Tillbaka
När Per Brahe var greve av Orust och Tjörn
Publicerad i Lysekilsposten 7 maj 1999

Sven H. Gullman

Det är på kvällen den 26 februari 1658. Karl X Gustav befinner sig i Roskilde och överenskommelsen är undertecknad, dvs den traktat som satt punkt på striderna mellan Danmark och Sverige. Kriget är slut och Danskarna drar en lättnadens suck. Värre förhandlingspart har de aldrig tidigare varit med om. Fyn och Själland är översvämmade med svenska soldater som de arma bönderna måste härbärgera och föda. Den danska krigsmakten är slagen i spillror, men något ännu värre - deras land har förlorat en tredjedel av sin yta. Köpenhamn som sedan tidig medeltid på ett strategiskt sätt varit placerat mitt i riket, kommer nu att ligga vid en ytterkant.

13 år tidigare hade man tvingats till de första landavträdelserna och förlorade då Norge, landskapen Jämtland och Härjedalen. Nu hade Sverige krävt en bred korridor till Skagerrack och Kattegatt. Bohuslän hade från vikingatiden och framåt genom seklerna varit en av Norges viktigaste provinser, brofästet mot söder och öster. Denna dag slår ödestimmen. Bohus slott, både fästning och renässanspalats, står i storlek och prakt inte Kronoborgs slott efter. Vad blir dess öde när den militära funktionen försvinner?

1658 ett ödesår för Norge

Roskildefreden gick ännu värre ut över Norge. Landet delades uppe vid Tröndelag och Sverige fick en bred kustlinje mot Atlanten. Trondheim med de norska kungarnas kröningskyrka, Nidarosdomen, fick omedelbart en svensk förvaltning. De svenska myndigheterna var snabbt på plats och mönstrade 3.000 norska soldater till tjänstgöring i Livland. Hur skulle den dansk-norska administrationen i Nordnorge kunna fungera efter detta?

Karl X Gustav hade en effektiv armé och flotta till sitt förfogande. När den befann sig i Polen och danskarna passade på att förklara Sverige krig, förde kungen så fort det gick både fartyg och här till Sönderjylland och började dra sig norrut och mot öarna. Här stod segrarna slag i slag. Tåget över Stora Bält är fortfarande i de flestas minne, liksom Erik Dahlberg, strateg och fästningsarkitekt.
Det fanns dock diplomater i Köpenhamn som oroade sig för den svenska framgången.

Köpenhamns universitet skulle flyttas till Göteborg

England, Frankrike och Holland var stormakter som befarade politiska konsekvenser om Sverige skulle bli alltför starkt och dominera hela norra Europa. Depecherna gick mellan diplomaterna och deras uppdragsgivare för rapporter och nya order, men Karl X Gustav var lika aktiv för att via de svenska sändebuden i London, Paris och Haag arbeta för sin sak. Vad var det då som orsakade den febrila verksamheten? Den svenske kungenutgick från sin styrkeposition och sitt övertag. Danmark var slaget och kungen kunde diktera villkoren.
Å andra sidan var han medveten om att han måste ta hänsyn till de tre ländernas intressen. Ryssland, Polen och Brandenburg var i det läget ointressanta. Kungens alternativ var att antingen helt införliva Danmark och Norge med Sverige, något som skulle stöta på storpolitiskt motstånd, eller dels genom olika åtgärder förödmjuka Danmark, dels göra ingrepp i Norge. Det fanns planer på att göra en länsindelning i Danmark efter svensk modell, att flytta universitetet från Köpenhamn till Göteborg, upprätta hovrätter på Själland och Jylland och i Norge samt införa lagar som överensstämde med de svenska. Andra tankar hos kungen var att flytta Köpenhamns invånare till Malmö och Landskrona och riva den danska huvudstadens befästningar. I Norge skulle inte bara Trondheims län och Bohus län överlämnas utan också Akershus län, ett område som i våra dagar skulle omfatta de fyra fylkena Buskerud, Akershus, Hedmark och Oppland förutom Oslo och halva Östfold.

Grevskapet Orust och Tjörn

Den svenske kungen hade skickliga officerare i sin stab men utnyttjade också diplomati för att nå sina mål. En som hade vunnit Karl X Gustavs förtroende var Per Brahe d y. Han spred flygblad i Norge med uppmaning till befolkningen att "avskudda det danska oket och återtaga sin urgamla frihet samt förenas med det svenska folket, med vilket de också vore utav samma börd. Då skulle ingen mer våga anfalla det förenade riket."
Per Brahe är väl mest känd som feodalherren på Visigsö, den som grundade Gränna och hade stora godsinnehav både väster och öster om Vättern. I Finland minns man honom som grundare av Åbo akademi och staden Brahestad. Uttrycket "i grevens tid" kom till under hans tid som generalguvernör i östra rikshalvan. Numera betyder det i "i sista minuten" men ursprungligen menade man den för folket lyckliga tiden under hans styre. Brahe var inte militär utan hög ämbetsman och som sådan blev han en av Karl X Gustavs viktigaste rådgivare. Det fanns ytterligare en anledning för kungen att knyta honom till sig. De svenska krigen i Polen och Danmark krävde enorma belopp och Per Brahe var beredd att ställa sina finanser till kungens förfogande - naturligtvis med krav på ränta. Eftersom det i längden blev allt svårare för kronan att återbetala lånen med kontanter, var det bara att tillgripa alternativet - att ge bort statens egen mark som också kunde bestå av städer och byar.
När den svenska armén tågade på isen över Stora Bält och freden strax efteråt slöts i Roskilde, befann sig Per Brahe i Nyköping. Där fick han order av kungen att snarast möjligt möta honom i Halmstad. Ett ögonvittne berättar: "Dagen ther effter beskickade konungen honom medh Stats Seecreteraren, tillbiudandes, at han skulle föreslå, hwad han helst begiärade till tacksamheet för sith tappra förhållanden." Brahe avböjde hövligt och då förlänade Karl X Gustav honom "Orost med Tiörne öijer i Boohus lähn."
Karl X Gustav avled hastigt i Göteborg den 13 febr 1660, dessförinnan i full färd med nya planer på att i stort sett tillintetgöra Danmark. Efter freden i Roskilde var svenska trupper fortfarande förlagda till Fyn och Själland och kungen hade alla trumf på hand.
Med kungens död ändrade historiens förlopp. Brahe å sin sida gick ur tiden först 1680 men då blåste nya vindar. Som länsherre på Orust och Tjörn hade han rätt att uppbära skatt på öborna men i slutet av 1670-talet började Karl XI sin genomgripande indragning av adelsgods, det som brukar kallas reduktionen. Per Brahes enorma godsinnehav förverkades till kronan och ett par år senare gjorde hans arvingar t o m konkurs. Orust- och tjörnborna fick sannolikt aldrig något besök av sin greve och deras roll som feodalbönder blev kortvarig.

Tillbaka