Tillbaka

Bohuslänska ortnamn för 600 år sedan

Publicerat i Lysekilsposten 26 aug - 23 sep 2005

Sven H Gullman

Del I

Varför heter vårt landskap Båhuslen på norska? Slutledet är inte så överraskande, däremot stavningen och uttalet av huvudordet. Anledningen får sökas i de språkliga förändringar som ägde rum från slutet av 1300-talet och framåt. För att skydda det norska Viken från anfall från både danskar och svenskar anlade kung Håkon Magnusson år 1308 ett fäste på Bagaholmen där Göta älv delar sig i Nordre älv. Det byggdes snabbt ut till ett kraftigt bestyckat slott, och redan under den svensk-norska unionen 1319 – 1343 fungerade det ofta som residens för Magnus Eriksson och säte för den norska styrelsen. Medeltida nordiska fästningar kallades i regel ”hus”. Men Bagaholmshus blev efter hand Baholmshus och så småningom Bahus, allt under 1300-talet. Man kan leka med tanken att holmen skulle ha förblivit en bland många andra utan någon särskild användning. Kanhända skulle den då till i dag fortfarande ha kallats Bagaholmen. För sex sekler sedan fick den tjäna en viktig uppgift och kom ständigt att nämnas i tal och skrift. Bahus blev den naturliga benämningen. Eller redan då ”Båhus”.

Språkliga förändringar påverkade namnet Bahus.

Under medeltiden från 1200-talet och framåt inträffade genomgripande förändringar i både svenska, norska och danska språken. Ordförrådet fick ett stort tillskott av tyska låneord. Skriftspråket utvecklades under inflytande av latinet. Ordböjningen förenklades, liksom ljudsystemet. Och nu påverkades ordet Bahus. Långt a blev å. Exempel: batr blev båt. Eftersom ordet Bahus hade uttalats med långt a, kom det att uttalas som ”Båhus”. Efter 1658 blev den svenska stavningen i stället Bohus, där ”bo-” egentligen skulle ha uttalats med öppen vokal (som å) i stället för sluten. I Norge har man bevarat det riktiga uttalet och anpassat stavningen till detta. Vårt Bohuslän borde därför uttalas Båhuslän, oavsett stavningen. Norrmännen uttalar ordet rätt.

1300-talet en guldgruva för bohuslänska socken- och gårdsnamn

År 1385 avled biskop Jon av Oslo. Fram till freden i Roskilde tillhörde Viken (Bohuslän) detta stift alltsedan det bildades under tidig medeltid. Jons efterträdare blev Eystein Aslakssøn. Det ingick i en biskops uppgifter att så snart som möjligt ge sig ut på en visitationsresa i stiftet eller bispedømet som det norska ordet fortfarande är. Men en sådan måste förberedas och i detta ingick en fullständig förteckning över samtliga gårdar under biskopens styre som skulle erlägga tionde. Uppgifterna samlades i en jordebok. Biskop Eysteins Jordebog eller Den røde Bog, som den efter inbindningen har kommit att kallas, är en viktig källa för eftervärlden. I den här artikelserien kommer endast sockennamnen att beröras.

Ortnamn förändras genom tiderna

Viken var i kyrkligt hänseende indelat i två kontrakt eller prosterier, ”profastadømen” på dåtidens norska. De båda senare orden kommer från det latinska praepositus, föreståndare. Uppgifterna för Ranrike, dvs norra delen av landskapet, härrör från 1391, medan de för Elfsyssel är från 1388. När en biskop skulle förbereda sin visitation användes också tidigare uppgifter. Därför kan flera av nedanstående ortnamn vara av äldre datum under 1300-talet. Det skall även nämnas att någon enhetlig stavning inte existerade. Skrivarna i biskoparnas kansli och ute i förvaltningarna varierade ofta stavningen i enskildheter. Däremot förvanskades i regel inte själva ortnamnet till oigenkännlighet. Undantag kunde dock förekomma som det skall visa sig i denna artikelserie. Ett exempel från betydligt senare tid är Saltkällan som inte alls har med någon källa att göra. Liksom på många andra platser utmed kusten utvann man salt där. Ett bohuslänskt ord för kittel är käle med samma tj - uttal. Ordet förvanskades så småningom i riksspråksuttal av personer utan regional språkkännedom och Saltkällan var ett faktum. I det följande kommer ett antal sockennamn att granskas närmare. Det blir inte fråga om någon djupare språkhistorisk analys utan kortfattade beskrivningar. Ofta har eftervärlden behållit ordens genitivformer. Närmast följer

Ranrikes profastadøme

Nafarstaða k(irkia) Naverstad Berofjarðardals k. Bärfendel
Moa k. Mo Sveinabøar k. Svenneby
Krokstaða k. Krokstad Botna k. Bottna
Heiða k. Hede Kvilda k. Kville
Sandaruðs k. Sanne Tossinar k. Tossene
Aspanga k. Aspång Tuneims k. Tanum
Svartuborgs k. Svarteborg Luðers k. Lur
Þoseiðis k. Tose Skeðjofs k. Skee
Haugbya k. Håby Vettalanda k. Vettelanda
Foss k. Foss Rollinar k. Rellen
Bragaseters k. Brastad Ønyndadals k. Enningdal
Bru k. Bro Hodals k. Hogdal
Askeims k. Askum Nesinar k. Näsinge
Ábyar k. Åby Lumulanda k. Lommelanda
Roeims k. Vrem    

   

Bokstäver som försvunnit i norska, danska och svenska

Från engelskan känner alla till att den som hjälp vid uttal erbjuder ett fonetiskt alfabet.
Exempel: -th- i father uttalas ð (tonande), medan –th- i thing uttalas þ (tonlöst). I de nordiska språken ingick dessa konsonanter i alfabetet. Đ och ð uttalades med tonande läspljud medan läspljudet i Þ och þ var tonlöst Vid slutet av medeltiden ersattes de av d och t. Två nordiska språk har dem fortfarande kvar i alfabetet, nämligen isländska och färöiska ( det senare dock endast Đ resp ð).

Försvunna kyrkor och namn från asatid

I förteckningen ovan förekommer socknar som sedan länge har upphört och där kyrkorna inte längre finns, nämligen Aspång, Tose, Rellen, Åby och Vrem. Placeringen av Ønyndadal kan förorsaka en smula huvudbry. I själva verket rör det sig om Enningdal i Norge. Att socknen förekommer i denna förteckning beror på att den fram till 1658 tillsammans med Naverstad och Mo bildade ett prästgäll, ett pastorat. De flesta av sockennamnen är lätta att känna igen medan andra är intressanta att titta närmare på. Ett sådant är det nuvarande Skee – Skeðjof. En tidigare belagd form är Skeðiuhof. Hof var ett tempel. Förleden anses anknyta till gudinnan Skeðja som även kallades Skade eller Skidgudinnan. Hon var dotter till jätten Tjatse som blev dödad av asarna. Som förlikning skulle hon få välja en man bland asarna – under förutsättning att hon bara skulle få se fötterna på den utvalde. I tro att det var Balder gjorde hon sitt val. Det var i stället havsguden Njord. Vid havet vantrivdes Skeðja och hon som var jakt- och skidgudinna ville tillbaka till fjällen. Hon har i nordisk mytologi ibland kallats dödsgudinna. Vid kristendomens intåg i Skandinavien var det inte ovanligt att en kyrka byggdes på en kultplats. Den nuvarande kyrkan i Skee är från 1100-talet. Sannolikt har den haft en föregångare, en träkyrka som uppförts på samma plats. Sockennamnet påminner således om förkristen tid.

Forts.

Tillbaka