Till startsidan

Presentation

Startsida

Innehåll

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Grundsunds kyrka
Grundsunds kyrka på 1930-talet. Till vänster i bakgrunden den dåvarande skolan och förutvarande prästgården.

Grundsunds kyrka i våra dagar.

 

Grundsunds kyrka 200 år 1799 - 1999

Tvåhundraårsjubileet firades med en för hela Lysekils pastorat gemensam högmässa söndagen den 10 oktober 1999 kl 11,00. Celebrant var kyrkoherde Ingvar Andersson som också predikade. Vidare medverkade komministrarna Hans-Göran Ericsson, Mats Enander och Hans Wolfbrandt, musikdirektör Sven-Åke Svensson samt kantorerna Nina Norrman och  Margareta Axelsson som båda ledde kyrkokörerna från Skaftö, Lysekil och Lyse, vidare Christian Karlsson som spelade trumpet, kyrkvärden Kristina Kvarneberg samt vaktmästarna Martin Brodén och Börje Pålsson.

 Vid slutet av gudstjänsten höll Sven H. Gullman följande föredrag:

 


En bild från jubileumsgudstjänsten i Grundsunds kyrka den 10 oktober 1999 med Sven H. Gullman vid mikrofonen.
 

Onsdagen den 20 juni 1894 var en stor dag för grundsundsborna. Deras om- och tillbyggda kyrka stod färdig att tas i bruk. Tidningarna berättade att invigningen var högtidlig. Biskop Rodhe assisterades av nio präster. Tre av dem läste trosbekännelsen gemensamt och komminister Malmstedt – f ö Grundsunds siste kapellpredikant och Skaftö församlings förste präst – predikade. Kören sjöng samma hymn som vi har lyssnat till i dag med musik av Otto Lindblad (1809 – 1864). Denne hade tonsatt dikten Stridsbön av författaren Karl Strandberg, på sin tid känd under pseudonymen Talis Qvalis. Men det var inte denna text som sjöngs 1894. På tidningen Bohusläns Annonsblad i Uddevalla trycktes den nya versionen och som författare anges signaturen H. D. A. Bakom denna dolde sig H. D. Arfvidsson, relativt nyanländ från Mjöbäcks församling i Västergötland till Morlanda församling som pastorsadjunkt. Texten börjar med orden ”Nybyggd helgedom mot höjden/ reser nu sitt vigda krön” . Vi får nu höra Elvira Jarnedal läsa de tre stroferna. Jag kan berätta att texten nyligen upptäcktes på två ställen. Dels hade Nina Norrman (organisten i Grundsund) fått den av Gun Jacobsson på pastorsexpeditionen i Lysekil, dels hade min svägerska Lillie Gullman den i sin ägo.

 

Hymn sjungen vid invigningen av Grundsunds kyrka d. 20 Juni 1894
Tonsättningen till föregående

 

Kristusstaty på altaret 1894 – 1933

Från början framförde grundsundsborna önskemål om att den ombyggda kyrkan skulle uppföras i sten. Då detta ansågs bli alldeles för kostsamt lades dessa planer ned. Kyrkans interiör 1894 tycks inte från början ha varit självklar. På en ritning hade predikstolen i likhet med den tidigare placeringen sin plats på södra sidan. Vidare var bänkarna från predikstolen och framåt ställda mot varandra. Men predikstolen fick sin symboliskt riktiga placering på den norra sidan och dit flyttades också timglasstativet. Kungl. Maj:t godkände också den ritning över koret som visade ett stort kors som altarprydnad, men ställde samtidigt i utsikt att man skulle se välvilligt på en kommande ansökan om ett alternativ. Den altartavla av Samuel Orup från Rågårdsvik som prytt altarväggen sedan 1799 betraktades som otidsenlig. Det visade sig att byggnadskommittén hade fått en gåva på 400 kronor. Tanken var att för denna summa införskaffa en Kristusstaty i gips från Dyfvermans dekorationsateljé i Stockholm. Karl Johan Dyfverman var för många i Grundsund ett välkänt namn. Han var född på Morlanda och hade gjort sig känd för en mängd skulpturverk. Bl a hade han utformat och tillverkat bronsportarna till Lunds domkyrkas huvudportal. Dyfverman hade avlidit två år tidigare men ateljén blomstrade och man utförde många beställningsverk till kyrkor som ville ha en gipskopia av Thorvaldsens kända Kristusstaty. Den danske konstnären var en av de mest uppburna under första hälften av 1800-talet. Så småningom ledde en förnyad ansökan till Kungl. Maj:t till att denna staty fick ersätta det föreslagna korset. Många äldre grundsundsbor minns fortfarande statyn som senare fick sin plats över norra korsarmsingången. Men vad få känner till är att fonddekorationen bakom altaret – en oljemålning på duk – är bevarad och ligger hoprullad på golvet i tornrummet. Det kan nämnas att förutom denna dekoration finns i tornrummet också det gamla orgelverket.

 

En gipskopia av Bertel Thorvaldsens Kristusstaty var länge altarprydnad efter kyrkans ombyggnad.
Altarväggen täcktes under lång tid av en röd plafond med Kristusstatyn framför. Textilien finns hoprullad fortfarande i tornrummet. En dag under sommaren 1999 bredde bröderna Sven H. och Ralph Gullman ut den tillfälligt på golvet i kyrkan. Sentida betraktare kan här se hur den tedde sig.

 

Riksomfattande kollekt för kyrkbygget 1894

 Kostnaden för den nya kyrkan beräknades till 17 200 kr men i själva verket kom den att sluta på omkring 27 000 kr. Hur skötte Skaftö församling finansieringen? Ansvaret tycks helt ha vilat på grundsundsborna. Det fanns en kyrkobyggnadskommitté som samlade in pengar. 1892 hade denna inte mer än 2 000 kr i sin kassa. Vad kunde man göra i ett sådant läge? Man gick till kungs för att få en landsomfattande kollekt. Därmed följde man en gammal tradition i fattiga församlingar. I motiveringen till Kungl. Maj:t angav man att samhället till största delen bestod av fattiga fiskare och till en mindre del av i knappa villkor stadda lantbrukare. Den 22 december 1893 undertecknade Oskar II ett öppet brev med innebörd att Skaftö församling för kyrkbygget fick tillstånd att samla in understöd genom kollekt och föra s k stambok över hela riket. Stambok kallades den längd för anteckning av alla gåvor som strömmade in. Tillstånd till riksomfattande kollekter för uppförande av nya kyrkor gavs av Kungl. Maj:t då och då till behövande församlingar.

 Tillbaka till invigningen 1894. Femton år tidigare, 1879, hade folkskolläraren och kantorn August Halldin fått i uppdrag att med hjälp av sina elever plantera 15 almar på kyrkogården och dessutom 56 poppel- och korjssitsticklingar, sannolikt tänkta för en blivande häck. De gamla pilträden skulle huggas ned. Varken almar eller popplar finns kvar. De fyra sista almarna, alltså 120 år gamla, sågades ned i våras.

 

 

1700-talets sillfiske gav pengar till kyrkbyggen

Låt oss gå ytterligare hundra år tillbaka i tiden, till 1700-talets stora sillfiske. Detta började 1747 och återkom år efter år till 1809. De stora sillstimmen kom från Nordsjön in i Skagerrak, följde i stora drag en linje från Pater Nosterskären i södra Bohuslän till ungefär Kungshamn och vände sedan västerut igen.  Jag skall här inte fördjupa mig i den omfattande industri som utvecklade sig utan i stället beröra vad sillfisket kom att betyda för befolkningen i Grundsund. Det har gjorts beräkningar som visar att den som hade hellott och således deltog i sillfisket både med insats av kapital och med sitt arbete, kunde räkna med en förtjänst per säsong på minst 300 riksdaler silvermynt, ett utomordentligt gott utbyte för några månaders arbete. Två sådana säsonger med bortåt 600 riksdaler i förtjänst motsvarade priset för en normal lantgård.

För fisket bildade man vadlag och det är ett sådant som enligt traditionen har haft en avgörande betydelse när Grundsund skulle få sin kyrka. Det ekonomiska uppsvinget för fiskelägena utmed bohuskusten resulterade i att flera samhällen blev i stånd att för egna medel uppföra kyrkor. Så blev fallet för Rönnäng, Klädesholmen, Gullholmen, Käringön och Kungshamn. Ansökan till Kungl. Maj:t var inte svår att motivera. Att det var långt till församlingskyrkorna och ofta dåligt väder var något som gällde för samliga. I ansökan från Grundsund tryckte man dessutom på den ofta farofyllda passagen runt Islandsbergs huvud.

 

 

Lyckosamt vadkast gav grundplåt till Grundsunds kyrka

I Riksarkivet i Stockholm förvaras den ansökan som lämnades in från Grundsund till Kungl. Maj:ts kansli och diariefördes den 14 november 1797. Med tidens språkbruk vänder undertecknarna sig till sin ”Stormäktigste, allernådigste konung” och begär nådigt tillstånd att få uppföra kyrka eller kapell. Ansökan är författad av gymnasiebefallningsmannen Josef Hyllander och undertecknad av sju grundsundsbor, nämligen Nils Anderson, Anders Johanson, Jacob Johanson, Anders Holm, Lars Aschierson, Arfwid Bengtson och Eric Christenson. Inom parentes kan nämnas att Hyllanders befattning innebar att han var tjänsteman inom Kungliga Huitfeldtska och Gymnasie Stipendieinrättningen som var ägare till stora markområden i Bohuslän, bl a Grundsund. Tillstånd utfärdades av Gustav IV Adolf den 20 februari året därpå, alltså 1798. Så fort beslutet nådde Grundsund satte man i gång med bygget. Den 5 oktober 1799 skedde invigningen.

Tillbaka till de sju män som undertecknade ansökan till Kungl. Maj:t. Vissa av dem kom att vara aktiva i olika sammanhang och man möter dem bl a i sockenstämmoprotokoll. Tack vare grundsundsbon John Lundve vet vi vilka de var och var de bodde. Han har dokumenterat detta i en serie utgåvor av Skaftö-Skriften under 1980-talet. Jag är själv ättling till två av dem, nämligen Nils Anderson och Lars Aschierson. Det tycks tack vare det rika sillfisket ha funnits välsituerade invånare på Grundsund under andra hälften av 1700-talet.

Carl Severin Lindblad, som var kapellpredikant på Käringön under åren 1902 – 1915 och slutade sina dagar som kyrkoherde i Ljungby pastorat i Halland, ger oss en skildring i sin bok Skärgårdsbilder från 1911. Sillen höll på att avta under slutet av 1790-talet, trodde han sig veta och det blev sämre tider. Hur skulle man kunna bekosta kyrkbygget på Grundsund och lönen till en präst? Då var det ett vadlag som lovade att om deras kast blev lyckat, skulle betalningen bilda grundfonden till bygget. Vadkastet gjordes vid Skutevik norr om Islandsbergs huvud vid infarten till Valbyfjorden. Lindblad berättar: ” Man fick lasta båt efter båt, så fort man kunde, i åtta dagar, innan man fick tömt vaden”.  Förtjänsten blev 9 000 riksdaler och grundplåten till kyrkbygget var säkrad. Men trots det blev man tvungen att skaffa pengar också på annat sätt. Fiskebäckskils kapellförsamling lånade t ex ut 1 800 riksdaler. Vidare gjorde man för varje år upp en längd för avgifter till bygget. En fiskare med matlag, d v s ett helt hushåll, betalade 41 riksdaler. Kunde man inte det fick man erlägga en mindre summa. En blick på längden för 1808, förmodligen det sista året, visar att 47 hushåll kunde komma ut med den stipulerade summan 41 riksdaler var. Allt som allt 3 000 riksdaler fick man in genom detta årliga tillskott.

 

 

”Prästelångan” blev ett begrepp

Den förste kapellpredikanten, Carl Lorents Rönnow, var son till en fältskär i Strömstad. Han förordnades av domkapitlet i Göteborg i anslutning till sin prästvigning i Gustavi domkyrka den 26 september 1799, alltså lite mer än en vecka före kyrkoinvigningen på Grundsund. Rönnow var då 25 år. På Grundsund skulle han komma att stanna livet ut. Hans grav finns på kyrkogården på den södra sidan. I likhet med sina kolleger i andra fiskelägen fick han sin lön dels i kontanter, dels i form av fisk från varje hushåll. ”Prästelångan” blev ett allmänt vedertaget begrepp. I Skarstedts Herdaminne över präster i Göteborgs stift, tryckt 1885, berättas det att biskopen hade fått reda på att Rönnow var i Göteborg utan att göra visit hos honom. Då skall Rönnow ha svarat: ”Jag hade så hjärteligen velat fullgöra min skyldighet att uppvakta biskopen, men en fiskförsäljare som jag varit vid dylika tillfällen kan ej vara så klädd och städad.” Varje sensommar eller höst drog dessa kapellpredikanter till Göteborg för att sälja sina saltlångor. Eftersom båtlagen strävade efter att lämna de bästa långorna till sin präst, fick just ”prästelångorna” gott rykte för sin goda kvalitet när de såldes i Göteborg.

 

Carl Lorents Rönnows gravsten

 

Biskopsvisitationen 1851

Grundsunds och Fiskebäckskils kapellförsamlingar tillhörde liksom de på Gullholmen och Käringön Morlanda pastorat. När det var biskopsvisitation i moderförsamlingen i september 1851 rapporterade kapellpredikanterna från sina revir. Från Grundsund berättades det att nattvard hölls var annan månad. Nattvardsgästerna skulle anmäla sig i förväg hos klockaren som i sin tur överlämnade kommunionlängden till prästen. Dop förrättades vanligtvis hemma liksom kyrkotagningar och sällan i kyrkan. Begravningar skedde på sön- och helgdagar. Det uppgavs att god ordning rådde på Grundsund. Ingen av annexkyrkorna ägde någon orgel. Prästen eller klockaren, om sådan fanns, var försångare under psalmsången. Beträffande ekonomin rapporterades det att Grundsunds kyrka saknade särskild kassa. Man samlade in pengar inför varje reparation. Just då, 1851, hade man 300 riksdaler.

 

 

Från orgelharmonium till orgelpipor

År 1851 var det bara Morlanda kyrka som ägde en orgel. När August Halldin åtta år senare kom till Grundsund som folkskollärare och klockare ledde han psalmsången från koret, men efter några år vädjade han till grundsundsborna att samla in så mycket pengar att han kunde anskaffa ett orgelharmonium. Resultatet blev över förväntan och 1864 fick det nyinköpta instrumentet sin plats på en upphöjning nedanför predikstolen som f ö fanns på den södra sidan i kyrkan. Kyrkan var traditionsenligt orienterad väster – öster med altaret i öster. En episod förtjänar att berättas. Tidningen Bohusläningen innehöll den 25 maj 1881 en rapport från Skaftö om en ovanligt musikalisk son till Halldin. Det skulle bli begravning och August Halldin bad sin nioårige son ta hand om musiken eftersom han måste åka bort i tjänsteärende. I själva verket befann fadern sig i kyrkan men var övertygad om att sonen skulle klara uppgiften på ett utmärkt sätt. Pojken skötte sig oklanderligt, han sjöng och spelade och genomförde akten ”med fullkomlig ordning och säkerhet”.

Den orgel som anskaffades till invigningen 1894 hade 11 stämmor och fick sin plats på läktaren. Den var tillverkad av orgelbyggarfirman S. Molander & Co i Göteborg. Det måste ha varit en stor dag för August Halldin. Tidningen Bohusläningen berättade tisdagen den 20 mars 1894 att besiktning av den nya orgeln hade ägt rum 14 dagar tidigare av direktör August Lugner från Uddevalla. Denne fann instrumentet vara av ytterst god beskaffenhet och han gav orgelbyggaren ett mycket gott vitsord. Både orgel och orgelpipor finns, som tidigare nämndes, att beskåda uppe i tornrummet. Det är min förhoppning att de bevaras för eftervärlden.

 

 

Donationer 1799 – klenoder 200 år efteråt

Tillbaka till biskopsvisitationen i Morlanda kyrka 1851. Biskop Rodhe tog även del av samtliga inventarieförteckningar. I Grundsunds kyrka fanns det två sådana som vi skall uppehålla oss vid. Vikten på kyrkans kalk och patén i förgyllt silver angavs till 40 hela och sju åttondels lod. Kalken var en gåva av fyra grundsundsbor som lät ingravera sina initialer på dess yttersida. Tack vare den förut nämnde John Lundve känner vi till vilka som döljer sig bakom initialerna. Det var Arvid Bengtsson, Erik Svensson, Erik Christensson och Engelbrekt Andersson. Två av dem, Arvid Bengtsson och Erik Christensson, har vi mött tidigare i samband med skrivelsen till Kungl. Maj:t. Enligt John Lundve hade Erik Christensson i uppgift att vara s k bruse i ett vadlag. Han var med andra ord den som med hjälp av ett dåtida ekolod eller asdic dirigerade vadlaget till den plats där sillen fanns.

Vidare i de två inventarieförteckningarna. Den ena anger att kyrkan äger tvenne ljuskronor av glas. Den andra förteckningen är utförligare. Den skriver om tvenne ljuskronor av glas hängande i taket, en större och en mindre med sex armar; den förra skänkt av en obenämnd sjökapten och den senare av framlidne gästgivaren Abraham Larsson. Den större hänger fortfarande längst framme i kyrkan. Enligt en tradition skulle en strandad engelsk fartygsbesättning ha skänkt ljuskronan någon gång under 1820-talet. I den förteckning som upprättades 1894 anges två ljuskronor, en större av mässing och glas, dessutom en kronlampa. I förteckningen 1914 nämns också de två ljuskronorna liksom en större mässingslampa. Abraham Larssons kristallkrona tycks ha försvunnit från kyrkan. Abraham Larsson avled under koleraepidemin 1834. Hans gravsten hör till de äldsta på kyrkogården, snett framför kyrkans huvudingång. Hans namn finns ingjutet på utsidan av den äldsta kyrkklockan i tornet, den från 1818.

 

Texten på klockan lyder:

 År 1818 under Carl XIV Johans regering då Eric Magn: Beckeman var prost och kyrckoherde, samt Carl Lorents Rönnow predikant vid Grundsunds kapell blef denna klocka nyguten i Götheborg af And. Öfverström uppå Abr: Larssons recommendation.

 

När du hörer klockans ljud
dig upp till helgedomen hasta.
Ödmjuka dig. Tillbed din Gud,
för nådastolen dig nedkasta.
Hör rösten från Guds sendebud:
Gör bättring uti nådens tid innan doms klockan kallar dig 

 

Det finns andra värdefulla föremål i kyrkans ägo från den allra första tiden men de har hittills inte varit allmänt tillgängliga då de har förvisats till tornrummet. Sannolikt har de inte ansetts tillräckligt intressanta att förvara i kyrkan och har heller inte på länge använts i sin gamla funktion. De har dessutom skadats och nötts av tidens tand. De upptäcktes av en slump när jag och min bror Ralph Gullman en dag klättrade upp för stegen från läktarutrymmet till tornrummet. Till detta jubileum kan alla ta del av den gamla offerstocken, ibland kallad fattigbössan, och skamstocken, även benämnd gapstocken. Offerstocken har nu fått sin plats mellan vapenhuset och kyrkorummet. Den är i behov av viss översyn. Bl a behöver de rostade beslagen bytas ut. På framsidan står följande text att läsa:

 

Du som af christligt hiertelag och kierlek något delar,
åt den som bräklig siuk och svag sit bröd och bergning felar.

Så och till kyrkans vård och ryckt som utaf fattigdom är tryckt
Gud skal dig ej förgäta.

Nu din gåfva här inlagt. Jiesu namn din näringsbragd och resa då förätta.

Äst du på hafvet eller land wist skydar dig Guds milda hand,
en härlig lön blir dätta.

 

Gapstocken har inför denna minnesgudstjänst hängts upp på framsidan av en bänk i kyrkans mitt. Den användes för mindre förseelser och kom till användning under söndagsgudstjänsten. Den är försedd med två hål där vederbörandes smalben skulle låsas fast. Inför menigheten skulle den anklagade ”begapas” under gudstjänsten.

Men det finns ytterligare ett inventarium från 1799, nämligen den första offer- eller kollekthåven, en klenod som också under många år har stått undanställd uppe i tornrummet. Den är tillverkad av siden och påsydd med silvertråd som bildar ANO 1799 NAS, det senare givarens initialer. Donatorn är av allt att döma Nils Andersson, en av dem som 1797 undertecknade ansökan till Kungl. Maj:t om att få uppföra en kyrka. Denne var svärfar till den förut nämnde gästgivaren Abraham Larsson och således min morfars farmors far. Håven är i stort behov av översyn. En textilexpert på Historiska museet i Stockholm hänvisade mig till Stiftelsen Västsvensk Konservatorsateljé i Göteborg som är auktoriserad att renovera gamla textilier. Ateljén undersöker först materialet och lämnar sedan ett kostnadsförslag till kyrkorådet. Jag har här ett kostnadsförslag från ateljén som jag vill överlämna till kyrkorådets ordförande. Nils Andersson lät bekosta offerhåven 1799. Om kyrkorådet anser att textilierna i håven bör renoveras skulle det vara en glädje för mig att som donators ättling få bidra till kostnaderna 200 år senare.

 

Sven H. Gullman under högtidsföredraget. I handen håller han staven med den gamla, ännu inte renoverade kollekthåven.

 

På predikstolen har i dag som i gamla tider timglas på nytt sin plats. Under många år var de ur funktion, glasen hade blivit skadade och tagits bort och bara hållarna med ett trasigt glas fanns kvar, placerade på väggen nedanför predikstolen mellan det målade korfönstret och sakristian, något som framgår av fotografier. Kyrkorådet hade i god tid före detta jubileum tackat ja till mitt erbjudande att låta återställa timglasen. Det mesta arbetet har utförts på Skansens glasbruk i Stockholm. Nu rinner på nytt sanden sakta genom glasen. Min förhoppning är att prästerna före predikan vänder på timglasen och låter dem återfå sin gamla funktion. Församlingen har inte ådragit sig några kostnader. Dessa har jag ansvarat för.

Vi firar Grundsunds kyrkas tvåhundraårsminne i dag. Låt oss hoppas att kyrkan kan se fram emot kommande jubileer.

 

 

Den vänstra längan var Grundsunds prästgård under 90 år, från 1799 till 1889, då Röds prästgård mitt på Skaftö byggdes. På 1850-talet fick prästgården en tillbyggnad, vinkelställd mot denna, och den kom under många år att vara skolsal. Efter 1889 tjänstgjorde hela byggnaden som skola fram till 1960-talet då en ny skolbyggnad uppfördes och den gamla prästgården blev församlingshem. Under skoltiden hade den fyra klassrum.  2001 byggdes detta ut på större delen av den öppna planen och den gamla prästgårdens utseende blev helt förändrat.

 

 

Efterskrift

Personuppgifter:

Abraham Larsson (1778-10-05 i Grundsund -  1834-08-17 i Grundsund), g. 1805-11-10 m. Inger Nilsdotter (1783-11-06 i Grundsund - 1849-03-18 på Berg, Skaftö).

Abraham Larssons föräldrar:

Lars Assjersson/Askiersson (1752-08-17 i Grundsund-  1825-09-18 i Grundsund), g. 1778-01-06 m. Maria Olsdotter (1756-07-23 på Stora Stuveröd, Skaftö -  1833-08-27 i Grundsund).

Abraham Larssons svärföräldrar:

Nils Andersson (1750-03-18 på Lilla Grönskhult, Skaftö -  1814-?- ? i Grundsund) g. 1774-01-09 m. Kerstin Nilsdotter (1753-09-13 på Lilla Stuveröd - ?-?-? i Grundsund).

Bouppteckningen efter Nils Andersson ägde rum 1814-03-09.

 

Gravstenen på Grundsunds kyrkogård över gästgivaren Abraham Larsson och hans hustru Inger Nilsdotter.

 

 

Gapstocken

Till jubileumsgudstjänsten hade gapstocken hängts upp på framsidan av en bänk i kyrkans mitt. Denna placering misshagade kyrkorådet som inte ville att kyrkorummet skulle få karaktär av ett museum utan i stället lät brädan få sin plats på en vägg i förrummet till orgelläktaren. Där finns den nu svåråtkomlig för besökare som inte känner till dess existens. Vid den tid då gapstocken hade en funktion att fylla ingick den i kyrkans inventarier, användes i förekommande fall under söndagsgudstjänsten och var fullt synlig för gudstjänstbesökarna. När kyrkan under sommarmånaderna numera är öppen under dagen kan besökare gå uppför trappan till läktaren och studera stocken närmare.

 

Gapstocken är numera upphängd på en vägg i förrummet till orgelläktaren.

 

 

Offerstocken

Offerstocken (ibland kallad fattigbössan) är numera uppsatt på vänster sida vid ingången från vapenhuset till kyrkorummet.

 

Timglasen

Konsten att förfärdiga timglas är inte bortglömd. Bl a på Skansen i Stockholm tillverkas sådana. Där och inom Skansens kulturhistoriska avdelning skedde det slutgiltiga monteringsarbetet med ”tusenkonstnären” Lasse Pettersson som ansvarig. Han utförde dessutom följande arbetsuppgifter:

- svarvning av tre nya knoppar till stativet,

- svarvning av en ny knopp till pelaraxeln,

- svarvning av fyra korkinlägg till timglasen,

- tillverkning av 12 m märling till timglasen,

- svarvning av ny stålaxel till stativet,

- tillverkning av nytt mässingsbeslag för fäste i predikstolen,

- tillverkning av fyra nya kartonginlägg i stativet och

- målning och bronsering av stativ och knoppar.

De nya glasen är handblåsta vid Stockholms glasbruk på Skansen, där Karin Hammar var ansvarig för arbetet. Hon hade som förlaga haft det skadade glaset. Även andra hantverkare i Stockholm var aktiva:

Systrar och Bräder Snickeri & Möbelrenovering, Celsiusgatan 3,

Brunells konstsmide, Riddargatan 25 och

A & J Glas-Porslinslagning, Kåkbrinken 25.

Morgan Carlsson, Grundsund, har graverat mässingsskylten, av vilken det framgår att Sven H. Gullman har ansvarat för arbetet och alla kostnader. Den är fastsatt på insidan av predikstolen nedanför timglasstativet.

 

Det restaurerade timglaset.

 

 

Timglasen på predikstolarna kom till i en tid då kyrkorna saknade väggur eller golvur. De har numera en museal funktion. Grundsunds kyrka skiljer sig härvidlag, i det att de båda timglasen fungerar. Sanden rinner sakta ned när man vänder på trästativet. Benämningen timglas behöver inte innebära att sanden rinner under en timme. Många kyrkor har i en enda ställning fyra timglas med markeringar för en kvart, en halvtimme, trekvarts timme och en hel timme. I enstaka kyrkor finns tre timglas, i vissa – som i Fiskebäckskil och Grundsund – två. På grund av att fukt förr eller senare tränger in och binder sandkornen, har funktionen upphört i många kyrkor. Detta kommer sannolikt även att på sikt drabba dessa timglas. Detta kan måhända undvikas eller fördröjas om predikanten regelbundet vänder på varje glas och låter sanden rinna. I Grundsunds kyrka har hålen i metallbrickorna mellan glaskonerna fått en sådan dimension att sanden i det ena glaset rinner under 20 minuter, i det andra snabbare. I kyrkans arkiv förvaras för ev kommande behov ytterligare fyra glas.

Det bör sägas att predikstolen numera tycks ha förlorat sin gamla uppgift. Mer och mer håller prästen sin utläggning efter evangeliet framför ambon och får inte tillfälle att vända på timglasen. Kanske en uppgift för kyrkvärden?

 

Kollekthåven

Kollekthåven från 1799 före renoveringen.

 

 

Kollekthåven från 1799 renoverades vid Stiftelsen Västsvensk Konservatorsateljé i Göteborg, ett arbete som blev färdigt under 2001. Eftersom Skaftö församling inte ansåg sig vara i stånd att bekosta en renovering åtog sig Sven H. Gullman att stå för alla kostnader. Nedan följer rapporten i ärendet.

 

Rapport

SVK nr T85

Arbetet utfört av Margareta Bergstrand  Rapportdatum 2001-06-29.

Rapporten upprättad i fem exemplar, ett SVK arkiv, ett till beställaren (Skaftö församling) och tre till länsstyrelsen. Arbetet har utförts efter tillstånd från Länsstyrelsen i Västa Götaland, Thomas Engel. Diarienummer 225-47407-98.

Föremål:

Kollekthåv av ursprungligen ljust röd silkesatin med metalltrådsbroderier och dekor dels av omspunnen metalltråd, med kärna av lin, dels av metall-lan och kantiljer. Märkt ”ANO 1799 NAS”. Överkanten dekorerad med ett sekundärt snörmakeriband av nu gult silke och lin. Innerpåse av tuskaftat linne. Ring och holk av järn. Träskaft saknas. Till kollekthåven hör ett skyddsfodral av mörkbrun bomull i tuskaft med vita banddekorationer och dragsko samt i toppen en liten dekorationsrosett av blått siden. Fodralet är hopsytt för hand med blå lintråd medan banden sytts på med maskinsöm.

Mått:

Kollekthåven: Höjd 24 cm. Diameter 15 cm. Holk 18 cm.

Skyddshuvan: Höjd 30 cm. Bredd 24,5 cm.

Kondition:

Kollekthåven är i mycket dålig allmän kondition. Det ursprungligen röda sidenet är starkt

nedbrutet, sprött, blekt och färgförändrat. Det är slitet och trasigt, särskilt upptill runt ringen men har även små hål och bristningar över hela ytan. I broderiet har trådar lossnat och några dekordetaljer har helt fallit bort. Metalltrådarna är koroderade, mekaniskt skadade och delvis upplindade så att linkärnan syns. Snörmakeribandet är delvis bortslitet och trasigt. Korrosion även på ring och holk. Rost från ringen har fläckat och skadat innerpåsen. Kollekthåven är deformerad på grund av olämplig förvaring. Fodralet är fläckat av vit kalk- och oljefärg samt har spår av mögel. Både håv och fodral har troligen varit utsatta för fukt och är båda mycket smutsiga.

Åtgärd:

Kollekthåven torrengjordes noggrant ut- och invändigt.

Håven stockades ut.

Sidenet rengjordes med torra och därefter lätt fuktade bomullstops. Infärgat sidentyg placerades under de största hålen och skadorna syddes ned med förstygn och läggsöm.

Lösa trådar och dekorationsdetaljer syddes fast.

Skyddshuvan torrengjordes noggrant. Därefter rengjordes den i vattenbad med tillsats av tensid och sköljdes. Den torkades i form.

Tillstånd efter konservering:

Kollekthåven är rengjord från ytligt liggande smuts. Större hål, lösa trådar och dekorationsdetaljer är säkrade.

Håven har återfått något av sin ursprungliga form genom utstockningen. En stödkudde placerad i kollekthåven ser till att formen bibehålls.

Skyddshuvan är rengjord. Huvan är i relativt god kondition men den blå sidenrosetten är mycket skör.

Eftersom både det textila materialet och metallen är skadat och nedbrutet kommer kollekthåven även i fortsättningen att vara ytterst ömtålig och bör hanteras med mycket stor försiktighet.

Förvaring:

En ställning av lamellimmad träskiva tillverkades. Kollekthåvens skaft vilar i en vagga av Ethafoam klädd med linne placerad i ett plexiglasrör.

Till ställningen tillverkades en huv av neutralt pappersmaterial med fönster av polyestermaterial.

Det krävs ett skynke över lådan för att föremålet skall skyddas från skadligt ljus.

På grund av metallinnehållet i föremålet är det mycket viktigt att det förvaras i ett icke fuktigt klimat.

 

Konserveringsmaterial

Kollekthåven:

Tyg: Infärgat siden i tuskaft, silkecrepelin.

Tråd: Delat konserveringssilke och sysilke.

Stödmaterial: Polyestervadd, linne.

Skyddshuvan:

Tensid: ”Minirisk” från Henkel (anjontensid 15 – 30 % + nonjontensid 5 – 15 %).

Stödmaterial: Polyestervadd, linne.

Förvaring:

Lamellimmad träskiva, plexiglasrör, syrafri kartong, linneremsor, Ethafoam, polyester.

 

 

Så långt rapporten från konserveringsateljén. Håven vilar i sitt skyddsglas numera på en träplatta, tillverkad vid Knuts Snickeri AB, Fiskebäckskil, och finns uppsatt vid den södra korsarmens östra vägg.

 

Kollekthåven efter renoveringen.

 


Tillbaka