Tillbaka

Bröllopsresan som höll på att sluta i slaveri

Då plundrades kapten Molléns fartyg av pirater
 

Publicerad i Lysekilsposten 10 maj 2004

Sven H. Gullman

I samband med forskningen kring Grundsunds kapellförsamling 1798 - 1888 kom artikelförfattaren i kontakt med flera ättlingar till de präster som hade tjänstgjort i Grundsund. Carl Lorents Rönnow hade länge varit sjuklig och fick 1848 ett biträde, Nils A. Lindblom. Tre år senare avled Rönnow och Lindblom blev den självklare efterträdaren. Han kom att stanna i Grundsund till 1869, då han flyttade till Bro som komminister och 1874 till Bollebygd där han hade valts till kyrkoherde. Fyra år senare avled han. Han ligger begravd på Bollebygds kyrkogård tillsammans med fruarna i sina två äktenskap, den ena, Emma, född i Lysekil, den andra i London.

Lindblom gifte in sig i lysekilssocietén

När hallänningen Lindblom 1848 kom till Grundsund var han 31 år och just prästvigd. Det sociala umgänget vid denna tid var strängt reglerat och det passade sig för ståndspersoner att bara umgås med jämlikar. Sådana fanns det inte många på nära håll. Lindbloms chef var kyrkoherden i Morlanda pastorat. Dennes familj uppfyllde fordringarna liksom familjen Bildt på säteriet där. På närmare håll sjöd Lysekil av företagsamhet och framtidstro. Hit hade affärsmän flyttat, folk som hade den rätta entreprenörsandan och som också lyckades i sina ambitioner. En av dem var blekingebon Johan Gabriel Mollén. När Lindblom kom till Grundsund var Mollén etablerad och han hade skapat sig en förmögenhet. Eftersom hans hustru Anne var engelska kan man förmoda att hennes modersmål dominerade samtalen i hemmet. Mollén hade tidigare bott och arbetat i England där han till och med förordnades som  vice konsul för Sverige, Sardinien och Osmanska riket, dvs Turkiet. En framåt man, som synes.

Lysekilsbo konsul för sex länder

I Lysekil fortsatte hedersuppdragen att dugga över honom och flera främmande stater gjorde honom till sin företrädare. Som konsul representerade han inte mindre än sex länder, nämligen Danmark, Frankrike, Hannover, Preussen, Ryssland och Storbritannien. Frågan är om detta rekord någonsin senare har slagits i vårt land. Det kanske är förståeligt att han och hans hustru letade efter goda partier för sina döttrar. Ett sådant fanns nu på nära håll. Pastor Lindblom bjöds till Molléns och snart blommade romantiken mellan prästen och Emma, en av husets döttrar. Åldersskillnaden betydde inget - hon var 16 år yngre än han. Så småningom skulle hennes två år äldre syster Mariana bli hans andra hustru. Denna var f ö född i London under föräldrarnas vistelse där efter bröllopet. Som prästfru skulle hon komma att modernisera sitt namn till Marianne.

Lindbloms ättlingar bevarar familjearkivet

Boken Grundsunds kapellförsamling gavs i november förra året ut av Skaftö Gille som nummer 16 i dess skriftserie. Många släktingar till kapellpredikanterna hade mött upp, bl a avkomlingar till Lindbloms äldste som Teodor (född i Grundsund 1858, död i Göteborg 1903). Denne var gift med sångerskan Gudrun Torpadie och denna släktgren kallar sig Torpadie-Lindblom. Genom bl a Margit Torpadie-Lindblom, som bevarar familjearkivet, har artikelförfattaren fått uppgifter som ligger till grund för nedanstående berättelse. Vidare har Gudrun Dingsjö, dotterdotter till Teodor Lindblom, lånat ut fotografier på paret Mollén samt mr och mrs Tanner och lämnat kompletterande uppgifter.

Berättelsen om bröllopsresan sannolikt vida spridd

J. G. Mollén och Anne Tanner gifte sig 1815. De fortsatte att bo i England. Men omedelbart efter bröllopet fick Mollén ett erbjudande, nämligen att föra en last till Marseille. Han accepterade och lät sin hustru följa med. Det skulle bli en idealisk bröllopsresa. Men vad de inte hade räknat med var att farvattnen norr om den nordafrikanska kusten var ökända för attacker från Barbareskstaterna, i synnerhet Marocko och Algeriet.  Prejades ett fartyg kunde slutet bara bli ett, slaveri. Och det var just det som hände, bröllopsresan blev till ett inferno och hade kunnat sluta värre än vad den gjorde. När paret Mollén så småningom slog sig ner i Lysekil och berättade om sina upplevelser, dröjde det inte länge förrän den spännande berättelsen spreds vida omkring. Säkerligen finns den tryckt i flera publikationer under 1800-talet. I det nämnda familjearkivet finns ett par versioner. Den 5 januari 1933 hade Lysekilsposten ett referat, insänt av komminister Jakob Natanael Lindblom, född 1862 i Grundsund som fjärde barnet i ordningen till Nils A. Lindblom. Denna berättelse skiljer sig på flera sätt från den nedanstående, och den som vill kan ta del av den som mikrofilm t ex på stadsbiblioteket i Lysekil och göra en jämförelse.

 

Bröllopsresan

En romantisk resa på Medelhavet väntade de nygifta

Kapten John Gabriel Mollén kände sig belåten när han denna sommarmorgon 1815 tog sin vanliga promenad på däck för att få en nypa frisk luft före frukosten och dagens sysslor. Morgonen var vacker, på himlen drev endast några lätta moln och vinden var god. Fartyget stävade undan i beräknad fart och ombord var allt lugnt.

Kapten Mollén hade alla skäl att känna sig glad. Han, som en gång var en vanlig svensk sjöofficer från Karlshamn. Han drömde alltid om en annan sysselsättning, att bli skeppsredare och äga egna fartyg. Och den drömmen förverkligade han under årens lopp.

Hans tankar gick tillbaka till det år, 1803, då han som trettonåring gick till sjöss. Två år senare blev han styrman (det var ruter i grabbarna på den tiden) och fortsatte banan på svenska och finska skepp. Fram till 1811 seglade han på Amerika men då återvände han till fosterjorden för att få kaptensbrev. Havet lockade och det blev åtskilliga resor över Atlanten. Vid det laget hade han samlat på sig en icke obetydlig förmögenhet och började tänka på att stadga sig. I England bosatte han sig i staden Dartmouth och bedrev en framgångsrik rörelse som redare och affärsman med kunder inom handelsflottan.  

Romantiken blommar

I England träffade han sitt hjärtas utvalda. Hon var bara 18 år men en mogen kvinna, Anne Tanner, vacker och med ett skarpt intellekt. Kapten Mollén hade blivit förälskad vid första ögonkastet. Flickan var av god familj och hennes föräldrar hade genast accepterat den svenske sjökaptenen. Annes far var själv köpman och sannolikt hade han på yrkets vägnar blivit bekant med Mollén. Farfadern, Henry Tanner, hade varit en nära medarbetare till John Wesley, Metodistkyrkans grundare. Allt detta stod kapten Mollén nu och tänkte på. Tankarna gick vidare. Denna vår, 1815, gifte sig de båda. Omedelbart därefter fick han ett förtroendeuppdrag, över vilket han var stolt. Han skulle föra en värdefull last från London till Marseille. Och när han denna soliga sommarmorgon tog sin däckspromenad gick han och myste. Ty den, som just nu dukade fram frukosten i kajutan och slamrade med skedar och fat, var ingen annan än hans hustru Anne! Hon hade givetvis följt sin make på resan. Och hittills hade det varit en bröllopsresa som de båda hade all anledning att känna sig belåtna över. Vädret var det bästa och de skulle i god tid vara i Marseille, i sydliga varma nejder. Kapten gick ned i kajutan. Frukostbordet var dukat.

Pirater i sikte

Men kapten Mollén fick inte tid att äta frukost den morgonen. Just som han och hans hustru hade slagit sig ner vid bordet, stördes idyllen av vakten som lämnade rapport: Främmande mystiskt fartyg närmar sig. Är ännu på rätt långt håll för över men kommer närmare.

Kaptenen reste sig, slet åt sig kikaren och rusade upp på kommandobryggan. Det var oroliga tider till sjöss. Ett ögonblick funderade han över vad han tidigare hade tänkt på. Kanske var det oförsiktigt att ta med det käraste han hade med på denna resa, sin hustru? Detta år, då Napoleons öde avgjordes, vimlade det av krigsskepp i dessa farvatten, och sjörövarna på Medelhavet var inte att leka med. Han befann sig just nu där, nära Spaniens kust. Här kunde nästan vad som helst inträffa …

Kaptenen behövde inte titta länge i kikaren förrän han såg att hans onda aningar höll på att besannas. Seglaren som styrde rakt emot honom, var ett sjörövarskepp. Det var en stor roddgalär med dubbla rader åror. Alltså ett kaparfartyg från Marocko. Piraterna kom allt närmare. Kapten Mollén följde fartyget i sin kikare. Galärslavarna fick smaka piskan, skeppets fart var hög. Just nu visste han inte vad som fanns att göra. Hans fredliga barkskepp saknade alla möjligheter att kunna stå emot ett anfall av pirater. Han visste alltför mycket om det öde som drabbade de besättningar som föll i piraternas händer. Slaveri och tortyr i Nordafrika var inte ovanligt. Skeppet skulle plundras, ingen skulle få behålla någon personlig tillhörighet.

Hade sista stunden kommit?

Sjörövarnas galär var snart ikapp Molléns fartyg. Det lade till och efter en liten stund stod sjörövarnas kapten på däcket framför den svenske kaptenen. Tjugo män med mer eller mindre skräckinjagande fysionomier följde sin anförare. Deras vilda blickar gav belägg för att de väntade på tecknet från sin herre att plundra.

Det var en ståtlig arab som stod framför kapten Mollén. Han hade svart krusigt skägg och en vacker profil, ett glimmande hårt leende. När han vek undan sin långa, svarta kappa kunde svensken se att i hans gördel var fästa flera pistoler, knivar och en värja. De övriga var också beväpnade till tänderna.

Kapten Mollén sökte behålla huvudet kallt, det gällde att inte visa sjörövarna att han var rädd. Han frågade varmed han kunde stå till tjänst. "Jag behöver proviant och vatten", sade piraten, och därmed spred sig hans folk över skeppet. Inom kort var plundringen i full gång.

Kapten Mollén rusade ner till sin hustru i kajutan. Hon stod där orolig, hon hade hört de främmande men ändå inte riktigt fattat vad som i själva verket hade hänt. Hennes man bröt upp en golvbräda i kajutan, rafsade ihop hustruns juvelskrin, bordssilvret och andra värdesaker och gömde dem under plankan.

Unga fru Mollén hade sinnesnärvaro

I samma ögonblick stod den väldige arabhövdingen i dörren. Ett snabbt leende flög över hans väderbitna ansikte när han såg den unga kvinnan, kapten Mollén noterade det och kände hjärtat isas. Anne behöll fattningen förvånansvärt bra. Hon neg för sjörövaren och slog ut med handen:

"Behagas det frukost?", undrade hon. Sjörövaren slog sig ner med samma snabba leende. Det blev en måltid, som kapten Mollén aldrig glömde. Han hörde vad som försiggick på däck, spridda ljud trängde ner i kajutan. Helst skulle han ha velat rusa upp och ut, men han vågade inte för ett ögonblick lämna piraten ensam med hustrun härnere. Måltiden avbröts emellertid av fartygets kock, som skräckslagen rusade in i kajutan och skrek att kapten måste komma upp på däck. Benen vill inte bära kaptenen när han sprang upp på däcket för andra gången denna morgon.

Han såg inte längre den vackra sommarmorgonen, de lätta molnen, som svävade fram över den azurblå himlen. Ty vad hans ögon såg kom honom att stelna av skräck.

Fartyget var plundrat. Piraterna gick som bäst fram, utan förskoning. Men det värsta var de hemska jämmerrop som kom från deras galär. Några besättningsmän hade förts över dit som slavar. Kapten Mollén kände igen flera av sina män, förtvivlat slitande i bojor av järn.

Skulle de unga tu bli slavar?

Aldrig, aldrig, tänkte han, aldrig… Detta fick inte bli hans och hustruns öde! Att föras till Nordafrika som slavar. Hellre döden! Och han kände efter att hans dubbelpipiga revolver fanns kvar i fickan. Nu hade han sin plan klar. Det var en sista utväg, men den var den sista som bjöds. Innan slavjärnen slöts om hans hustrus och hans handleder, skulle han först skjuta hustrun och sedan sig själv.

Här fanns intet mer att se. Inget mer att göra. Han kunde inte komma sitt folk till hjälp, övermakten var för stor. Nu gällde det Anne.

Med några snabba språng var han nere i kajutan. Under de korta ögonblick som han hade varit uppe på däck hade piraten mycket riktigt sökt förgå sig mot hustrun. Men hon hade försvarat sig med hjältemod, och istället hade piraten rivit ut vad han kunde komma åt i lådor och skåp. Just när kapten Mollén rusade in, slet sjörövaren med ett triumferande grin upp den lösa golvplankan och kastade alla juveler och värdesaker omkring.

Räddningen kom

Då slet Mollén upp sin revolver för att skjuta piraten. Men i samma ögonblick slängdes han handlöst åt sidan. En av piraterna störtade in i kajutan och skrek högljutt till sin anförare, som blev märkbart blek. Utan att ta med sig någonting av värdesakerna försvann han ut ur kajutan.

Någonting hade hänt! När kapten Mollén kom upp blev han stående och stirrade av pur häpnad. Piraterna rusade i vild panik från hans skepp över till sin galär. De många män som de hade stått i begrepp att föra över till sitt fartyg, stod bara och gapade - och lättade över sin tur. Med skrik och rop tvingade piraterna slavarna att ro undan. I nästa ögonblick såg Mollén vad som hade skrämt iväg piraterna. Ett engelskt örlogsfartyg närmade sig den svenska båten från motsatta hållet. Piraterna försvann snart utom synhåll, några män hade de lyckats föra med sig och åt dem kunde ingenting göras nu. Kapten Mollén sprang med tårade ögon ner i kajutan och slöt sin älskade hustru i sin famn.

Engelsmännen lämnade det svenska fartyget delvis ny proviant. De snikna piraterna hade plundrat fartyget på alla matförråd, liksom på allt färskvatten. Men i skeppsrummet låg den dyrbara lasten orörd, den dyrbara last som var anledningen till hela resan.

Kapten Molléns och hans hustrus bröllopsresa fortsatte till Marseille utan fler missöden. Men de glömde aldrig den skräck som bemäktigade sig dem den sommarmorgon då de hjälplösa föll i sjörövarnas händer, och den underbara räddning som kom dem till del.

 

Kommentar:
Illustrationerna i tidningen har uteslutits här.

Tillbaka