Den 7 maj i år (2001) äntrade jag färjan i Ouranoupoli på väg till det Heliga Berget, till Athos. Ouranoupoli, som f ö betyder ”himlastaden”, är den sista grekiska utposten, ett litet samhälle som kom till 1923 som boplats för greker fördrivna från Turkiet. Nu har det utvecklats till ett populärt semestermål inte minst för tyska turister. Ett par kilometer därifrån reser sig det massiva järngallret på kraftiga betongfundament, som utgör gränsen mellan Grekland och den autonoma munkstaten. När pilgrimerna går ombord på färjan, granskas vars och ens visum noggrant. Detta tillståndsbevis, diamonitirion, utfärdas av den lokala pilgrimsbyrån, sedan pilgrimen visat upp pass och det behörighetspapper som han tidigare fått i Thessaloniki.

Av pilgrimerna ombord är de flesta greker, men någon gång hör man tyska, sällan engelska, ibland något slaviskt språk. Åtskilliga munkar är på väg tillbaka till sina kloster efter uppdrag i Grekland. På den södra sidan av Athoshalvön ligger ett pärlband av kloster, men den här gången hade jag inte dem som mål. Några kloster ligger långt inne bland bergen, och dem når man via de hamnar som färjan lägger till vid. Vid den första kajen steg jag i land. Jag var på väg till det serbiska klostret Hilandar och hoppades naturligtvis på fordonstransport. Jag säger inte bil, för då tänker man på vanliga personbilar som helt saknas på Athos – jo, den grekiska polisen och tullen kör omkring med sådana. Vägarna till och från klostren är i sådant skick att det behövs kraftiga terrängfordon. Med ett sådant fick jag skjuts. Ryggsäcken kastade jag upp på flaket. Skall man vandra från hamnen till Hilandar tar det tre – fyra timmar, för terrängen är svår, det är backe upp och backe ner. Det har jag upplevt vid ett tidigare besök, och den gången i duggregn och snömodd. Nu var på väg till det serbiska klostret för tredje gången, munken vid ratten talade tyska, han var på gott humör och lättpratad och jag var lycklig över att få komma till Hilandar igen.

Vid ett tidigare tillfälle medförde jag en skriftlig välsignelse till proigumenen från fader Ljubomir Kudric i den helige Savas församling i Stockholm. Den öppnade dörrarna för mig, jag blev varmt mottagen och jag kunde få ta diabilder i olika interiörer. En pilgrim som besöker det Heliga Berget fotograferar inte, men som icke - ortodox kände jag mig ändå som pilgrim och jag var forskare.

När vi närmade oss Hilandar, pekade munken på ett otillgängligt klippstup på andra sidan dalen, där sedan länge en serbisk eremit har sin cell. Men snart skymtade jag klostret djupt där nere och efter tio minuter var vi framme. Vägen är krokig och farten måste hållas låg. Efter mina tidigare besök var jag mycket väl bekant med klostret och dess omgivningar. På långt håll syns de två cypresserna på innergården, den ena mycket majestätisk, men så är den också planterad av de heliga Simeon och Sava, dvs furst Stefan Nemanja och arvprinsen Rastko för 800 år sedan. Hundra år senare uppfördes huvudkyrkan. Varje sekel finns dokumenterad i klosterbyggnaderna. Åtta hundra år av andligt liv inom dessa murar, generationer har kommit, generationer av munkar har följts av nya.

Väl omhändertagen på pilgrimsavdelningen, som vanligt först med kaffe, en rakí och sötsaker och sedan installerad i ett gästrum kände jag den vänliga atmosfären. Jag var noga insatt i alla klostrets rutiner. En minnesbild från ett tidigare besök kom för mig. När jag och min följeslagare sent en eftermiddag skulle fortsätta vår vandring till ett närbeläget kloster, följdes vi av orden från en munk: ”Om ni ångrar er, är ni alltid välkomna tillbaka hit”.

Detalj från klostermatsalen med väggfresker från 1600 - talet. Av de ursprungliga målningarna, tillkomna på 1300 - talet, återstår mycket få. Omkring 1620 befann sig målaren Georgije Mitrofanovitj i Hilandar. Han fick i uppdrag att pryda alla väggar i matsalen med helgonbilder.

Jag nämnde att klostrets rutiner inte är främmande för mig. Även som icke-ortodox är jag väl insatt i det ortodoxa gudstjänst- och fromhetslivet. Det serbiska klostrets öden under alla sekler är jag förtrogen med, liksom över huvud taget med det serbiska folkets historia från medeltid och framåt. I Hilandar har jag inte svårt att följa dygnsrytmen. Vespern kl 17, upp klockan tre på natten, då tidegärden börjar för att mynna ut i den gudomliga liturgien i gryningen. Den här gången fick jag tillstånd att få vara kvar i två dygn. Det normala på det Heliga Berget är annars att en pilgrim bara skall stanna en natt och sedan vandra vidare.

Den både engelsk- och fransktalande fader Methodios gav mig sin välsignelse och bad en ung munk följa mig in i kyrkan, där jag fick fotografera vad jag ville. Därför har jag bl a dokumenterat den trehändiga Gudsmodersikonen samt andra ikoner och fresker därinne. Första kvällen, när klostret vilade, kom en munk upp till pilgrimsavdelningen, också han språkkunnig, och det blev en timmes vänligt småprat till en kopp kaffe. Längre samtal blev det också med en av nykomlingarna i klostergemenskapen. De vackra vårdagarna utnyttjade jag till att vandra i klostrets omgivningar ned till stranden, förbi kung Milutins torn och till de välbevarade ruinerna av den medeltida klosteranläggningen Basileios, gamla klostret kallad.

Samma dag som jag skulle lämna Hilandar, kom ett 60-tal serbiska män från hemlandet och hela pilgrimsavdelningen blev på råge utnyttjad. Pilgrimer är alltid välkomna till Hilandar. Liksom monastiska kallelser. Varför inte från Sverige?!