Tillbaka

Skogskapellet vid Bullaren
 
 

Artikelserien har varit införd i Lysekilsposten under tiden 14 januari - 4 februari 2005.

Sven H. Gullman

Del 1

Minskad befolkning slår sönder urgamla pastorat

Förändringarnas vindar blåser sedan några år starkt inom det ecklesiastika området i Bohuslän. Pastorat som fungerat sedan 1658 har upphört. Församlingar har lagts samman till en enda församling. Detta har även drabbat Naverstad vid Bullaren. Under den norska tiden bildade Naverstads och Mo församlingar tillsammans med Enningdal i Östfold ett prästgäll. Därefter och fram till den 1 januari 2002 utgjorde Naverstad och Mo ett eget pastorat. Från denna dag ingår de tillsammans med Lur i Tanums pastorat. Men inte bara det. Naverstad och Mo bildar från samma datum en enda församling med en komminister som lokal präst. Den som vill uppleva något av Naverstads storhetstid kan ströva omkring på kyrkogården och ta del av myndiga prostars och kyrkoherdars magnifika gravstenar, ibland resta av tacksamma församlingsbor Avfolkning har också här fått konsekvenser i församlingarnas ekonomi. Lysekilsposten har nyligen berättat om det ökande antalet utträden i Svenska kyrkan. De bidrar även de till minskade kyrkoavgifter, och det är - krasst talat - pengar som den andliga vården vilar på. Inte ens för bortåt hundra år sedan var Naverstad och Mo stora: 1911 hade det sistnämnda 898 invånare, medan Naverstad året därpå hade 2 735. År 1950 hade befolkningen minskat betydligt. Den utgjorde i Naverstad 2 065 och i Mo 649.

Väglöst land långt in i sen tid

Att sammanslagningarna har berört församlingar vid Bullaren är inte överraskande. Det inre av Bohuslän har i alla tider varit ett skogs- och jordbruksland. Men skogen har dominerat.  48 % av arealen utgjordes i Naverstad av skogsmark år 1950 och åkermark endast 11 %.  I Mo var siffrorna 44 % resp 12 %. Myndigheterna fäste länge - före bilismens tidevarv -  inget större intresse åt frågan hur folk skulle kunna ta sig fram med häst och vagn. Det är betecknande att först 1919 satte vägbyggen på allvar i gång. Tidningarna kunde i oktober detta år berätta att arbetena pågick som bäst på den östra sidan av Bullaresjöarna. Bron över Långevallsforsen beräknades bli färdig i dagarna. Vägen mellan Sundshult och Klageröd vid dalslandsvägen var planerad och brobyggnaden över Kynneälven vid Sundshult var under arbete. 1920 hoppades man kunna  påbörja vägen från Fagerhult till Ellelien vid norska gränsen och "härigenom bereda

dessa bakom allt vad kommunikationer heter belägna trakter drägligare möjligheter atttaga sig ut i världen, till kyrka, läkare, barnmorska o.s.v. F. n. måste de boende, såvida de medföra hjuldon, första krångla sig in i Norge ett stycke för att finna en bro till älven, vilket på grund av tull- och passförhållanden har sina besvärligheter" (Bohusläningen 16 okt 1919). Vad som berättas här visar hur viktigt det var att få en kyrka byggd i dessa trakter. Det skulle bli Fagerhults kapell.

Fagerhults kapell kom till i en tid när alla förväntades gå i kyrkan.

 

Var naverstadsborna gudlösa som spelade kort under högmässan?

Medan artikelförfattaren bedrev forskningar kring Grundsunds kapellförsamling 1798 - 1888 (Skaftö-Skriften 16, 2003) fick han inte bara åtskilliga bevis på hur superiet florerade i bygderna under första hälften av 1800-talet. Det var heller inte ovanligt att kyrkobesökare på sina håll i Bohuslän uppförde sig på ett sätt som vi inte förväntar oss under gudstjänsten - att prata högt eller gå omkring i kyrkan. I Naverstad var Hans Georg Gädda kyrkoherde 1787 - 1815. Skarstedt berättar i Göteborgs stifts herdaminne (1885) att det om Gädda sades att denne inte bara en gång "gick från predikstolen för att med käppen tukta dem som sutto och spelte kort i kyrkan". År 1818 blev Wilhelm Geintschein (1778 - 1840) kyrkoherde där. Enligt Skarstedt ansågs naverstadsfolket "fordom … för det råaste i Bohus län och kallades gemenligen `okristna Bullingar´. Men kyrkoherden "sökte `civilisera´ dem därmed att han införde sådana lekar ibland dem, som ansågos därtill kunna bidraga". Axel Emanuel Holmberg (1817 - 1861), känd för "Bohusläns historia och beskrifning" i tre band (1842 - 1845), kallade Geintschein "bildningens apostel i Bullaren".

 

Del II

 

Efter första världskriget får Fagerhult vägförbindelse med Norge

 

Karta över Norra Bullaren. Vägen norrut mot Norge anknöt till dalslandsvägen vid Fagerhult.   

I det förra avsnittet berättades det om hur svårt det var för folk att ta sig till kyrka och präst, läkare och barnmorska, isynnerhet om de bodde öster om Norra Bullaren och det så sent som åren efter första världskriget. Det var i stort sett väglöst land. Och där vägar fanns bestod de mest av backar. "De slingra sig i kurvor och bukter, i branta lutningar över den ena bergåsen efter den andra, och ständigt finner man sig bedragen på hoppet att äntligen ha framför sig en bit jämn väg, varå hästen kan lägga ut". Man kan ana sig till hur svårt det måste ha varit att få  tillgång till läkare när spanska sjukan härjade under våren 1919. I oktober samma år blev vägen klar mellan Sundshult, söder om Naverstad, och Klageröd. Därmed fick man en syd/nordlig trafikled också på den östra sidan av Södra Bullaren i dess norra del. Vid Klageröd anslöt den sig till den gamla dalslandsvägen. Tidigast 1920 skulle man påbörja arbetet med en fortsättning norrut från Fagerhult mot norska gränsen.
 

Kartan visar ett parti av Södra Bullaren. Vägen på
den östra sidan startade i Sundshult.

 

Fagerhultsborna gör allt för att få en egen kyrka

Man hade så stora förhoppningar om att vägbyggena skulle bli verklighet att planerna på en kyrkobyggnad i Fagerhult började realiseras redan under sommaren 1919. En kapellbyggnadsförening fanns redan. Den 10 juni 1918 hade man sänt in ritningar till Kungl. Byggnadsstyrelsen i Stockholm och meddelade samtidigt att kostnaden skulle komma att belöpa sig till omkring 12 000 kr. Myndigheten godkände inte ritningarna utan ville ha ett omarbetat förslag. I Naverstad beräknade man att detta skulle fördyra bygget med bortåt 8 000 kr och det hade man inte råd med.  Man beslöt att trotsa avslaget och agera. Den 16 augusti följande år berättar tidningarna att kapellet håller på att uppföras och att takstolarna är resta. Byggmästare är Bröderna Gustafsson i Borås. Kapellet blir 16 m långt och 9 m brett och det kommer att förses med ett 20 m högt torn. Arbetet går undan och byggnaden planeras vara färdig under hösten. Den långa kyrkvägen till Naverstad tycks äntligen få ett slut. Kyrkbesök hade dittills varit sällsynta, nu skulle man förverkliga sin dröm. Finansiellt skulle pastoratet inte beröras av kapellbygget. Traktens befolkning stod för arbete och gåvor och betalade dessutom 70 kr per hushåll. Man hade i denna del av församlingen också önskemål om att få en komminister knuten till kapellet, en prästtjänst som man själv skulle avlöna. På så sätt kunde det förrättas gudstjänst varje söndag i kapellet året om. Prästgård för komministern var planerad men den borde pastoratet bekosta, ansåg man. Cirka 50 000 kr beräknades den gå till. Sent omsider kom man på att det behövdes en kyrkogård på samma ställe.  "Kapellets närmaste omgivning är emellertid icke lämplig till kyrkogård, och skall en sådan anläggas där uppe, måste den förläggas något avsides" (Bohusläningen den 16 oktober 1919). 

Ett kitsligt statligt ämbetsverk sätter käppar i hjulet

Kyrkobyggnaden stod färdigt att invigas, men detta skulle komma att dröja. Den 19 oktober 1922 lämnade kapellbyggnadsföreningens styrelse in en underdånig ansökan till Kungl. Maj:t om nådigt tillstånd till invigning av Fagerhults kapell. Den remitterades till Kungl. Byggnadsstyrelsen som lät arkitekten Friberger granska alla handlingar och avge ett yttrande. I Naverstad hade man hoppats på ett snabbt avgörande. Nu visade det sig att Friberger inte alls var nöjd. I ett protokoll av den 7 oktober året därpå som skickades till Kungl. Maj:t, kommenterar föreningens styrelse de nya kraven. Man poängterar att kapellbyggnaden helt och hållet är ett privat företag som Naverstads församling inte har någon del i. Kapellet är på plats och gudstjänster hålls redan regelbundet. Det arkitekten inte är nöjd med gäller bl a detaljer som finns intagna i villkoren för brandförsäkringen. Han vill dessutom ha en pappbeklädnad utbytt mot väv, men styrelsen kommenterar lite spetsigt att "de i skrifvelsen omtalade fogarna framträda blott för ett skarpt granskande öga".

Fagerhultsborna hade redan införskaffat en kammarorgel till kapellet. Lustigt nog blev det färgen på orgeln som fick bestämma färgen på altarring och bänkar. Eftersom orgeln var av ek målades det övriga i denna färg. Det slog Friberger också ned på.. I Fagerhult reagerade man och tyckte det var kitsligt: "Menige man hafva svårt för att inse, hvarför en sådan ommålning skall behöfva göras till villkor för invigning, i synnerhet som den nuvarande färgen icke är stötande för någon här". 

Friberger uppfattas som småaktig.

All inredning är gåvor från församlingsbor som tar illa upp för all kritik. Styrelsen påpekar att "det ligger kärlek till kapellet i dessa gåfvor, kärleksfulla händer hafva valt klädseln och sytt broderiet. Man måste taga hänsyn till människors känslor, hvarför det icke kan bli tal om att utbyta denna klädsel". Dessutom påpekades att klädseln var inköpt och mönstren till broderierna utförda på en ateljé för kyrkobroderier i Göteborg. Det var i själva verket en ampert hållen skrivelse som skickades i väg till Kungl. Byggnadsstyrelsen. Men denna verkade inte ta reson. Skulle det nybyggda kapellet förbli oinvigt?

Luckor i dokumentationen försvårar forskningen

Det nämnda protokollet har ställts till artikelförfattarens förfogande av komminister Vidar Augustsson i Naverstad - Mo. Ytterligare ett av den 10 och 24 maj 1925 nämner att vissa arbeten skulle utbjudas på entrepenadauktion. Det gällde bl a staket och grindar vid kapellet. Man tycks dessutom ha fått ge med sig i fråga om kravet på "ommålning av de mindre partier å kapellet, som föreskrivits för erhållande af invigning af kapellet samt målning af vedboden". Kungl. Byggnadsstyrelsen hade segrat. Men vad hände sedan med Fagerhults kapell? Vidar Augustsson ställer t o m frågan: "Blev det aldrig invigt?" Svaret ges i nästa och avslutande avsnitt.  

 

                                                                         Del III

 

Interiör av Fagerhults kapell.

 

Komministertjänsten blev verklighet före kapellet

Att vara ensam präst i det omfattande pastoratet blev i längden för mycket för kyrkoherden i Naverstad och Mo. Redan i februari 1915 anhåller John G. Lindhardt om ett ordinarie biträde. Detta framgår av "Uppgifter angående ny prästlönereglering i Naverstads pastorat, afsedd att inträda 1/5 1919". Lindhardt skriver bl a: "Prästlöneregleringskommittén har för åstadkommande af tillfredsställande församlingsvård föreslagit en komministertjänst i pastoratet. Behofvet häraf framgår redan af den omständigheten, att pastoratet är Bohusläns till arealen största. Med inrättande af en sådan tjänst skulle bland annat följa beredande af söndagliga gudstjänsttillfällen i nordliga delen af Naverstads församling, gudstjänst i kyrkorna hvarje söndag året om samt en bättre ordning för konfirmationsundervisningen. .. Då H. H.Biskopen vid sista visitationen framhöll behöfligheten och önskvärdheten af, att en 2:dra prästerlig tjänst inrättades, … uttalade han den önskan, att dessa frågor måtte afgöras i frid …".   Man lägger märke till att kyrkoherden fortfarande stavar på gammalt sätt.

Lanthandlarson från Naverstad förste komministern

Det blev så. Pastoratet fick en komminister och tjänsten ledigförklarades. Då erinrade man sig att lanthandlarparet Johan Engelbrekt och Anna Maria Bryngelsson hade en son, Hilmer, som var präst i Västerås stift. De flesta pojkar i Bohuslän som läste teologi, studerade i Lund, men denne valde Uppsala. Han skilde sig också från de andra genom att inte prästvigas för hemstiftet. Hilmer, som hade tagit namnet Backman, var född 1865 och nu alltså 54 år. Han sökte och fick tjänsten i hemorten. Han kom att tjänstgöra i sin hembygd till pensioneringen 1938. Då hade han blivit 73 år.

Fagerhults kapell invigt - Lysekilsposten berättar

Komminister Vidar Augustsson ställde frågan om kapellet någonsin invigdes. Inga dokument i pastoratets arkiv tycks bekräfta detta. Men en genomgång av den mikrofilmade Lysekilsposten i Kungliga Biblioteket i Stockholm ger svaret. Lördagen den 26 september 1925 finns följande notis: "Det nya kapellet i Fagerhult invigdes högtidligen i onsdags (den 23 sept, förf. anm.). Invigningsakten förrättades i närvaro av mycket folk av kontraktsprosten Georg Engström i Skee, assisterad av flera präster. Efter invigningen hölls högmässogudstjänst, därvid kyrkoherde J. G. Lindhardt i Naverstad predikade". Att biskopen överlät invigningen till prosten, berodde på att det inte gällde en församlingskyrka. Det kan vara intressant att veta att komministertjänsten blev indragen 1962.
 

Kyrkvaktmästare Anders Fogelmark vid kyrkklockan i tornet.
Traditionen berättar att den skulle ha tillhört ett kloster i Österrike.

Mitt på klockan finns (enligt Vidar Augustsson) följande text ingraverad:

HÖR GUDS RÖST NU KALLAR
GENOM KLOCKANS LJUD, FÖRSAMLAR
TILL BÖN OM FRID OCH HJÄLP I
NÖDEN ATT HÅLLA DINA BUD OCH
- TÄNK PÅ DÖDEN

Därunder står:

DENNA KLOCKA INKÖPTES I VÄRLDSNÖDENS
TID 1922 TILL SVERIGE OCH SKÄNKTES TILL
FAGERHULTS KYRKA AV ÄGAREN TILL SÄM JAMES
SVENSSON
HERRENS ORD FÖRBLIVER EVINNERLIGEN 1 Petr. 1:25

I Fagerhults kapell som kom till i en tid när alla förväntades gå i kyrkan på söndagarna,förrättas numera gudstjänst tre gånger om somrarna. Kapellet är väl värt ett besök och rekommenderas som utflyktsmål.

 

Tillbaka