Tillbaka

1790-talets slut - Sillfisket slår fel
Kungen hjälper (med armbågen)          
 

Publicerat i Lysekilsposten den 23 maj 2008, senare även i Stenungsunds-Posten med Orust-Tjörn.

Sven H. Gullman

 

I en föregående artikel har Samuel af Forselles, vår landshövding 1796 – 1800, presenterats. Trots att han och hans släkt hörde hemma i den östra rikshalvan och han själv slutade som landshövding i Uleåborg, tog han sin uppgift på stort allvar och reste omkring på den bohuslänska landsbygden. Han fick vid slutet av sin tjänstgöring uppleva bakslag i det under många år rikliga sillfisket, det som hade börjat 1747 och upphörde 1809.
De goda förtjänsterna under tidiga år gjorde att flera fiskelägen fick kungligt tillstånd att uppföra egna träkyrkor och avlöna kapellpredikanter. På Rönnäng, Klädesholmen, Käringön, Gullholmen, Grundsund och Kungshamn påminner fortfarande kyrkorna om denna tid.  Ja, Lysekil fick också en kyrka som ersatte den gamla uttjänta, men den skulle i sinom tid plockas ned och byggas upp igen på Malmön.  
 

Den 10 mars 1800 skickade landshövdingen en skrivelse till kung Gustav IV Adolf, i vilken han refererar till en skrivelse som han hade avsänt den 27 december året innan. Bakgrunden var det stora bakslag som hade drabbat alla inom fiskerinäringen i Bohuslän, både fiskare och anställda i salterier och trankokerier. Landshövdingen hade fått rapporter om att sillen hade försvunnit. Situationen var i högsta grad allvarlig och fick omedelbara följder – inga förtjänster, ingen mat, inget brännvin! Hjälp måste till, och det fort.
Trots att kommunikationerna var relativt bristfälliga och handläggningen av ärenden kunde ta sin tid, kom svaret från kungen, som då uppehöll sig i Norrköping, redan en månad senare, den 27 januari. Och detta var positivt. Det vill säga, i princip.
Om kanske inte kungen själv så i varje fall hans rådgivare hade insett situationens allvar.
Landshövdingen tackar och bockar och skrapar med foten, men det är något som han vill ha sagt i sitt tackbrev den 10 mars. I Kunglig Majestäts kansli har det inte stått helt klart att villkoren för kustbefolkningen i Bohuslän inte är att likna vid dem för självägande bönder. Kungen vill hjälpa – men mot betalning.  
 

Kungl. Maj:t ställer spannmål till förfogande men landshövdingen måste se till att staten får betalt för den, och det senast i slutet av januari 1801. Länschefen kunde rekvirera säd från brännerierna i länet och dela ut den som lån till ”Länets Skärgårds Folk, Torpare, Inhyses hjon och andre Arbetare”. I reda pengar hade Samuel af Forselles fått 15 000 riksdaler att betala spannmålen med och dessa skulle återgäldas.
Rågen beräknades kosta 9 riksdaler tunnan och kornet 5 ½ riksdaler. Det kan nämnas att en tunna motsvarade cirka 1,25 (alternativt 1,65) hektoliter (1 hektoliter = 100 liter).
Ett tusen tunnor hade skickats till Uddevalla Kronomagasin för vidare befordran. 500 tunnor säd sändes i väg till Orusts och Tjörns fögderi att delas ut i fiskelägena.

Nu låter landshövdingen kungen förstå att med kravet på återbetalning har han bara lämnat ut säd till sådana som har kunnat ställa pant eller borgen. Men ”på det denna genom Eder Kongl. Maj:ts Landsfaderliga omvårdnad om sine Trogne Undersåtares bestånd i den svåra tiden, i nåder beredda Sädes tillgång endast måtte komma de mäst behöfvande till godo”, gjorde landshövdingen flera resor och insåg att skärgårdsfolket varken hade bröd för dagen eller pengar. De flesta var helt utblottade. En del har kunnat lämna säkerhet i egna hus eller ”Fiske Skutor, Båtar, Backar, Notar och Nät” men dessa senare är förutsättningen för att folk skall kunna skaffa sig inkomster. De kan alltså inte tas i beslag.
De som inte har egna hus eller kan lämna någon säkerhet, de är ofta halvlottsmän på fiskebåtar eller arbetare vid salterier och trankokerier. ”Deras undergång befaras om de lämnas utan understöd”.

Landshövdingen poängterar att ingen hade kunnat förutse att sillfisket skulle slå fel. Det hade ju under många år varit en framgångssaga och man hade helt inriktat sig på att det skulle fortsätta. Det hade varit så lönande att minst 10 000 personer hade kommit från inlandet och bosatt sig ”på Klippor och Skär”.
Landshövdingen beräknar att minst hälften av kustbefolkningen kunde anses som medellös. Många hade baserat sin ekonomi på inkomster för ett år i taget. Så fort de fick pengar gick dessa åt till mat – och inte minst brännvin. När pengarna var slut gick det att få kredit hos handlarna som visste att de nästa år skulle få betalt. Nu hände detta. Inga handlare vill självfallet lämna krediter där de inte räknar med att få tillbaka utläggen.  
 

Landshövdingen har hittills i brevet räknat upp alla svårigheter som är förknippade med att lämna ut råg- och kornmjöl som lån. Nu står han nästan inte längre ut att se folk lida av hunger. Han ber Kungl. Maj:t enträget om tillåtelse att dela ut mellan 700 och 800 tunnor även om Kronan inte kan räkna med att få några pengar för dem. Åtta kappar för varje manbar person räknar han med skall räcka. En kappe motsvarade ungefär fyra och en halv liter.
Skulle förhoppningsvis sillen komma tillbaka vore ingen skada skedd. I fall av motsatsen måste Kungl. Maj:t stå för kostnaden. Till allt det olyckliga med fisket kom att vädret hade varit ogynnsamt för bönderna så att de hade svårt att bärga skörden.
Landshövdingen poängterar slutligen att ”Sillfisket äfven är den resource hvarifrån hemmansbrukare påräknar sin penninge inkomst”.  
 
 

Källa: Riksarkivet i Stockholm. Landshövdingarnas skrivelser till Kungl. Maj:t.

 

Tillbaka