Under sommarmånaderna kryssar utflyktsbåtar dagligen utmed Athoshalvön, den nordligaste av de tre "fingrarna" på Halkidiki i nordöstra Grekland. Fartygen har Ouranoupoli som hemmahamn och brukar vara fullpackade med turister. Turerna tar bortåt fem timmar. När vinden ligger på, hörs i land genom de kraftiga högtalarna hur de ombord informeras på olika språk om klosterstaten. Fartygen får inte komma närmare stranden än 500 meter och inte lägga till vid någon brygga - inte bara därför att det fordras särskilda tillstånd. Det kan ju finnas kvinnor ombord!

Det Heliga Berget är ett autonomt område i Grekland med uråldriga bestämmelser. En sådan är kvinnoförbudet.

Ändå betraktas Guds Moder som dess härskarinna. Oavsett vilken regim som har styrt i den här delen av Europa, har lagarna respekterats. När det östromerska riket fortfarande var en stormakt att räkna med - under vikingatiden i Skandinavien - visste man vad som gällde. Inte minst kejsarna höll sin hand över verksamheten. De turkiska sultanerna, som följde, belade oftast klostren med höga skatter, men respekterade i övrigt deras status. De senaste åren har visserligen kvinnogrupper både i Grekland och på andra håll uppfattat kvinnoförbudet som en jämställdhetsfråga och därför diskriminerande, men de har inte fått gehör i de politiska instanserna. Inte bara hela den ortodoxa världen står samlad till försvar, de andliga värdena på det Heliga Berget hyllas även av andra kyrkor och politiska myndigheter.

Det började på Golgata

Hur började det? Egentligen på Golgata. Den korsfäste Frälsaren överlämnar sin mor och aposteln Johannes att ta hand om varandra. Bibeln berättar inte så mycket mer. Enligt Apostlagärningarna flyttade Barnabas, lärjunge till Paulus, till Cypern. Den urkristna traditionen anger att han blev biskop i staden Salamis. Där kallade han till sig Lasarus, den man som jämte sina systrar Marta och Maria hade hört till Jesu särskilda vänkrets och som denne hade uppväckt från de döda. På Cypern känner man till att Lasarus blev biskop i Kition, nuvarande Larnaka, och levde där i ytterligare trettio år. I den kyrka som bär hans namn finns också hans grav.

Johannes, aposteln och evangelisten, hade fått uppdraget att ta hand om Jesu moder. Det är historiskt belagt att han bodde i Efesus på Mindre Asiens västkust och uppnådde en hög ålder. Efter kejsar Domitianus död år 96 frigavs han från sin exil på ön Patmos av kejsar Nerva. En uråldrig tradition, som bör vara tillförlitlig, vet att berätta att även Maria tillbragte sin tid i Efesus. En katolsk kyrka finns sedan länge på platsen för hennes bostad. Detta är bakgrunden till vad som sedan skedde

På platsen för Marias hus i Efesus har en katolsk kyrka byggts. I förgrunden ses Sven H. Gullman. Det väldiga ruinområdet för den forntida staden rymmer rester av en dubbelbasilika, ursprungligen från 100-talet, helgad till Guds Moder, och aposteln Johannes gravkyrka.

En dag skulle de båda, Johannes och Maria, besöka sin vän Lasarus på Cypern. Båtresan dit förlöpte väl, de stannade en tid och gav sig i väg hemåt till Efesus. Då blåste det upp till storm och fartyget kom ur kurs. Man lyckades inte komma in mot kusten utan drev norrut i Egeiska havet. Så en morgon mojnade vinden och man siktade kusten och ett samhälle, där man gick i land. Man hade kommit till Clementos, känt för ett Apolloorakel. Många hundra år senare kom klostret Iviron att grundas på samma plats. Man befann sig således på Athoshalvöns norra sida.

Maria blir överväldigad av traktens skönhet och utbrister i en önskan att hennes Son måtte skänka henne platsen där de befinner sig. Och nu händer det som skulle få oanade följder. Alla hör en stämma från höjden: "Måtte denna plats för alltid vara din egendom, din örtagård och ditt paradis på jorden - en tillflyktsort för förföljda."

T.h. om det bortre tornet skymtar klostret Iviron. Det var på den här stranden som Jungfru Maria och aposteln Johannes skulle ha stigit i land.

Tradition utan bevarade skriftliga källor kan vara tillförlitlig

Hur sannolik är denna berättelse? Traditionen har prytt den med många detaljer. Alla gudabilder på Athoshalvön skulle exempelvis ha rasat som ett tecken på att de underkastade sig Guds Moder och alla invånare låtit döpa sig. Minnet av vad som hade skett, levde kvar och berättades från generation till generation. Granskar man berättelsen närmare, finns det fog för att inte avfärda den. Aposteln Paulus gjorde flera missionsresor i Makedonien och besökte Thessaloniki. Ryktet om den nya läran hade säkerligen dessförinnan spridits även utanför större städer och bland handelsmän från de små samhällena på Athoshalvön. Invånarna där behövde inte vara främmande för vad som berättades om Kristus och hans moder. Samtidigt är det värt att påminna sig att den nya tron länge uppfattades som ett hot av myndigheterna. Upprepade progromer mot de kristna skapade martyrer men den nya tron vann ännu fler anhängare. Det skulle dröja till början av 300-talet innan kristendomen fick statsskydd.

Men berättelserna om Jungfru Maria och undret levde vidare. De små samhällena dog ut och i stället kom Athoshalvön att befolkas av eremiter som så småningom bildade klosterliknande sammanslutningar. Maria, Guds Moder, blev den självklara härskarinnan på halvön. Athosberget tillhörde henne och ingen annan kvinna tilläts sätta sin fot där. På 800-talet finns de första riktiga klostren dokumenterade, antalet munkar ökar och så småningom etableras en fast organisation med början till en central administration i Karyés mitt på halvön.

År 874 utfärdar kejsar Basileios I en bulla, enligt vilken Athoshalvön bara får bebos av munkar. Efter det att det nuvarande äldsta klostret, Megistis Lavra, grundas 963 blir kejsarnas välvilja påtaglig, inte minst ekonomiskt. Guds Moders ensamrätt på halvön blir en självklarhet som stadfästes i kejserliga förordningar, vilka även anger att kvinnor är förbjudna tillträde. Också de turkiska sultanerna respekterar förbudet. Och detta förbud gäller än i dag. Det bör f ö nämnas att Maria, Guds Moder, är det serbiska klostret Hilandars formella igumenía (föreståndarinna, abbedissa) som i det dagliga arbetet representeras av en ställföreträdare, proigumenen.

Har det då inte funnits tider då man gjort avsteg på kvinnoförbudet? I slutet på 1000-talet vandrade bortåt 300 valakiska (sydrumänska) herdefamiljer in på halvön och slog sig ned med sina får. De var medvetna om det förbjudna och därför klädde sig kvinnorna i mansdräkter. Ryktet nådde Konstantinopel, där både patriarken och kejsaren omedelbart reagerade. Familjerna drevs i väg och exkommunicering och exil hotade den munk som i fortsättningen skulle tillåta något liknande. Man vet att friden var återställd i varje fall år 1104.

Genom århundradena har kvinnor av en eller annan anledning försökt komma i land på det Heliga Berget.Vid mitten av 1400-talet skänkte sultan Murad II:s gemål, Mara, en kristen furstedotter av ätten Brancovan och mor till Muhammed II, Konstantinopels erövrare, 1 000 gulddukater till klostret Aghios Pavlos. Men hon ville överlämna gåvan personligen och steg i land. Genast hörde hon en röst som uppmanade henne att stanna och inte gå längre, ty på Athos härskade en annan drottning.

Långt senare, närmare bestämt den 6 aug 1887, lade ett fartyg till vid det ryska Panteleimonklostret. Ombord fanns en rysk dam av förnäm börd som hade förmått befälhavaren att lägga till där. Damen krävde att få gå i land och träffa sin son som var munk. Det väckte stor oro i klostret. Igumenen, fader Makarij, kom själv ombord och förde med sig den helige Panteleimons reliker, hade ett samtal med damen och höll en moleben (en särskild andakt), men sonen fick hon inte träffa. Sent på kvällen lättade fartyget ankar. I samma stund började Marie Bebådelses kyrka att brinna och när dagen grydde var bara ruinerna kvar. Hade Guds Moder förtörnats över den ryska damens försök?

Efter andra världskriget var det under några år stor politisk oro och inbördesstrider i Grekland och myndigheterna i Atén hade begränsade möjligheter att ingripa. En vinterdag fick den Heliga Uppsikten i Karyés, dvs det Heliga Bergets "regering", bud om att en gerillagrupp, som även innehöll kvinnor, hade installerat sig utanför centralorten och slagit upp sina tält. Men de höll sig för sig själva och morgonen därpå var de borta. Munkarna var särskilt tacksamma för att de kvinnliga soldaterna inte hade beträtt något kyrkorum. Friden var återställd.