Tillbaka

Äckrena på Skaftö

 

Publicerad i Lysekilsposten 6 februari 2015

Sven H. Gullman

Fornvästnordiska talades i Norge och i områden som koloniserades av norrmän, t ex Island, delar av England och öarna utanför Skottland, under vikingatiden och den tidiga medeltiden. Vikingatiden brukar anges mellan 800 – eller rättare sagt fr o m det nordiska anfallet mot klostret Lindisfarne i norra Enland 798 - och 1050, då vikingarna hade etablerat riken på den europeiska kontinenten och det inte fanns anledning till räder söderut. Den tidiga medeltiden varade ett par hundra år därefter. Språket var i stort sett gemensamt för alla som bodde i Norge – inklusive det som skulle bli Bohuslän - vidare i områden som koloniserades av norrmän. Språket kunde också förstås i nuvarande västra Tyskland. Orden äckra och åker var med stor säkerhet kända och använda under denna tid av dåtidens bohusläningar. Kommer man till Grundsund möts man före infarten till samhället av skylten Återvinningsstation. Fortsätter man in på denna väg och förbi den ser man ett hus som för en mansålder sedan var bostaden i ett mindre lantbruk som alla känner till som Äckrena. Ordet förekommer även på andra håll i Bohuslän och är naturligtvis besläktat med åker. Det finns i andra europeiska språk och är ett indoeuropiskt arvord med ursprungsbetydelsen ett ställe som boskapen drivs till, dvs betesmark. De människor som befolkade det som skulle bli Bohuslän hade med sig ordet och visste vad det betydde. Konsulterar man Hellquists etymologiska ordbok söker man förgäves äckra, vilket bevisar att ordet inte hör till modern svenska. Däremot har åker en utförlig historik.

Vad var en Äckra?

Äckra var eller är en igenlagd åker, en åker som återgått till naturlig äng – en vall som plöjts upp på hösten och skall besås på våren – en åker som ligger för fäfot – en ängsmark som plöjs första gången efter vila – en äng, en gräsvall eller en naturlig äng. På fornvästnordiska hette det ekra. Ordet blev på fornsvenska aekra.

Bohuslän befolkat för 12 000 år sedan

För en del år sedan besöktes Staleberget vid Gullmarsskogen i Lyse av tyska arkeologer och geofysíker som studerade hur området koloniserades omedelbart efter istiden, I Lysekilsposten skrev tidningens medarbetare Thomas Andersson en intressant illustrerad artikel om besöket och de tyska gästerna. Man var överens om att koloniseringen skedde söderifrån ett par hundra år efter det att isen började smälta. Kom man för 12 000 år sedan till det som skulle bli Bohuslän, skulle man i vår tid inte känna igen sig. Det var t ex bara Stalebergets högsta del som låg ovanför vattenytan. Skaftö bestod länge av tre öar och endast högt belägna områden befolkades. När dessa fick sina benämningar är obekant men det är inte omöjligt att äckra och äckrena kan ha hört till dem. Kolonisatörerna levde under äldre stenåldern som dateras till förhistorisk tid fram till tiden omkring år 2 000 f Kr då bronsåldern tar vid och fortsätter i åtta hundra år. Det var under yngre stenåldern och bronsåldern som hällristningarna kom till, bl a de vid Vitlycke och den s k skomakaren i Brastad. Hällristningarna med skepp, vagnar, hjulbilder, redskap och människor – de kan i vår tid ses långt uppe på land, men när de kom till, låg klipporna fortfarande vid strandkanten. Dåtidens bohusläningar färdades mellan öarna med fartyg, liknande dem på hällristningarna. Ingenting talar emot att hela den bohuslänska kuststräckans högre belägna områden befolkades när inlandsisen började smälta och familjer på kontinenten drog norrut. Äckrena på Skaftö kan ha varit ett av dessa.

Gullmarsfjorden

När Gullmaren fick benämningen Gudahavet, som ordet betyder, är obekant – kanske för 12 000 år sedan, kanske senare. Det bör ha varit under en tid då religiösa föreställningar har varit etablerade och sådana fanns redan hos indoeuropéerna. Varför fjorden fick namnet kan man heller inte spekulera över. Den var betydligt bredare och uppfattades säkerligen som ett hav. Landhöjningen var märkbar men sannolikt var anledningen okänd, Landhöjningen fortsätter alltjämt, om än i mycket långsamt tempo. Någon gång i en fjärran framtid kommer fjorden inte längre att finnas. Gudahavet hör då till det förgångna.

 

Tillbaka