På Shetland känner man till att nästan alla kuttrar som köptes från Storbritannien till Bohuslän behöll sina gamla namn, något som uppfattas som unikt. Detta gällde också lerwicksbåten Summer som var grundsundsbaserad bara under kort tid efter 1898 då John Irwine, Lerwick, sålde den till ett partrederi som bestod av David Didriksson, Johan A. Johansson, Carl Natanael Olsson, Jacob Olsson, Johan Anton Antonsson, Karl Bernhard Kristiansson, Jemi Simonsson, Anton Andersson och Hilmer Antonsson. Två år senare kommer den till Stocken. Fram till 1933 har kuttern bytt ägare flera gånger och ägarna återfinns i grebbestadsområdet När båten huggs upp heter den sedan 1925 Bojan.

Vilken Thorsten låg på redden i Baltasound?

Den sista av de fyra, Thorsten , är inte lika lätt att identifiera. I Damberts förteckning finns tre kuttrar med detta namn, men två av dem kan sannolikt genast avföras. Det gäller t.ex. den som var byggd 1846 i Aberdeen, kom till Sverige och Skåne 1892, 1899 hörde hemma i Trelleborg och försvann 1900 ur fartygsregistret som upphuggen. Nummer två kommer inte till Sverige och Gåsö förrän 1911. Återstår då den kutter som under namnet Criterion den 3 mars 1899 av Thomas Baskcomb i Grimsby säljs till ett partrederi i Kyrkesund bestående av Oskar Johansson, Karl Abrahamsson och Karl Berntsson, samtliga från Herrön, samt Andreas Hansson och Karl Alfred Berntsson i Kyrkesund. Sex veckor senare skulle den befinna sig på fiske vid Shetland, vilket är fullt möjligt, men namnet Thorsten får den först 1922 då den har köpts till Grundsund från Skärhamn. Efter många öden och ägarbyten utmed bohuskusten huggs den upp 1958 men då hette kuttern Isa . Vilken svensk "vessel" med namnet Thorsten var det då som låg på Baltasounds redd 1899?

Inloppet till Baltasound, en vy som många storsjöfiskare i Bohuslän känner igen.På redden kunde det ligga ett par hundra fartyg samtidigt, dels fiskebåtar, dels sådana som köpte upp sill och vitfisk. Ön Balta syns i bakgrunden.

Saltsill mat för slavar i Västindien.

Det nämndes tidigare att det sedan länge bedrevs ett intensivt fiske kring Shetlands kuster. Men var fanns det avsättning för fångsterna? Fram till 1840-talet skeppades det mesta av den saltade sillen till Västindien, där den utgjorde billig mat till slavarna. Men nästan som över en natt stängdes denna marknad och det hade att göra med att slaveriet upphörde. 1833 i det brittiska imperiet och 1848 i de brittiska kolonierna. Dittills hade det varit slavägarna som tillhandahållit slavarnas föda, nu hade dessa möjlighet att själva bestämma vad de ville äta. Det gick ut över den saltade sillen. Nu gällde det för uppköparna på Shetland att finna nya marknader. Det blev europeiska länder, i synnerhet Ryssland och Tyskland. Ibland skeppades saltsill till Genua men även till så avlägsna platser som Mauritius och Sydafrika. Man gjorde t.o.m. försök att bryta sig in på den välbefolkade indiska marknaden. En försökslast med långa och torsk avgick till Calcutta, men trots att fisken kom fram i god kondition, uppskattade inte de tänkta avnämarna denna föda och något mer försök gjordes inte. På 1840-talet slog potatisskörden fel på Irland och i Skottland med påföljd att fiskeimporten stoppades. Arbetarbefolkningen hade vant sig vid fisk och potatis och kunde inte tänka sig något annat. Initiativrika industrimän på Shetland försökte få skottar och irländare att äta fisk och ris istället men sådana nymodigheter misslyckades.

Utveckling mot fiskeauktioner.

Betalningen för fiskarnas fångster hade sedan länge skett efter på förhand gjorda överenskommelser. Över hela Shetland bestämdes priset före varje fiskesäsong. Upphandlarna åtog sig att köpa en viss kvantitet sill från varje båt till priser som ändå kunde variera från månad till månad beroende på den förväntade kvalitén. När antalet främmande fiskare ökade, övergick man mot slutet av 1800-talet till ett auktionssystem. Tidigare hade fiskarna fått vänta på betalning tills säsongen var avslutad. Nu krävde de ersättning per vecka eller per tvåveckorsperiod.

På 1870-talet kommer fiskebåtarna från Bohuslän.

Den senare delen av 1870-talet blev början till en av de största sillfiskeperioderna i Shetlands historia. Tillgången på torsk och långa ökade också påtagligt och nu drogs fiskebåtar från Bohuslän till dessa fångstplatser. Ännu 1874 var det en liten flotta med små öppna båtar som fiskade runt Shetland. Sju år senare hade antalet båtar ökat till 276 och år 1888 hade det ökat till 932. Att de bohuslänska storsjöfiskarna nu på allvar givit sig in i fisket där uppe visar en annan notis i The Shetland News i maj två år tidigare. Den berättar om svenska båtar som efter att ha fiskat på Doggers bank nu var i full färd med att fiska långa och torsk vid Shetlands kust.

Shetland har sin kultur vänd mot de skandinaviska länderna. Emblem och valspråk visar detta. Texten säger: Med Logum Skal Land Byggas

Motordrivna grundsundsbåtar rationaliserade fisket.

Det skulle dröja några år in på 1900-talet innan den första motordrivna fiskebåten skulle komma till Shetland från Bohuslän. Det var LL 66 John Webb från Grundsund. Lennart Grundborn berättade nyligen i Lysekilsposten att den 1904 utrustades med en Skandiamotor. Inom tre år var sannolikt de i The Shetland News nämnda fyra fiskebåtarna försedda med en Skandiamotor, de också. Motorerna rationaliserade arbetet. Nu kunde man sätta och dra storbackorna från båten i stället för att göra det med lillebåten.

Fisket - basen i Shetlands näringsliv.

En källa som ger intressanta inblickar både bak i tiden och när deltagandet av bohuslänska fiskebåtar var som störst, är James R. Nicolsson, Hay & Company, Merchants in Shetland (Lerwick 1982). Boken skildrar inte bara ett företags utveckling från slutet av 1700-talet till dags dato, läsaren får också en omfattande och fyllig beskrivning av näringslivet på Shetland, ett näringsliv som helt naturligt byggde på fisket. Den förste James Hay var entreprenör, för att använda en modern benämning, han ägde frakt- och fiskefartyg och han förstod att skapa möjligheter för att få avsättning för fångsterna av fisk.
Firman blev etablerad och välkänd och är så fortfarande. Det var Hay som kanske mest bidrog till den starka utvecklingen på Shetland genom bygge av kajer, dockor och magasin, firman hade salterier i alla hamnar, den sysslade både med fiske och - bearbetning samt med fiskexport.
Anläggningen av djupvattenskajen vid Blacksness i Scalloway, cirka 12 km väster om Lerwick och välbekant för alla storsjöfiskare i Bohuslän, kom till på Hays initiativ. Boken om Hay &Co är så intressant och spännande att det vore önskvärt om den kunde anskaffas till biblioteken i Bohusläns kustkommuner. Språket borde inte vara något hinder, de flesta behärskar numera engelska, f.ö. är framställningen lättläst.

Stora företagsledare.

Helt naturligt har framträdande industrimän på Shetland blivit uppmärksammade utomlands. Många länder har diplomatiska representanter i Lerwick, Shetlands enda stad och till uppdragen utses respekterade företrädare. Sveriges nuvarande konsul, Iain C. Tullock, som tillhör en välkänd gammal lerwickssläkt, är verkställande direktör i Hay & Co. Hans föregångare som konsul, Magnus M. Shearer, f.d. VD i familjeföretaget J & M Shearer, var konsul för Sverige 1956 - 94, men också Her Majesty´s Lord Lieutenant of Shetland 1983 - 1994.
Det kan för övrigt nämnas att hans far med samma namn var svensk konsul 1932 - 1956. Det är ännu en Magnus Shearer som nu är chef för familjefirman. Namnen Shearer och Tullock är välbekanta för generationer av bohuslänska storsjöfiskare.

 

	Sveriges nuvarande konsul på Shetland, Iain C. Tulloch, VD i Hay & Co.
Magnus M. och Maisie Shearer. F.d. VD i J & M Shearer och tidigare konsul för Sverige