Tillbaka

Dystert 90-årsminne: fiskebåtar från Mollösund, Gullholmen och Grundsund sänkta av tyska ubåtar        
 

Publicerat i Lysekilsposten den 12 juli 2007 och i Stenungsunds-Posten med Orust-Tjörn den 20 juli 2007.

Sven H. Gullman

 

1917 hade första världskriget pågått i tre år. Vårt land var neutralt och fiskarna från Bohuslän ansåg inte att de behövde oroa sig för de krigförande parterna utan fortsatte att gå till Nordsjön och Shetland. Undan för undan skärptes dock tonen mellan Storbritannien och Tyskland, något som fick oanade följder för de svenska fiskefartygen. En blockadgräns reglerade det område där fiske skulle vara tillåtet. Detta iakttogs strikt av de svenska fiskarna men trots det sänktes fem fartyg av tyska ubåtar. Två hörde hemma på Mollösund, lika många var från Grundsund och en från Gullholmen. I en kommande bok, Bohusfiskare på Shetland, berättas utförligt om de både dramatiska och tragiska händelserna. Dessa sätts där in i ett större politiskt sammanhang. I denna artikel skall tyngdpunkten läggas vid det besök som den nyblivne landshövdingen von Sydow den 15 juli gjorde på de tre fiskelägena för att visa sitt deltagande med och sitt intresse för de räddade besättningarna som i flera fall ställdes på bar backe.

Hemmahörande på Mollösund var fiskebåtarna Bessie och Preceptor. Enligt Kutterepoken i Sverige, Eric Damberts standardverk, ägdes Bessie med vardera en sjättedel av Kornelius Karlsson, Carl Helgesson, Olof Helgesson, Mattias Olsson, Olof Ludvig Olsson och Johan Sandberg (huvudredare och skeppare). Kuttern sänktes den 2 juli. Bessie var krigsförsäkrad till 30 000 kr. Preceptor, försäkrat till 17 000 kr, ägdes av ett partrederi som bestod av Anders Samuelsson, Olof Berntsson och Emil Valin. Lancaster från Gullholmen registrerades 1911 med Albin Arvidsson son huvudredare och Johan Henriksson som skeppare. Denne var befälhavare på kuttern när den sänktes den 30 juni. Av grundsundsfartygen var motorbåten Bröderna inte äldre än två år och försäkrad för 24 000 kr. Kuttern Mayflowers huvudredare var Hjalmar Gullman. I övrigt bestod manskapet av Ludvig Larsson (skeppare), Anders E. Eliasson, Ludvig Karlsson, Johan A. Hallberg, Rudolf Karlsson, Harald Simonsson och Martin Laurentiusson. Försäkringsbeloppet var 20 000 kr.

Oscar von Sydows företrädare, Gustaf Lagerbring, hade tidigare i sin yrkesverksamhet varit officer och därefter försäkringsman. Samtidigt satt han i riksdagen och det var därifrån han 1897 hämtades till landshövdingestolen i Göteborg. I eftermälet anges särskilt att han tog initiativ till fromma för fiskarbefolkningen i Bohuslän. Oscar von Sydow var 44 år när han kom till sin nya uppgift. Han hade gjort en ämbetsmannakarriär och hunnit med att 1911 – 1914 vara landshövding i Norrbottens län och därefter statsråd och chef för civildepartementet. När han slutade som landshövding i Göteborgs och Bohus län 1934 utsågs han till riksmarskalk. Två år senare avled han. Hans företrädare fick njuta av sin pensionärstid i tre år.

Då landshövdingen skulle förbereda sin resa till de drabbade fiskelägena var han helt inriktad på att fortsätta Lagerbrings engagemang för fiskarnas väl och ve. Därför var det viktigt att göra denna färd så fort som möjligt. Med i sällskapet var ett antal av de närmaste medarbetarna, landssekreterare James Lithander, landskamrer F. Centerwall, länsbokhållare Elof Warmark och fiskeriintendent K. A. Andersson, för övrigt själv tjörbo. De steg ombord på ångaren Göteborg i Marstrand på söndagsmorgonen den 15 juli och strax före kl 11 nådde fartyget Mollösund som blev första anhalten. Samhället badade i sol och flaggorna smattrade för sommarvinden. Hemma hos en av handlarna träffade landshövdingen besättningarna på de sänkta fiskebåtarna Bessie och Preceptor. Skeppare Joachim Wik hälsade först gästerna välkomna och erinrade om hur bohusläningarna lärt sig att se upp till den som stod i spetsen för länet. Då den förre landshövdingen avgick ställde sig många frågan: Hurudan skall efterträdaren bli? Svaret har nu givits, menade Wik, då den nye hövdingen landstigit på den bohuslänska skärgårdens klippor och trätt ut mitt ibland Bohusläns fiskare, som på grund av kriget drabbats av en ny olycka. Detta landshövdingens tillvägagångssätt vore ägnat att inge hopp för framtiden.

Landshövding von Sydow förklarade sig känna till det stora arbete som hans företrädare nedlagt till fiskets fromma och höll det för en självklar plikt att i detta län särskilt se till vad som kan göras för en så viktig näring som fisket. I tider sådana som dessa, då livsmedelsbrist råder, har vi särskilt att lita till havets män, och då dessa nu drabbats av svåra olyckor, förklarade landshövdingen sig vilja tillse att var och en får sin rätt, får ersättning för vad han förlorat i redskap och arbetsförtjänst.

Besättningen på Bessie fick därefter redogöra för sänkningen. De meddelade att båten före olyckan befann sig 7 à 8 distansminuter från blockadgränsen. Att man var utanför spärrzonen var man fullt på det klara med. Förlusten av fartyget drabbade hårt. Vissa av besättningsmännen hade flera barn och var skuldsatta eller i knappa ekonomiska omständigheter. Alla sade att de hade sina besparingar nedlagda i fartyg och redskap.

Preceptors besättning förklarade sig ha varit utanför spärrzonen på lördagsmorgonen den 30 juni, då båten sänktes. Flera i besättningen hade oförsörjda barn och ett par av fiskarna hade genom borgensförbindelse blivit av med sina hus. Samtliga var väl förtrogna med fiskeplatserna och observationsinstrumenten, varför någon felbedömning inte kunde misstänkas.

Fiskarna framhöll att nya båtar f n var mycket dyra eller nästan omöjliga att anskaffa, om nu tyskarna inte skulle lämna full ersättning för dem som de hade sänkt. Landshövdingen förklarade att han skulle göra allt som stod i hans förmåga för att skaffa fiskarna ersättning för det som de hade förlorat i fartyg, redskap, fångster och arbetsförtjänster, de senare beräknade efter andra storsjöfartygs fångstvärde.

Efter förhandlingarna bjöd värden på kaffe, varpå färden ställdes vidare till Gullholmen med dess tulljakt. Där påminde en flagga på halv stång på kuttern Minnie om att samhället hade sorg efter en nyligen bortgången fiskare men för övrigt kantades bryggan ”af småttingar och fiskarflickor i ljusa dräkter”(Göteborgs Morgonpost). Mötet hölls i ett av skolhusen. Besättningen på den sänkta kuttern Lancaster hade infunnit sig tillsammans med åtskilliga andra. I likhet med de drabbade fiskarna på Mollösund förklarade manskapet på Lancaster att de i stort sett saknade besparingar utöver vad de hade lagt ner i fartyget. Gullholmebornas tack till landshövdingen framfördes av folkskollärare J. Ohlander.

Vid halvtretiden på söndagseftermiddagen anlände sällskapet med samma tulljakt till Grundsund, där båda kajerna på östra och västra sidan till trängsel var fyllda med ortsbor. Mötet hölls i en av de större skolsalarna som fylldes till bristningsgränsen. Precis som vid de andra samtalen poängterade också här skepparna på Bröderna och Mayflower att båtarna låg utanför spärrzonen när de sprängdes. Julius Olsson tackade landshövdingen för besöket och föreslog att till nästa år ett kronofartyg skulle patrullera i området som skydd mot nya ubåtskränkningar. Efter sammankomsten tog tulljakten sällskapet till Lysekil och därifrån återvände det till Göteborg med ångaren Oscar Dickson.

På alla tre orterna lovade landshövdingen att göra allt för att de drabbade skulle få ersättning för de sänkta fartygen och förlusterna i samband med detta.

 

Tillbaka