Tillbaka

Bohuslänska ortnamn för 600 år sedan

Publicerat i Lysekilsposten 26 aug - 23 sep 2005

Sven H Gullman

Del III

I detta avsnitt kommer bakgrunden till följande ortnamn i Elfarsýslo profastadøme att behandlas.

Stauðla k(irkia) Stala Þæknabjár k. Tegneby
Myklabjár k. Myckleby Skriksvik k. Skredsvik
Haukáss k. Högås Hærestaða k. Herrestad
Befja k. Bäve Auklanda k. Ucklum
Auzmala k. Ödsmål Noreima k. Norum
Spikkarjoðers k. Spekeröd Solberga k. Solberga
Hjarteims k. Hjärtum Klaufadals k. Klövedal
Øykrøy k. Öckerö Maggarjoðers k. Maggeryr

Ingen ärkeängel i Myckleby

Orust hade under 1300-talet sex socknar. Det gamla namnet på Stala går tillbaka på ”stọðull”, en plats där korna samlades till mjölkning. I norska dialekter säger man fortfarande støl eller stul. Både Röra och Stala är egentligen genitivböjningar av de ursprungliga orden men har senare blivit nominativformer. Morlanda behöver knappast någon förklaring. Efterleden har uttytts tidigare. En þækn eller þægn hade en upphöjd ställning i samhället och kunde exempelvis ingå i kungens eller hövdingens hird. För vår tid är han anonym men en viss sådan har för eftervärlden givit namn åt Tegneby. Gården har förmodligen varit en samlingsplats för ett socialt organiserat stånd. Medeltida ortnamn med förleden ”myckle” uppfattas ibland felaktigt att de har anknytning till ärkeängeln Mikael. I själva verket betyder ordet ”stor”. Vi använder dagligen ord som är besläktade, t ex ”mycket”, ”mångt” och ”många”. Vikingarna kallade Konstantinopel Miklagård, den stora staden. Mecklenburg och sjön Möckeln i Småland innehåller också detta ord. Tolkningen av Klövedal på Tjörn har sysselsatt flera språkforskare som lanserat olika förslag till bakgrund, bl a personnamnet Klaufi. Det mest sannolika är det nutida klyfta, i Bohuslän ofta kallat klev eller klöv. I jordeboken skrivs namnet även Klauuadal. Att namnet Öckerö har sin bakgrund i trädet ek är tydligt.

Skrik blev skred

Sambandet mellan det nutida Skredsvik och det medeltida Skriksvik kan förefalla oklart. Men bakgrunden till förleden har förklarats med det dånande ljudet från viken (Gullmarsvik) vid oväder. I närheten av Skredsvik ligger Högås som inte borde vara svårt att tyda. I själva verket betyder namnet ”hökåsen”. Längre in mot Uddevalla som inte fanns på biskop Eysteins tid passerar man Herrestads kyrka. Där har platsen enligt forskare fått namn efter en man med namnet Hære eller Hæringr. Andra stavningsfomer är Hereg, Hárekr och Hærekr, ett namn som inte var ovanligt i Norge. Namnet betyder ursprungligen ”den gråhårige”. Vid utloppet för Bäveån låg Befja kirkia. Namnet betyder Bäveåns kyrka. Som tidigare har nämnts kan ursprungliga namngivningar förefalla svårförklarliga i vår tid. Ljudet från de många forsarna i Bäveån bör ha uppfattats som ”bävande”, darrande eller skälvande. Hjortar ligger bakom namnet Hjärtum. Det fornvästnordiska ordet stavades hjọrtr.

Solberga oförändrat i 600 år

I biskopens jordebok förekommer stavningen Solberga. Fortfarande är namnet detsamma. Anledningen till benämningen kan vara en starkt solbelyst höjd. Andra tolkningar har presenterats, bl a att platsen skulle ha varit säte för en solkult. Namnet Ucklum bereder inga svårigheter. Aukland betyder nyodling och anger att området för länge sedan röjdes ur skogsmark. Det imponerande Spikkarjoðer förkortades så småningom till Spekeröd. Flera alternativa tolkningar av ”spikkar-” har presenterats. Det mest troliga lär vara ordet är ett dialektalt ”speke” för blålera.

Varken fors eller häll i Forshälla

Ett ortnamn som från 1300-talet till våra dagar har förändrats till oigenkännlighet är Forshälla.
Det första ledet borde vara detsamma som i Foss, nämligen ett vattenfall. Häll i betydelsen lastplats förekommer i flera bohuslänska ortnamn, t ex Edshultshall och Kungahälla. I den gamla jordbrukssocknen Forshälla är det inte fråga om något sådant. Jordebokens Forsøl ger inte omedelbart något förslag till tydning. Ordet är känt från isländsk och norsk litteratur och består av två led: for och søla alternativt sœla med betydelsen ”för solen” dvs ett skyddat ställe, en skuggig plats. När Forshälla var en liten by kunde ordet ange ortens läge norr om ett berg. Byn låg på nordsidan av berg som skuggar solen. På andra sidan Forshälladalen ligger gården Solberg på en södersluttning. Tolkningen namnet Forshälla bör därför vara rimlig. Intressant är att se hur stavningen förändrades under årens lopp:

1399 Forsølis kirkia

1519 Fjasszyllæ sokn (socken)

1544 fforsille sogen

1558 Forsølle sogenn

1573 Forshelle

1685 Forselle

Under åren 1558 och 1573 tycks stavningen och uttalet ha gått i riktning mot vad som nu gäller.

Maggeryr blev Lane-Ryr

1300-talets Maggarjoðer – sedan 1886 Lane-Ryr – skulle i våra dagar ha hetat Maggeryr.

Förleden är en kortform, Magga, av Margareta. Lustigt nog är Maggan ett inte ovanligt smeknamn på kvinnor med detta namn. Så småningom under slutet av medeltiden blev formen Ryr alltmer vanlig, alternativt Norra Ryr.

Sockennamnens framtid

I bortåt tusen år har de gamla sockennamnen bevarats även om stavningen under tidernas lopp har förändrats, ibland till oigenkännlighet. Sockenbegreppet är numera avskaffat. Allt fler mindre församlingar på landsbygden slås av ekonomiska skäl samman, något som måhända på sikt leder till att sockennamnen enbart kommer att finns i arkivhandlingar och aktualiseras vid släktforskning o.d. Förändringarnas vindar har blåst i alla tider, minst dock i fråga om den urgamla sockenindelningen.

 

Tillbaka