Tillbaka

Ligger norra Bohuslän i Norge - eller Enningdalen i Sverige?
 

Publicerad i Bohusläningen 19 maj 1995

Sven H. Gullman

Att Bohuslän sträcker sig från Svinesund till halva Hisingen vet alla, men finns det någon bortglömd del utanför landskapsgränsen ? Ja, i varje fall en fordom mycket omdebatterad.

 

När freden i Roskilde slöts 1658 var man på svenskt och danskt håll överens om hur gränsdragningen skulle ske utom i ett fall och det gällde Bohus län – ja, det hade inte blivit landskapet Bohuslän ännu. Förhandlarna tog god tid på sig och först i oktober tre år senare undertecknades beslutet på gården Nässlebacka i Naverstad. Det man diskuterat under så lång tid var Enningdalen, skulle det höra till Sverige eller Norge ?
 

I dokumentet slås det fast att det var norskt område. Men osäkerheten låg och pyrde. På svensk sida misstänkte man att det hade begåtts ett fel. Tiden gick men år 1734 fordrade de svenska myndigheterna en ny reglering av gränsen mellan Bohuslän och Norge. Anledningen var frågan om Enningdalen, före detta, nämns uttryckligen i förhandsmaterialet. Det blev ingen förändring. Ärendet var ändå inte slutgiltigt avgjort en gång för alla. Under unionstiden fick den norske riksarkivarien Birkeland i uppdrag att göra en utredning om gränsen från Kosteröarna till Kornsjö. Den blev klar 1872 och lades fram för det norska inrikesdepartementet. Det hade gått mer än 200 år sedan Roskildefreden och nu hade frågan bara historiskt intresse. Birkeland hade noga gått igenom bakgrundsmaterialet och han nämnde särskilt att området tidigt kom att uppfattas som tillhörande Bohus län och att svenskarna 1658 inte ville avstå från det.

Borde Enningdalen ha förts över till Sverige? En historisk tillbakablick kan möjligen ge en vägledning. Samhörigheten med norra Bohuslän styrks med tidiga dokument. När biskop Öystein Aslaksson i Oslo år 1400 upprättade en förteckning över kyrkogods räknades Enningdalen till Ranrikes prosteri som omfattade hela norra Bohuslän. Enningdalen var glest befolkat och ingick i Skee eller Näsinge församling. På 1570 – talet gör Oslobiskopen Jens Nilsson flera visitationsresor i Viken och antecknar då att Enningdalen är annexförsamling till Naverstad.

Bönderna i Enningdalen har således från den första kristna tiden fram till 1658 varit knutna till församlingar i Bohuslän och präster i Skee , Näsinge och Naverstad har sörjt för själavården bland dem. Den psykologiska anknytningen kunde vara väl så viktig som den profana.

De kyrkliga intressena fick dock vika för de världsliga. Förvaltningsmässigt hade Enningdalen ingått i Idd och Marker län, som långt senare blev en del av Östfolds fylke. Invånarna betalade kronoskatt till ståthållaren på Akershus och inte till kollegan på Bohus slott. Om enningdalsborna kände större samhörighet söder – och västerut än åt norr är svårt att veta. Norrut fanns lag och rätt, dit skulle skatten betalas, där styrde fogden. På andra sidan Idefjorden och ned mot Bullaren där var prästen, som döpte, vigde och begravde.

Det var fogden som vann och Enningdalen blev norskt. Och förblev det. Men osäkerheten fanns kvar. Ett är säkert – enningdalsborna går över gränsen som före 1658, men nu för att handla billigt. Vem vet, de kanske känner sig som bohusläningar.

 

Fotnot : Artikelförfattaren är klubbmästare i Bohusläns Gille i Stockholm och artikeln är ett utdrag ur ett föredrag han höll där.

Tillbaka