Tillbaka

Athosklostret Hilandar reser sig ur ruinerna

 

Publicerat i den svensk-serbiska kulturtidskriften Diaspora nr 1/ 2009.

Sven H. Gullman

Natten mellan den 4 och 5 mars 2004 drabbades det serbiska klostret Hilandar på det Heliga berget av en förhärjande eldsvåda och stora delar ödelades. Året innan hade Sven H. Gullman gjort ett besök där. Han återvände för en tid sedan för tionde gången efter ett par års uppehåll och berättar här i ord och bild från de tre dagar som han tillbringade i Hilandar. 
 

Den senaste branden i klostret åstadkom allvarligare skador än man först hade anat. Omkring halva byggnadskomplexet – innefattande sektioner från olika perioder, alltifrån 1300-talet till 1700-talet, förstördes. Branden orsakades sannolikt av ett fel i värmesystemet. Inga personskador rapporterades och  huvudkyrkan räddades men både gästavdelningen och den byggnad som innehöll munkcellerna gick till spillo – dessutom flera mindre kyrkor. Branden började i en byggnad som gränsade till klostermatsalen men denna blev helt oskadad. Därefter fortsatte den till munkcellerna och gästavdelningen, kastade sig via porthuset över innergården till andra sidan och stannade först vid Savatornet. Flammorna var som mest upp till 30 meter höga.

Att även åtskilliga väggfresker och ikoner blev lågornas rov blev en chock för konsthistoriker. För munkarna var deras andliga innehåll av större betydelse. Hilandar har också tidigare drabbats av bränder men då måste man gå tillbaka till 1722 och 1891. Att se sitt kloster i flammor var för munkarna en fruktansvärd upplevelse – hade branden ha inträffat i en fastighet i en stad skulle brandkåren inom några minuter ha varit på plats och sannolikt lyckats släcka lågorna. Men här, i de otillgängliga bergsmassiven på Athoshalvön, fanns det ingen brandkår, i varje fall ingen med någon större kapacitet, och det dröjde länge innan luftburen släckningsmateriel via helikoptrar kom till hjälp – och då var stora delar av anläggningen totalförstörda. Munkarna bildade kedja och langade hinkar med vatten men det förslog lite. Branden utlöste en kampanj bland alla serber, såväl i Serbien, Montenegro och Bosnien – Hercegovina som dem utomlands, för att samla in pengar till återuppbyggnaden. I Bosnien-Hercegovina fick skolbarn in 130 000 euro på kort tid. En check på summan överlämnades genom de grekiska myndigheterna som samordnar biståndet av den serbiske utbildningsministern vid ett besök i klostret. Kostnaden för hela återuppbyggnaden beräknas uppgå till mer 30 milj euro. Den grekiska regeringen beviljade i en första fas 300 000 euro, bortåt tre miljoner kronor. Nu präglas hela klosterområdet av de stora lyftkranarna och byggnadsmaterial.

Göteborgare munk i Hilandar

”Trots den intensiva värme som flammorna utlöste stod de två åttahundraåriga cypresserna på klostergården intakta efteråt – inga eldslågor hade bitit på dem” berättar fader Arsenije för mig. ”Klostret har råkat ut för bränder tidigare men cypresserna har aldrig skadats”. De två höga träden är klostrets vårdträd, de planterades 1198 och reser sig majestätiskt på innergården. Samtalet mellan oss förs – inte på serbiska (som jag inte behärskar), inte heller på t ex engelska utan på – ja just det, svenska. Fader Arsenije talar med en omisskännlig göteborgsk accent, men så är han också från västkustmetropolen. Vid det här laget har den unge munken varit i det serbiska klostret i flera år. Den första dagen av min vistelse i Hilandar såg jag inte till honom men fick mig berättat att han tillfälligt tjänstgjorde vid klostrets representation i huvudorten Karyés, där både det Heliga bergets ”regering”, Hierá Epistasía”, och ”parlament, ” Hierá Koinótes”, har sitt säte. Men efter gudstjänsten och kvällsmåltiden en afton ägnade han sig åt den svenske gästen några timmar under en vandring i klostrets närhet. Vi kom naturligtvis in på återuppbyggnaden efter branden. ”Det kommer att ta lång tid innan allt är som förut, säkert bortåt tio år”. Vad jag om dagarna kunde se var att det var många byggnadsarbetare i tjänst. ”Vi har enbart personal från Serbien, de arbetar i tidsperioder och blir avlösta av andra från hemlandet”. Ekonomin har nämnts ovan. Visserligen bidrar både EU och Grekland med pengar men det tycks som om de största bidragen kommer från Serbien. Eftersom det rör sig om en historisk byggnad med stora kulturvärlden, måste också arkitektoniska aspekter bli vägledande. ” Allra helst borde man uppföra brandsäkra väggar mellan husblocken, men så tycks det inte bli. Återuppbyggnaden sker så att klostret får samma utseende inåt som tidigare”.

Modernt pilgrimshärbärge

En sak som slår besökaren är den nya gästavdelningen. Den var tidigare inrymd i själva huvudbyggnaden en trappa upp, dit man kom på knarrande träplankor. Efter branden fick någon i klosterledningen en genial idé. Varför inte utnyttja det gamla stallet som ändå står tomt! Sagt och gjort. Stallet revs och nu reser sig en länga i vinkel som innehåller åtskilliga rum med hundratals bäddar. Dessutom med toppmoderna hygienutrymmen. Pilgrimerna kan inte klaga. Det är som att bo på ett nästan lyxigt vandrarhem. Det är beundransvärt att man i första hand satsade på pilgrimerna, att dessa skulle kunna få bo mera bekvämt än tidigare – munkarna själva måste nöja sig med provisoriska utrymmen. Under vår vandring passerar vi pilgrimshärbärget men kommer i samtalet också in på annat: ”Jag blev vigd till diakon för två år sedan. Jag ville att en biskop från Serbien skulle förrätta vigningen – det blev så men han tog med sig ytterligare en biskop och det gladde mig”. Beträffande det monastiska namnet Arsenije visar en blick i den ortodoxa helgonkalendern att den helige Arsenios var en grekisk diakon i det romerska riket under andra delen av 300-talet. Han hade av kejsar Theodosius I fått i uppdrag att vara informator för dennes två söner Arcadius och Honorius. När fadern dog år 395 delades riket i två halvor med den förstnämnde som kejsare i öst och brodern i väst.

Så småningom blir det dags att säga god natt, fader Arsenije går till sitt rum och jag till gästavdelningen, glad för att på nytt ha träffat den svenske munken. Väl tillbaka i Sverige igen skulle jag ringa till hans föräldrar, Vida och Nikola Ergić i Göteborg, och hälsa från deras son som till för en del år sedan hette Slobodan.



 

Tillbaka