Till startsidan

Presentation

Startsida

Innehåll

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 

                                                             Skola och munkliv                                                              Inför ett besök
Skit eller Skete
 

Det Heliga Berget
 

Halvön Athos i nordöstra Grekland är ett område som sedan urminnes tid är förbjuden mark inte bara för kvinnor utan för varelser av honkön över huvud taget. För att finna anledningen till ett sådant förbud måste man gå tillbaka till den tidiga kristendomen.
Athos kallas ofta munkrepublik eftersom det är ett autonomt område inom Grekland. Det styrs av valda representanter för klostren. Stränga regler gäller för tillträde och det krävs både skriftligt tillstånd och pass. Högst tio icke-ortodoxa män tas emot per dag. Vistelsen är begränsad till fyra dagar med möjlighet till viss förlängning.

Av de 20 huvudklostren är de flesta grekiska, ett är bulgariskt, ett ryskt och ett serbiskt. Men antalet annexkloster (sketer) är stort - ett sådant är det rumänska som på bara några få år fått en påtaglig tillströmning från moderlandet. En skete kan utgöras av ett sammanhållet byggnadskomplex som Andreassketen och det rumänska Prodromos eller vara en munkby, bestående av ett större antal friliggande hus med kyrkan i dess mitt. Eftersom klostren inte får vara fler än 20, lyder varje skete under ett huvudkloster.

Hela Athoshalvön förklarades 1988 av UNESCO som världskulturarv.

Bilfärjans ankomst till Dafní

Bilden visar bilfärjans ankomst till Dafni. Fartyget lämnar den grekiska hamnen Ouranoupolis varje morgon kl 09.45 och anländer till Dafni två timmar senare för att redan kl 12.00 återvända igen.

I fören på färjan fladdrar det Heliga bergets officiella flagga med den krönta tvehövdade örnen. Det är också den grekiska kyrkans officiella emblem, ursprungligen vapenskölden för det sista Palaelogiska kejsarhuset i det Östromerska riket från 1261 till 1453 då Konstantinopel och därmed den återstående delen av det romerska riket föll för de muslimska härarna.

Färjan med munkar, pilgrimer och gods har just lämnat Giovantsa, hamnplatsen för det serbiska klostret Hilandár (Chiliandaríou) och fortsätter mot Dafní, slutdestinationen.

Den moderna tiden märks inte mycket i det dagliga livet i ett kloster men en sak som pilgrimer observerar är att mobiltelefonen numera inte är ovanlig – något som visas av denna bild av en yngre munk på kajen till Dafní.

 

 

Klostret Hilandár  (Chiliandaríou)

 

Hilandar i lågor

Att kloster på Athoshalvön eldhärjas är inget nytt i deras månghundraåriga historia. Ikoner och värdefulla skatter har blivit lågornas rov. Men varje gång har byggnaderna byggts upp på nytt, nya inventarier har anskaffats till kyrkorna och konstnärer bland munkarna har försett kyrko- och matsalsväggar med fresker där helgonen skådar ner på pilgrimen. Fram till och med 1800-talet tog oftast balkanfurstar och den ryska kejsarfamiljen på sig ansvaret för kostnaderna. Efter den ryska revolutionen 1917 fanns ingen sådan hjälp att få, och när Panteleimonklostret och den ryska Andreassketen drabbades av eld under 1900-talet förblev de härjade kyrkorna och andra byggnader i ruiner.

Natten mellan den 4 och 5 mars 2004 började det brinna i det serbiska klostret Hilandar. Elden började i den nordvästra delen och spred sig snabbt i det torra trävirket. Nästan halva klostret blev ödelagt, bl a pilgrimsavdelningen. Oersättliga skatter i form av ikoner och väggfresker blev lågornas rov. Fyra kyrkor förstördes helt, den helige Demetrios och den helige Savas, båda från 1778, den helige Nikolaos från 1300-talet och De 40 martyrernas kyrka från 1600-talet. Branden stoppades vid Savatornet.

Lyckligtvis drabbades inte huvudkyrkan, biblioteket och skattkammaren. Skadorna beräknas till mer än 20 milj. Euro. Återuppbyggnaden kommer att pågå länge. Den serbiska regeringen och den serbisk-ortodoxa kyrkan har båda lämnat stora bidrag.  Bilder från branden 4 mars 2004 
 

Nedanstående fotografier är tagna av Sven H. Gullman vid besök 2008 och 2011.
 
 

Skiti Agíou Andreou – den helige Andreas skete,
oftast kallad Andrea Serai.

Nedan följer en komplettering av uppgifterna om denna skete på sidorna 153 - 155 i boken Athos: det Heliga berget.  Bildmaterialet är från författarens besök i september 2008. 
 

Den i boken omnämnde expatriarken Athanasios III av Konstantinopel var född på Kreta. Den kellia i närheten av Karyés, som han slog sig ned i, var starkt förfallen men han renoverade och byggde ut den under sin tid där. Den var uppkallad efter Antonios, den egyptiske ökenfadern (251 – 356),  kallad ”det kristna munkväsendets fader”. Men Athanasios stannade inte på berget Athos utan slog sig ned i ett kloster i Ukraina där han avled. När hans kvarlevor sedvanligt efter några år grävdes upp befanns de vara helt oförstörda och i samma skick som när han dog.  Han blev senare helgonförklarad. Kellien övertogs så småningom av en annan expatriark, Serafim II, som gav den aposteln Andreas namn jämsides med Antonios. Han ville med det hedra Konstantionopels förste biskop, aposteln Andreas, i östkyrklig terminologi benämnd ”den först kallade”, vars huvudskål förvaras i huvudkyrkan (de mänskliga kvarlevorna fick i övrigt sin plats i den grekiska staden Patras). Ytterligare en avsatt patriark, Anthimos VI, blev sketens välgörare genom att han 1849 uppgraderade kellien till skete – detta efter ankomsten av flera munkar från Ryssland och inte minst påtryckningar från ryskt håll. Därefter dröjde det inte länge förrän sketen började byggas ut för att 1913 härbärgera bortåt 800 munkar och patriarken i Konstantinopel lät den efter sannolikt politiska påtryckningar få beteckningen storskete och föreståndaren blev igúmen, senare även med biskops värdighet. Om sketens senare öden och dess uppsving i vår tid efter 1992 – se boken. Det internationella inslaget bland munkarna (bl a från Finland) är fortfarande (år 2011) påfallande. Sketens ledare, ärkemandriten Efraim, som för denna uppgift lämnade sin tjänst som igúmen i klostret Filothéou, kallas geront (eng. Elder) och har ett högt anseende som andlig rådgivare och inspiratör. 
 

De många byggnaderna förföll under sketens nedgångsperiod efter första världskriget när inga nya kallelser kom från Ryssland. Vid det första världskrigets utbrott 1914 måste sketen ha gjort ett imponerande intryck på alla de hundratals pilgrimer som kom varje vecka. Trots att många byggnader har förfallit kan man fortfarande ana hur de tedde sig vid tiden före det första världskriget. Sedan flera år pågår en upprustning och renovering både in- och utvändigt. Sketen har inga problem med andliga kallelser – många yngre män söker sig dit och framtiden ter sig ljus.
 
Ovanför den yttre porten sträcker Kristus ut sina välsignande händer. T v ses ökenfadern Basileios och t h den helige Athanasios. Ovanför porten har en kyrka satts i stånd och den ersätter den betydligt mindre som var i bruk 2003.
 
I en rysk helgedom bör ett ryskt helgon hedras: den helige Innocentius (Innokent) av Irkutsk. Han var född omkring 1680 och avled 1731, blev biskop för Kina 1721 men kunde inte tillträda sin tjänst och fick i stället efter sex år biskopsstolen i Irkutsk. Efter sin död verkade han genom många underverk. Den ryska kyrkan kanoniserade honom 1804. År 1921 samlade sovjetmyndigheterna ihop hans reliker och placerade dem på olika museer. Den 7 sept 1990 återfördes de under stora högtidligheter till sin ursprungliga kyrka.

Huvudkyrkans klockor har på  grund av rasrisk för länge sedan tagits ned -  en av dem är som synes skadad.

Klockor från andra kyrkor inom sketen används nu på nytt men de har hängts upp i provisoriska ställningar utanför huvudkyrkan. Lägg märke till de två öronskydden för de munkar som ansvarar för ringningen!
 

Klostret Ivíron

Läs om klostret på sid 100 – 103 i boken Athos: det Heliga berget. Namnet Ivíron (betoning på andra stavelsen) härrör från Iberien, ett äldre namn på Georgien i Kaukasus. Klostret grundades av georgiska munkar i slutet av 900-talet. Det är i synnerhet förknippat med den undergörande Gudsmodersikon, (på grekiska) Portaítissa (portvakterskan), som i många upplagor sedan mitten av 1600-talet vördas i ryska kyrkor och kloster där den kallas Íverskaja (betoning på första stavelsen). Under president Putins endagsvallfärd till det Heliga berget i september 2005 ägnade han även denna ikon sin vördnad.

På utsidan av kyrkan med Portaítissa ses en avbildning av den undergörande Gudsmodersikonen.

Den undergörande iberiska Gudsmodersikonen.
 
Inne i denna lilla kyrka förvaras den undergörande
Gudsmodersikonen Portaítissa.
Vy från klostergården i Ivíron.
Från klostrets kaj ser man på avstånd i riktning mot klostret Filothéos hamn (arsaná) resterna av en klosteranläggning från bysantinsk tid, Milopotamos, nu sedan länge en kellia.
En pilgrim företar vandringen från Ivíron till Karyés till fots genom den täta skogen. Stigen som bär oupphörligt uppåt är stensatt – strävsamma munkar har i gångna tider burit upp stenar, ofta av skiffer, och slagit ned dem på kant, sten invid sten. På så sätt blev det möjligt för mulor och deras ryttare eller med packning och munkarna gående bredvid att relativt praktiskt, utan att slira i dåligt väglag, gå uppåt eller nedåt.
 
Mulor har i alla tider på den bergiga och otillgängliga Athoshalvön använts som dragdjur för både person- och varutransporter.
 

Esfigménou

Första gången som klostret är nämnt i bevarade dokument är 1001. Klostret har i våra dagar dragit till sig uppmärksamhet genom munkarnas oförsonliga inställning till ekumenik.

Särskilt vänder sig ledningen och munkarna emot de kontakter som den ekumeniske patriarken av Konstantinopel odlar med den katolska kyrkan och de sammankomster som äger rum mellan denne och påven.

 ”Ortodoxi eller döden” har blivit klostrets valspråk. Klostret har upphört att vara representerat i Karyés.

Klostret lider ingen brist på andliga kallelser och hade 2011 cirka 150 munkar, många av dem yngre. Men den restriktiva hållningen hindrar inte att pilgrimen blir generöst bemött, oavsett om han vill övernatta eller unna sig en vilostund innan han fortsätter sin vandring. Han blir generöst bjuden på en stor skål med blandad sallad, nybakat bröd och en karaff med rött vin. En svensk besökare skall inte bli överraskad över att den munk som tar hand om pilgrimerna talar svenska. Han vill däremot inte säga hur det kommer sig.
Inga objudna besök av motorfordon. 
Klostrets båthamn 
Pilgrimen får gärna under sin vandring ta för sig och smaka av de mogna vindruvorna. 
 

Klostret Xenofontos 

Komplettering till uppgifterna i boken Athos: det Heliga berget

Klostret firade år 1998 sitt tusenårsjubileum med stora högtidligheter.
Högtidsgudstjänsten som varade i tolv timmar leddes av den ekumeniske patriarken Bartholomeos I av Konstantinopel och bevistades bl a av Greklands president och regeringschef. 

År 1819 var klostrets nya katholikón färdigbyggd – dessförinnan hade den gamla gjort tjänst i hundratals år men används fortfarande för vissa gudstjänster.  

Under åren 1809 – 1819 uppfördes klostrets nya katholíkón, huvudkyrkan, den största i aktivt bruk på det Heliga berget. 
Xenofontos´ gamla katholikón. 
Vy från klostergården. 
 

Väggfresker från 1544 i den gamla kyrkans pronarthex: scener med eskatologiska motiv hämtade från Uppenbarelseboken.

 

Efter de nattliga gudstjänsterna och den anslutande frukosten kopplar munkarna gärna av på någon av balkongerna.  
De massiva ytterportarna – av järn eller brons – har under seklernas gång sett tusentals munkar och pilgrimer vandra ut och in. Liksom förr stängs de fortfarande obönhörligt klockan 21 och öppnas vid soluppgången.
Fader Georgios har varit på  uppdrag i Thessaloniki och är på hemväg till sitt kloster.
Mosaiken visar det tillfälle när Johannes döper Jesus i floden Jordans vatten. Änglar räcker beredvilligt fram handdukar till Jesus att torka sig med. Pilgrimer i Xenofontos som väntar på färjan brukar här släcka törsten under vattenkranen eller fylla på sina flaskor.  
Ett stycke från klostret reser sig i en cypresslund kyrkan Aghios Damianos.
 
 

Athos idag - Skola och munkliv
Athos idag -
Inför ett besök
Skit eller Skete

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det brinnande Hilandar

 

 

Tillbaka