Del II

I detta avsnitt fortsätter granskningen av sockennamn i Ranrikes profastadøme med följande.

Naverstad anses ha bildats av Navar, på fornvästnordiska Nafarr, ett sedan länge sannolikt bortglömt mansnmn. Att Brastad har utvecklats ur Bragaseter kan förefalla överraskande. Förleden är brage som i rang bör ha varit jämbördig med en hövding. Att en säter motsvarar en betesäng är lättare att förstå. ”Säter” förvanskades så småningom till ”stad” och så blev Brastad till. 1300-talsnamnet på nuvarande Bärfendal var Berofjarðardal. Det anknyter till det tidigare namnet på Åbyfjorden, Berofjọrðr, dvs Berofjorden. Förleden är i sin tur en böjd form av Bera, som är ett äldre namn på våra dagars Daleån. Vi skulle således säga Berån. Lur i norra Bohuslän hette Luðer. Ordet anses gå tillbaka på lúðr = bjälke eller ihålig stock. Sammanhanget kan för en nutida generation förefalla långsökt. Det har framkastats en tanke att något i topografin kunde associera till ett sådant föremål. Samma sak gäller Lyse. Namnet är bildat av ”ljus”, eventuellt i sammanhang med vatten, men längre kommer inte forskningen. Däremot är bakgrunden till Bottna okomplicerad. Ordet är plural till ”botten” och då åsyftas den inre delen av Bottnafjorden som tidigare gick mycket längre in i landet.

Vissa ortnamn har språkforskare svårt att tyda. Ett sådant är Tossene. Ändelsen kommer av ”vin”, dvs äng eller betesmark, förleden är däremot osäker. Det kan kanske vara av intresse att veta att staden Bergen en gång hette Bjørgvin med betydelsen bergsäng. Stiftet heter f ö fortfarande Bjørgvins bispedømme. I Tanums 1300-talsnamn Tuneim framgår det tydligt att ordet är bildat av tun = inhägnad plats och heimr = hemvist, gård. Samma slutled finns i Askum, där trädnamnet ask inleder ordet. En ”sveinn”, en (ung) man i en hövdings tjänst, kom att för eftervärlden bilda namnet på sin socken, Svenneby. År 1317 skrevs namnet Suæina bear sokn. I Den røde Bog möter man formen Sveinabø. Det nämndes tidigare att skrivare gav sig själva stor frihet i stavningen. Andra 1300-talsformer är Suæinabøar k(irkia). och Suenabøar k. By i ortnman betyder gård. Det fornnordiska ordet ”kvild” antas ha givit upphov till Kville. En kvild var en förgrening av vattendrag – lokalt i trakten några bäckar som rinner ut i en älv. En alternativ stavning till Kvilda var Quilda k. I fråga om sockennamnet Krokstad råder det osäkerhet om förleden är namnsnamnet Krok eller substantivet krok eller krök. Stad (staðir) skall tydas som ett ställe eller en gård.

Norge var sedan 1100 - talet administrativt indelat i sysslor som förestods av sysselmän. Viken indelades i två sysslor, Ranrike och Elfarsýsla.

Till skillnad från socknarna norr om Gullmarsfjorden som utgjorde gränsen mellan de två medeltida kontrakten (prosterier), förekommer i den södra delen av landskapet flera namn med ändelser som – landa (pluralform) och –röd. ”Land” betyder i dessa fall terräng vid vatten, strandmark, ibland en bäckdal (Långelanda) kombinerat med ett ånamn som i Jörlanda (Jora), Romelanda (Rima) och Västerlanda (Vista). Dessa vattendrag skulle i vår tid kallas Jorån, Rimån och Vistån. Urgammal röjningsmark ger sig till känna i ändelsen - röd. I Resteröd går förleden även här tillbaka på en å, nämligen Ristån, och på verbet rista dvs skälva. Som i många andra fall är det i vår tid svårt att föreställa sig den närmare anledningen till att ån gavs detta namn. I Grinneröd är betydelsen av huvudordet oklart men sannolikt ligger det fornnorska ”grind” dvs sand eller grus bakom.
Jordebokens rjoðer skrevs rióðr på fornvästnordiska och anknyter till röjning. Där finns också förklaringen till 1300-talsstavningen av Röra. I Ristarjoðer är förleden ett ånamn, i de övriga som numera slutar på – röd är betydelsen osäker. Valla och Stenkyrka på Tjörn behöver ingen närmare förklaring.

Då och då anges i denna serie ord på fornvästnordiska (fvn). Språkhistoriskt ingår färöiska, isländska och norska i denna grupp liksom de numera utdöda nordiska språken på bl a Shetland och Orkney. Dessa språk har större likheter inbördes än med danska och svenska som tillsammans tillhör den fornöstnordiska språkgruppen. Svenskar känner ofta en större närhet till norska språket och har lättare att förstå det, något som sannolikt beror på uttalsskillnader. De bohuslänska dialekterna har påverkats både av norska och danska, där Gullmarsfjorden utgör en skiljelinje, självfallet med stora variationer. Under seklerna före 1300-talet var ordförrådet i de nordiska språken mer likartat. De ortnamn som nämns i denna serie har ofta förkristen bakgrund.

Slutledet i Norum är lätt att känna igen som ”hem” (heimr). Ett nor – ett trångt sund – är ett inte ovanligt ord i korsord. Forskare är osams beträffande tolkningen av sockennamnet. Här kan det ange en forntida fjord som sköt in i landet alternativt en förträngning av en dal. Namnet gavs under en tid då topografin i Bohuslän såg annorlunda ut än i vår tid och både insjöar och havet fortfarande täckte stora arealer. Auðnsmál hör till de sockennamn som kan vara svåra att förklara. Det nutida Ödsmåls föregångare fick sitt namn dels efter en nyodling (auðn = obebodd, ouppodlad mark) och dels av ordet mått (mál).