Tillbaka

Titulärbiskopar och hjälpbiskopar under tidernas lopp

 

Publicerad i Katolsk Kyrkotidning nr 13/1987

Sven H. Gullman

Bakgrunden till publicerandet av denna artikel var att påven utnämnt William Kenney till hjälpbiskop i Stockholms katolska stift. Författaren gör en historisk tillbakablick på systemet med titulärbiskopar, dvs biskopar utan eget stift. Tidskriftsartikeln kompletteras med en faktakommentar. 

 

 

Här blir han biskop

När den katolske hjälpbiskopen William Kenney börjar sitt arbete, har då biskop Brandenburg sett till att 300 gulddukater satts in på konto i Vatikanen, så att Kenney kan vara säker på att få sin lön? Vet den senare förresten om att han inte har rätt till någon biskopsstol i domkyrkan eller att han inte får föras genom kyrkan under en baldakin? Och när han vid kyrkporten tar emot vigvattenskvasten av sin chef, så måste han kyssa denne på hand. Kenney kontrollerar väl också att hans mitra är av linne? Förrättar han pontifikalhögmässa får inte det sjunde ljuset tändas på altaret. Dessutom kan han bli suspenderad på ett år, om han företar någon vigselakt utan Brandenburgs tillåtelse.

För att inte tala om att han inte utan lov av sin överordnade får välsigna de troende på offentliga platser. Men han har rätt till alla biskopliga insignier och är berättigad till titlarna "reverendissimus" och "illustrissimus".

 

Vem som var chef

Ja, det är mycket en hjälpbiskop måste tänka på, men om han nu inte vet om det här, vad händer då? Det är inte meningen att göra honom förvirrad eller osäker, för det är inte säkert att de här reglerna fortfarande gäller. Förmodligen försvann sådana bestämmelser tillsammans med annan gammal bråte om inte förr så i samband med det andra vatikankonciliet. Och väl är det. För hundra år sedan var de i kraft och visade på olika sätt vem som var chef och vem som var underordnad i ett stift. Det var kanske inte så lätt att vara titulärbiskop på den tiden och William Kenney kan vara glad över att få arbeta under mera normala förhållanden i en modernare tid.

 

Systemet med hjälpbiskopar och titulärbiskopar är gammalt men vad innebär det?

En biskop vigs för ett avgränsat geografiskt område, stift. Två biskopar kan inte vigas för samma stift. Inte heller kan en biskop vara helt utan stiftsbindning. Å andra sidan har det under tidernas lopp ibland blivit nödvändigt för en stiftschef att behöva ett biskopligt biträde i sitt arbete och denne måste då formellt knytas till ett biskopssäte. Under missionsepoken i Väst- och Nordeuropa skickade Rom då och då ut missionsbiskopar utan bestämda stift, men detta skulle snart ordna sig, eftersom de kunde ta en biskopsstol i besittning när ett område väl var kristnat.

Exempel på sådana är vår egen Sigfrid som skall ha döpt Olof Skötkonung vid Husaby källa på Kinnekulle. Andra är Bonifatius, kallad Tysklands apostel, död 755, och hans samtida, Willibrord, som kristnade friserna och missionerade bland danskarna.

 

Efter Muhammed

Titulärbiskop kallas varje biskop som är knuten till ett stift som inte längre är i den katolska kyrkans ägo. Samma sak gäller i princip inom den ortodoxa kyrkan. Sådana stift finns det många. Efter Muhammeds död 632 började islam sitt segertåg. Det heliga landet föll och med det Jerusalem, likaså Syrien och länderna runt omkring. Turen kom till Nordafrika. Överallt slogs den kyrkliga organisationen i spillror, det kristna livet försvann i stort sett. Befolkningen blev muslimsk även om små öar med kristen befolkning överlevde. Patriarkaten i Alexandria, Jerusalem och Antiokia accepterades av den muslimska överheten liksom enstaka biskopsstift. Men i stort sett förvandlades kyrkorna till moskéer. Stiften upphörde att fungera och de hade fram till 600-talet blivit många. När man uppger antalet stift i hela Mindre Asien - nuvarande Turkiet - till 750, bör det påpekas att en biskops ämbetsområde under de första århundradena kunde omfatta en stad och det närmaste området. Städerna låg tätt och biskopar fanns i mängder. Nuvarande Algeriet, Tunisien och Libyen hade mer än 600 stift med var sin biskop. Det är lätt att förstå, att den källa tycks vara outsinlig som påven öser ur, när han utnämner en titulärbiskop som till namnet skall råda över ett stift som inte finns. Det är bara att välja ur högen med fornkristna biskopsdömen, även om de inte existerat på de senaste 1 400 åren.

 

Okända platser

En blick på Sveriges apostoliska vikarier efter Gustav III:s toleransedikt 1781visar att deras titulärstift bär namn som för de flesta är helt okända. Biskop Studach (1796 - 1873, apost. vik. från 1833) blev biskop av Orthesia och Albert Bitter (1848 - 1926) av Doliche. Johannes Erik Müller kom till Sverige 1923 som titulärbiskop av Lorea men 1953 blev han biskop av Stockholm och behövde därefter inte längre någon biskopsstol endast till namnet. Men vid sin pensionering 1957 upphöjdes han titulärt till ärkebiskop av Caesarea in Cappadocia. Det var sannolikt en mycket hedrande titel som påven gav honom. Staden heter numera Kaisarieh och ligger i Turkiet men i fornkristen tid var den väl ansedd och ingen mindre än Basileios den store, helgon och berömd teolog, var på 300-talet ärkebiskop just där. Kan man i våra dagar ens räkna antalet kristna i Kaisarieh på ena handens fingrar?

Så till den nye hjälpbiskopen, vad har den Heliga stolen hittat åt honom? De senaste decennierna har man sneglat åt Nordafrika när det gäller biskopar som skall arbeta i Sverige. Innan Ansgar Nelson efterträdde Mûller var han titulärbiskop av Bilta, ett stift som låg nära Kartago. Och i det nuvarande Tunisien ligger även William Kenneys formella biskopssäte, Midica. Den kyrkoprovins som stiftet Midica ingick i till mitten av 600-talet, omfattade omkring 150 biskopssäten. Finns den staden kvar under något annat namn eller ligger den begravd under ökensanden? Kanske kunde biskop Kenney åka dit någon gång på semester och sedan berätta om det i Katolsk Kyrkotidning.

 

Faktakommentar

En titulärbiskop (episcopus titularis) kan på latin även kallas episcopus nullatenens (av lat. nullus, ingen, och tenere, inneha). Före 1881 användes ofta beteckningen "episcopi in partes infidelium, dvs biskopar i områden som är i de otrognas händer. Tidigare kunde de också kallas suffraganbiskopar. I den påvliga diplomatien bär alla nuntier biskops- eller ärkebiskopstitel. I Tyskland kallas titulärbiskoparna vigbiskopar (Weihbischöfe), på engelska auxiliary bishops och på franska évêques auxiliaires (hjälp-). På svenska bör titeln vara biträdande biskop och inte det mindre lämpliga hjälpbiskop. I det offentliga förvaltningsspråket är hjälp- främmande i sammanhang med yrkesbeteckningar. Man talade tidigare om hjälppräster och menade då pastorsadjunkter som tillfälliga biträden till en kyrkoherde. Lägg också märke till hjälpgummor och hjälpredor.

Efter Jerusalems fall 636 återstod Antiokia, Efesus och Caesarea i Kappadocien som kyrkliga centra. Två år senare kom Antiokia i arabernas händer och 640 Alexandria. De tre patriarkerna fördrevs och sökte skydd i Konstantinopel. Patriarkatet Jerusalem hade bara omfattat de tre kyrkoprovinser i Palestina. Patriarkatet Antiokia hade ursprungligen under sig hela Orienten, inte bara de stift som tillhörde det romerska riket utan även Indien och hela Östasien, såvitt det fanns kristna där. Sedan 400-talet sträckte sig patriarkernas jurisdiktion endast över Syrien, Fenicien, Arabien, Mesopotamien och Isaurien med tillsammans 200 stift. Då inberäknades också Cypern med dess 16 stift. I ämbetsområdet för patriarken av Konstantinopel fanns förutom de europeiska områdena hela Mindre Asien med Kappadocien, Galatien, Bithynien, Frygien, Pamfylien och Lykaonien med tillsammans cirka 750 biskopsstift. Därtill kom hierarkien i den Georgiska kyrkan och de många heretiska schismatiska stiften i bl a Persien.

På den trullanska synoden i Konstantinopel 692 behandlades problemet med biskopar som fördrivits av araberna. Biskopar som blev förhindrade att utöva sin tjänst skulle förbli i sin ställning. En konsekvens blev att när innehavaren av ett sådant stift avled, vigdes en efterträdare till honom trots att denne inte kunde ta sitt stift i besittning. Ett fortsatt arabiskt innehav av biskopsstift fick till följd en succession av titulärbiskopar. Under korstågstiden fortsatte fördrivna biskopar som hjälpbiskopar i västeuropeiska stift med bibehållande av sin titulatur. (Trullanska synoder kallas de två kyrkomöten som hölls i Konstantinopel 680 och 692 efter den kupolformigt välvda sal (trullos) i det kejserliga palatset, där sessionerna hölls.)

Kort tid efter Augustinus död 430 räknade Västafrika mer än 600 stift. Strax dessförinnan, 428, bröt vandalerna in med hjälp av den arianske ståthållaren Bonifatius och grundade ett eget rike och undertryckte därmed den katolska kyrkan. Men Justinianus fältherre Belisarius gjorde på 500-talet slut på vandalväldet och införlivade åter området i det Östromerska riket och därmed i kyrkan. 600-talets erövring genom araberna medförde en fullständig islamisering. Inte ett enda stift kom att finnas kvar.

 

Tillbaka