Till startsidan

Presentation

Startsida

Innehåll

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Premonstratensorden
och klostret i Dragsmark

 

Föredrag i Dragsmarks bygdegård den 23 juli 1999 inför avtäckningen av en minnessten på kyrkogården.

 

Introduktion till föredraget

 Dragsmark ligger ett par mil väster om Uddevalla i Bohuslän. Där grundades 1234 Marieskogs kloster tillhörigt premonstratensorden, f ö ett av två i det dåvarande Norge – det andra låg i Tönsberg. Efter reformationen revs byggnaderna successivt och blev fyllnadsmaterial bl a på Bohus fästning och i Uddevalla hamn. På 1840-talet rasade den sista återstående väggen på kyrkan. När Wilhelm Berg 1897 grävde ut kyrkan stod ett svinhus i det som en gång var koret. Av de funna skelettdelarna kom en del till anatomiska institutionen vid Uppsala universitet, men det mesta jordades inne på kyrkogården, ett par meter från det gamla högaltaret. Var på kyrkogården kvarlevorna grävdes ned känner kyrkvärden Bengt Magnusson till. Det minns han att hans far berättade. I slutet av 1990-talet väcktes ett förslag till en minnessten på denna plats av Bengt Magnusson från Munkeby i Dragsmark och Sven H. Gullman, bördig från Grundsund. De båda är f ö sysslingar.

 Lördagen den 23 juli 1999 avtäcktes en minnessten på denna plats, bekostad av Skredsvik kyrkliga samfällighet. Vid ceremonin officierade en medlem av premonstratensorden, pater Willem Wuyts OPraem från Herning i Danmark, och kyrkoherde Josef Wegrzynek, S:t Petri katolska församling i Trollhättan. Innan delar av den katolska begravningsliturgin på nytt förrättades bestänkte prästerna stenen med vigvatten och incenserade den  med rökelsekaret. Före denna akt höll Sven H. Gullman i bygdegården nedanstående föredrag. Där ställde hembygdsföreningen upp med kaffe och bullar till den stora skara som hade infunnit sig. Deltagarna vandrade sedan till kyrkogården medan kyrkklockorna ljöd. Tidningen Bohusläningen hade på måndag ett stort reportage från akten och dessutom en stor färgbild på första sidan.

 

Dragsmarks kyrka. T v på bilden ruinområdet.

Klosterruinen i Dragsmark, sedd mot ingången.

 

Föredraget

 Klosterbröderna vilar sedan länge i jorden, deras klosterbyggnader som under 300 år var centrum för en rik andlig verksamhet, revs och fick tjäna ett helt annat och motsatt syfte, nämligen att förstärka fästningsmurarna på Bohus slott och kajerna i Uddevalla. Klosteranläggningen i Dragsmark är borta men rester av brödernas örtagård lever. Det är dokumenterat att de monastiska konventen betydde mycket för att utveckla jordbruket i de nordiska länderna. Från Centraleuropa kom också kunskapen om örters medicinska verkan. När vi om en stund står på kyrkogården kan vi fortfarande se trädliknande buskar, ättlingar av de benvedsträd som bröderna sannolikt planterade på denna plats. Hur de utnyttjade bären och vilken läkedom dessa gav vet vi inte i våra dagar, men bröderna kände till det.

 Vi har i dag en medlem av samma klosterorden bland oss, en korherre, dvs en präst inom premonstratensorden. Det är ovanliga ord, korherre och premonstratens. De medlemmar som var och är prästvigda kallas korherrar, övriga benämns lekbröder. Sannolikt blev de under medeltiden rätt och slätt munkar för allmänheten, oavsett om de var präster eller inte. Benämningar som Munkeby, Munkevik och Munkedal kan tyda på det. Ordens namn refererar till orten Prémontré i nordöstra Frankrike, latiniserat ”praemonstratum”. Det var där som denna orden kom till. Pater Willem bär i likhet med alla korherrar en vit dräkt. Färgen skall påminna om den den dräkt som ängeln bar vid den tomma graven efter Jesu uppståndelse. Hade vi haft en lekbroder här skulle vi ha sett att han bar en grå dräkt.

 När hände då detta? Vi får gå tillbaka till 1100-talet. En ung man som hette Norbert levde i en tid då det var stora motsättningar på kontinenten mellan de tyska kejsarna och påvarna. Kejsaren och hans feodalfurstar krävde inflytande när biskopar skulle utses. Kyrkan betraktade det som omöjligt att stå i direkt beroende till den världsliga och politiska makten. Särskilt Gregorius VII värnade om kyrkans frihet. Men Gregorius arbetade också för en evangelisk nyorientering inom kyrkan där man skulle lägga stor vikt vid att arbeta för de fattigaste i samhället. Norbert greps starkt av dessa idéer och fick flera jämnåriga män att engagera sig. De ville vandra ut på landsbygden och förkunna Jesu evangelium. Inom ett par år hade de blivit omkring 40 och avlade då sina klosterlöften. Detta skedde på julnatten 1121 just i Prémontré och därmed hade ett nytt ordenssamfund grundats, som fem år senare också fick påvligt godkännande.


Före andakten i kyrkoruinen.


Pater Willem Wuyts tänder rökelsekaret. T h om honom i violett korkåpa den katolske kyrkoherden Josef Wegrzynek, Trollhättan.
T v Sven H. Gullman

Den nya ordensgemenskapen fick ett snabbt genombrott och inom kort anslöt sig fler och fler män. Vad kan ha lockat och drivit på? För en människa i vår svenska kultur kan det vara svårt att tänka sig in i hur man levde och tänkte på 1100-talet. Men ett är säkert – hela tillvaron präglades av den kristna tron. Almanackans helgondagar markerade tider för sådd och skörd. Alla levde i gemenskap med kyrkan. Klosterlivet var – och är fortfarande i vår tid – bara enform av kristet liv där de tre löftena om celibat, fattigdom och lydnad är gemensamma för alla ordensmedlemmar. En premonstratensbroder är bunden till en särskild klosterkyrka och till gemenskapen kring denna kyrka. Men bröderna är också utåtriktade, de arbetar för goda relationer till den lokala kyrkan, till stiftet. Vår gäst här i dag, pater Willem, är flamländare från Belgien och tillhör klostret Averbode. Men han och en medbroder har sedan länge haft hand om den katolska själavården i den danska staden Herning. Nu är pater Willems uppdrag där snart slut och han skall återvända till sitt kloster.  Liksom i gångna tider ägnar korherrarna, de prästvigda klosterbröderna, sig åt pastoralt arbete, själavård, men även åt undervisning, reträtter, ungdomsarbete. De skickas också som missionärer till Afrika och Asien. Hemma i klostret är den dagliga tidegärden viktig, gudstjänsterna i koret sju gånger om dagen, från tidig morgon till sena kvällen med psaltarpsalmerna som utgångspunkt.

 Vad gjorde de i Dragsmark under 300 år? Svaret är att de gjorde samma saker som i vår tid, om man tar hänsyn till skillnaden i tid och samhälle. Dygnet i och utanför klostret delade de i tre lika stora delar för bön, arbete och vila. När vi efter ceremonin vid minnesstenen fortsätter till klosterruinen kan vi i tankarna förflytta oss 500 år tillbaka i tiden och framför oss se prästerna i koret sjunga eller läsa tidegärden. I koret står på båda sidor om altaret korstolar med höj- och sänkbara säten, avsedda för prästerna. Vi ser att prästerna är renrakade och att de har tonsur som måste förnyas 16 gånger om året.

 Vi kan inom oss höra de gregorianska melodislingorna i varje morgons högtidliga mässa men efteråt ser vi alla de lekbröder, f ö enligt reglerna skäggiga, som sköter sitt dagliga arbete. Vi ser klädmästaren som ger arbetsuppgifter till broder skräddaren, broder skomakaren, broder skinnberedaren, broder vävaren och broder valkaren. Broder källarmästaren samlar kring sig klostrets bagare, kockar och bryggare för att med dem diskutera den kommande veckans arbete. Ut ur sjukstugan kommer de lekbröder som vårdar sjuka, till skolhuset vandrar ett trettiotal pojkar som av korherrar undervisas i grammatik, retorik och dialektik, latin inte att förglömma, men också i aritmetik, astronomi, geometri och musik, särskilt kyrkosång. Min uppräkning av skolämnen är dokumenterad i premonstratensordens statuter. I samtliga kloster skulle det finnas en skola för pojkar med undervisning i latin, trivium och quadrivium. Det poängterades också att man skulle läsa romerska författare som Horatius och Vergilius.

 Men plötsligt ser vi några lekbröder som bär lådor med fisk. De kommer från Munkevik på Skaftö eller från udden längst ut på Stångenäset med samma namn, eller med laxöring från Örekilsälven vid Munkedal.

 Klostret i Dragsmark var ett av två i Norge som tillhörde Premonstratensorden. Det andra låg i Tönsberg. De båda hade grundats genom klostret Börglum på Jylland. Skulle ett nytt kloster bildas skedde det genom att 12 ordensbröder av abboten skickades till den nya platsen. Börglums kloster hade i sin tur grundats av bröder från klostret Steinfeld i Rhenlandet. Ett kloster måste ha minst 40 korherrar innan det kunde grunda ett annat kloster, i vårt fall Dragsmark. Dessutom krävdes det att det på det nya platsen dessförinnan skulle anläggas ett oratorium (provisoriskt gudstjänstrum), ett dormitorium (sovsal) och en portvaktscell före de 12 brödernas ankomst.  

 Premonstratensorden hade kommit till 1121 och fick påvligt godkännande fem år senare. Den spred sig snabbt över den europeiska kontinenten och antalet nya kloster ökade. Deras korherrar fick snart rykte om sig för sin goda själavård och från Rom kom snart bevis på påvlig uppskattning. År 1184 gav påven Lucius III dem tillstånd att inkorporera församlingar som låg i klostrets närhet och ansvara för deras själavärd. Sannolikt betjänades Bokenäs från klostret, liksom andra församlingar i Bohuslän. I andra länder inrättades kapell med betjänande präster på gårdar som låg långt från klostret, i Tyskland kallade ”Meierhöfe”, ordagrant ”skördegårdar”. Det kan ha förhållit sig på samma sätt i vårt landskap – och varför för övrigt bara lantgårdar? De lekbröder som av orternas namn med stor säkerhet var knutna till fiske vid Skaftö eller Stångenäset  borde också ha varit i behov att präst.

Utanför församlingshemmet (fd skolan) där föredraget hölls. fr v komminister Harry Åström, kyrkoherde Josef Wegrzynek, Sven H. Gullman och pater Willem Wuyts samt intresserade deltagare.

Jag nämnde att klostret i Dragsmark grundades av bröder från danska Börglum. När förändringarnas vindar svepte över mellersta och norra Europa vid början av 1500-talet och nya trosriktningar med furstarnas hjälp kunde breda ut sig, förbjöds klostren i dessa länder att fortsätta sin verksamhet. Gustav Vasa i Sverige och kung Kristian III i Danmark utnyttjade tacksamt möjligheten att konfiskera klostrens egendom. Den nya läran tog dessutom avstånd från tanken på ett liv inom ett kloster. Men till skillnad från Dragsmark förstördes inte Börglum och övriga danska kloster. Dessa förlänades till jordägande adelsmän och utnyttjades som ståndsmässiga bostäder. Därför är Börglum på Jylland fortfarande helt intakt. Med Dragsmarks kloster blev det annorlunda. Adeln i Bohuslän var fåtalig och inte att räkna med, landskapet hade ett utsatt läge i förhållande till Sverige, den gamla borgen på Bagaholmen vid Kungahälla behövde förstärkas och klosterbyggnaderna kunde inte utnyttjas som en herremans bostad. Det ur ekonomisk synpunkt värdefulla med klostret i Dragsmark var i stället det stora innehavet av jordegendomar runt omkring i landskapet. Själva klosteranläggningen fick bli byggnads- och fyllningsmaterial.

 Klostret i Dragsmark hade enligt uppgifter i Håkon Håkonssons saga grundats 1234. Samma år avled Norbert, premonstratensordens grundare. Han var då ärkebiskop av Magdeburg i östra Tyskland efter att under flera år ha bedrivit mission bland slaviska folk som fortfarande var hedningar.  

 Till slut vill jag nämna de ord som på minnesstenen skall påminna om dem som en gång begravdes under kyrkgolvet i klosterkyrkan och nu vilar på kyrkogården:

                                                           

                                                      Här fick de

                                                   sitt sista vilorum

                                                     som begrovs i

                                                     klosterkyrkan

                                                 och påträffades vid

                                                 utgrävningen 1897

                                                Stenen tillkom 1999

 

 

Ur Analecta Praemonstratensia, tomus LXXVII, 2001, Fasciculus 14. 
Secretariatus Redactionis et Administratio, Abdij Averbode, B-3271 Averbode. Commissio Historica Ordinis Praemonstratensis.

 

Chronicon.

 “Am Freitag, dem 23. Juli 1999, fand bei der Ruine des ehemaligen Prämonstratenser-Klosters Marieskog (= Marienbusch) zu Dragsmark in Bohuslän an der schwedischen Westküste eine Gedenkfeier statt, die in der örtlichen Presse starke Beachtung fand. Der Averboder Prämonstratenser Wilhelm Wuyts, damals noch in Dänemark tätig, weihte einen Gedenkstein zu Ehren der letzten Prämonstratenser, die dort bisher ohne Hinweis begraben waren. -  Das Kloster Dragsmark wurde 1234 von Börglum (Dänemark) im damals noch norwegischen Bohuslän gegründet. Zur Zeit der Reformation wurde das Kloster aufgehoben und die Gebäude abgebrochen, um als Baumaterial für die Befestigungswerke des Schlosses Bohus zu dienen. Als die letzte Mauer der Kirche eingestürzt war, liess man den Haufen Steine liegen. Im Jahre 1897 wurden Ausgrabungen in der Klosterruine durchgefürt, wobei zuerst ein Stall abgebrochen werden musste, der mitten in der ehemaligen Kirche errichtet war. Die vielen Skelette, die man fand, wurden teils in die Universität Uppsala zur anatomischen Untersuchung gebracht, teils auf dem benachbarten Friedhof hinter der zerstörten Kirche begraben, allerdings ohne genaue Kennzeichnung der Grabstätten. – Auf Initiative des Rektors Sven H. Gullman und unter Mitwirkung der historischen Kommission der dortigen Region wurde am 23. Juli 1999 der neu aufgestellte Gedenkstein gesegnet. Er dient zum Gedächtnis aller, die in der Klosterkirche beigesetzt wurden und die nun im Jahre 1897 hier ihre letzte Ruhestätte erhielten, wie der Stein verkündet. – An der Feierlichkeitnahm auch Probst Josef Wegrzynek von der Pfarrei St. Petri in Trollhättan teil. Rektor Sven H. Gullman sprach vor den über 150 Teilnehmern über die Geschichte des Klosters Marieskog. Nach der Weihe des Gedenksteins hielt Pastor Harry Åström einen Gebetsgottesdienst in der Kirchenruine, die 1897 zum Teil restauriert worden war. (W.W.)”

 

Tillägg

Den i texten nämnde pater Willem Wuyts avled den 22 februari 2012 i sitt belgiska kloster. Som 20-åring blev han novis i Averbode premonstratenskloster i den flamländska (nederländsktalande) delen av Belgien. Två år senare avlade han sina första munklöften. Han blev prästvigd 1954 och tre år därefter sänd till Danmark där han så småningom blev kyrkoherde i Herning. 1998 återvände pater Willem till klostret i Averbode.

 

Tillbaka