Tillbaka

En försvunnen stad
Publicerad i Lysekilsposten 2010

Sven H. Gullman

I TV-program ser man då och då trakter i Främre orienten som är helt utan bebyggelse. Endast sand och sten präglar landskapet. Ändå gömmer sig för ögat en gång storslagna vyer med palats och bostadshus, stenlagda gator och prunkande trädgårdar. För flera tusen år sedan var dessa trakter fulla av liv och verksamhet och ingenting tydde på att sådant skulle förändras. Men yttre betingelser blev orsak till att odlingen upphörde. Administration och befolkning flyttade till andra platser, husen förföll, åren gick och så småningom glömdes allt bort. Den en gång bördiga eller skogbeklädda marken täcktes av sand. Så kom det att förbli tills nyfikna forskare på 1800-talet fann dokument som uppenbarade en förlorad värld och började sina efterforskningar. I Italien kom ett utbrott från vulkanen Vesuvius att lägga en hel stad under aska som stelnade - staden glömdes bort för att långt senare återupptäckas.

Historieforskning

Det som sedan länge kallas Bohuslän utgjorde sedan urminnes tid den sydöstra delen av Viken, landområdet på båda sidor om Oslofjorden. Kustområdet mellan Göta älv och Svinesund utgjorde Vikens lagmansdöme som var delat i Älvsyssel och Ranrike, även kallat Ranrikesyssel. Det administrativa begreppet Bohus län avsåg från början den del som lydde under kommendanten på Bohus slott. Under lång tid präglades svensk historieforskning av den skola som skapades av bröderna Lauritz Weibull (1873 – 1960) och Curt Weibull (1886 - 1991), båda professorer, den förstnämnde i Lund, den andre i Göteborg. Bägge företrädde den strängt källkritiska metod med vilken de behandlade Nordens tidigare medeltidshistoria. En av deras lärjungar var Erik Lönnroth (1910 - 2002), f ö artikelförfattarens professor vid Göteborgs universitet. Lönnroth var ytterst skeptisk till alla de uppgifter som vidarebefordrades i de isländska berättelserna, kallade ”sagor”, en benämning som inte skall förväxlas med nutida betydelsen. Uppgifter från Snorre Sturlason och andra isländska hävdatecknare sågs enligt den weibullska historiesynen med den största skepsis, ofta rättvist, ibland mindre befogat. Att alla detaljinformationer i deras framställningar skulle uppfattas som auktoritativa var säkerligen helt främmande även för samtiden eftersom berättelserna var avsedda att föredras för publik och därför måste kryddas med mer eller mindre sanningsenligt stoff som fångade åhörarna.

 

 

Ett K visar läget för Kungahälla

 

Bohusläns försvunna stad

Sedan 1971 finns inte benämningen stad i formell mening. Den avskaffades detta år i samband med en kommunreform. Men i vår tid har vissa samhällen med formella stadsrättigheter officiellt återtagit benämningen stad även om den folkvalda beslutande församlingen benämns kommunfullmäktige. Lysekilsposten som i år upplever sin 106:e årgång kallar sig nu som tidigare Tidning för Lysekils stad och Bohuslän. De allra flesta städer har utvecklats ur samhällen som funnits och utvecklats under lång tid. Lysekils historia som bebyggelseort går i varje fall tillbaka till 1500-talet, kanske tidigare. Det dröjde alltid länge innan ett samhälle fick stadsrättigheter. I äldre tid skulle det i ett sådant finnas klasser som arbetade med t ex handel, hantverk och administration. Jordbruk fick inte vara huvudnäring. Särskilda privilegier utfärdades för olika yrkesgrupper och ingen fick utan tillstånd ägna sig åt en angiven näring. Endast vissa städer fick bedriva utrikes export och import. I staden ombesörjdes rättskipningen av en särskild domstol. En medeltida stad i de nordiska länderna måste ha en kungsgård eller annan lämplig byggnad där landets högsta ledning kunde ha politiska sammankomster. Ståndsmässiga lokaler erbjöds ofta i ett kloster. Med dessa krav i minnet kan läsaren fundera på vilken ort i det medeltida norska Bohuslän som uppfyller eller rättare sagt uppfyllde dem. Fram till 1658 hade Bohuslän tre städer. Beträffande två av dem, Marstrand och Uddevalla, känner man bara till när Uddevalla fick sina stadsrättigheter, sina senaste i varje fall, nämligen 1498. Mycket tyder på att det då betraktades som en stad med beskattningsrätt och regler för handel, export och import, vakthållning och rättsskipning. Marstrands stadsprivilegier är höljda i ett dunkel. Det enda bevarade privilegiebrevet är från 1442. Återstår då Kungälvs föregångare Kungahälla eller Konghelle i norsk form, en stad som sover sin törnrosasömn under åkrarna vid Nordre älv. Om denna, mötesplats för stormän från Norge, Danmark och Sverige, skall det berättas i några kommande artiklar. Nyligen utförda arkeologiska undersökningar har visat att det kan finnas fog för vad isländska berättare förtäljde i gamla tider, om en stad som fick sitt namn efter klippa som man i vår tid inte ens skall försöka att finna. Men det skall också undersökas vad marken gömmer och vad som kan ha funnits där – vad nutida forskare inte ens letar efter.

 

  Till nästa artikel i serien

 

Tillbaka