Tillbaka

1 januari 2006 en ödesdag för bohuslänska församlingar

Publicerat i Lysekilsposten 13 januari 2005

Sven H Gullman

Skilsmässan mellan stat och kyrka genomfördes den 1 januari 2000. Fr o m denna dag är Svenska kyrkan formellt ett fristående trossamfund även om en särskild lag reglerar förhållandet mellan de båda och kyrkan i flera avseenden intar en särställning i förhållande till andra samfund i landet. Kyrkolagen, i sina äldsta delar stiftad 1686 och allmänt kallad Karl XI:s kyrkolag, upphörde samtidigt och ersattes av Kyrkoordning för Svenska kyrkan. Denna innehåller bestämmelser som i mycket påminner om kyrkolagen och som är nödvändiga för en organisation av Svenska kyrkans storlek och med dess omfattning. I 17 kap. 3 § finns det en bestämmelse som de senaste åren på flera håll bland präster och förtroendevalda kommit att få konsekvenser: ”I varje församling skall det firas en huvudgudstjänst alla söndagar och kyrkliga helgdagar”. Av den följande texten i samma paragraf framgår det att domkapitlet kan lämna dispens.

Krympande underlag skapar problem

Både de som brukar gå i kyrkan och prästerna vill naturligtvis helst fortsätta den gamla traditionen då det fanns regler som garanterade ett ekonomiskt underlag i varje församling. Det förhållande som nu inträtt har snabbt aktualiserat förändringar. Många landsortsförsamlingar ser ett alltmer minskande invånarantal med lägre skattuppbörd som följd. Flera pastorat måste av ekonomiska skäl tillsammans bilda kyrkliga samfälligheter. Trots sådana försök att begränsa utgifterna finns förhållanden som de inte råder över. Personallönerna tar en allt större del av budgeten liksom kostnaderna för underhåll och uppvärmning vintertid av kyrkorna.  Till detta kommer på sina håll numera svårigheten att finna församlingsbor som är villiga att ställa upp vid val till kyrkoråd, kyrkofullmäktige mm och åtföljande nämnder, uppgifter som inkräktar på fritiden och ofta kräver långa resor. Kyrksamheten i Bohuslän är på sina håll en tynande låga men sannolikt inte så alarmerande som det berättas om i en skåneförsamling där några av hembygdsföreningens medlemmar åtar sig att växelvis gå i kyrkan för att inte prästen skall ställa in söndagsgudstjänsten.

Tusenåriga församlingar försvinner

För att kunna följa kyrkoordningens bestämmelse om en söndaglig huvudgudstjänst i församlingskyrkan har man börjat slå samman fler och fler små församlingar till en enda.

Som genom ett trollslag existerar inte de gamla mer, trots att de i många fall har anor från bygdens kristnande. Ett sådant exempel är Örslösa församling på Kålland i Västergötland som före den 1 januari i år bestod av elva församlingar, nämligen förutom Örslösa, Söne, Väla, Gillstad, Tådene, Lavad, Norra Kedum, Tranum, Tun, Friel och Karaby. Detta innebär att hela Kållands halvö  har blivit en enda församling. Det kan i framtiden inte bli många söndagar på året som det kommer att firas gudstjänst i de historiska kyrkorna. Trots det måste de underhållas.

Norra Bohuslän drabbat av sammanslagningar

Redan den 1 januari 2002 bildades Idefjordens församling av Hogdal, Lommeland och Näsinge. Från samma datum är Naverstad och Mo också en enda församling. Nu har turen kommit till fler församlingar i de nordöstra delarna av landskapet. Den 1 januari 2006 upphörde Hede, Krokstad och Sanne att vara självständiga församlingar och blev i stället Sörbygdens församling. På samma sätt försvann formellt Håby och Valbo – Ryr; numera heter församlingen Foss som hittills varit en av tre.

Tre församlingar avskaffas på och utanför Orust

När sillen gick till vid mitten av 1700-talet fick bohuskusten ett uppsving som kom att hålla i sig några år in på det följande århundradet. Det ledde också till att befolkningen i fiskelägena kunde utnyttja Gustav III:s hamnordning av 1771 som gav dem möjlighet att för egna medel bygga kyrkor och avlöna präster. På så sätt tillkom kyrkor och kapellförsamlingar i Kungshamn, Klädesholmen, Rönnäng, Käringön, Gullholmen och Grundsund. Mollösund däremot hade gamla anor från 1500-talet som egen kapellförsamling. Mollöund, Käringön och Gullholmen ingick i Morlanda pastorat och har gjort det sedan dess. Ända in i vår tid har de haft egna präster, en organisation som så småningom upphörde. I stället blev det en präst från moderförsamlingen som söndag efter söndag och alla helgdagar för att följa först kyrkolagens och sedan kyrkoordningens bestämmelser har tagit färjan till Gullholmen och båten till Käringön i ur och skur, i storm eller blegg. Från den 1 januari 2006 gäller annat. Nu heter församlingen Morlanda och de tre samhällena har förlorat sin status och därmed även rättigheten att ha gudstjänst i sina kyrkor varje söndag. Men tiden som församlingar blev lång, för Mollösund cirka 420 år, för Käringön 1795 - 2006, för Gullholmen 1799 - 2006. 

Orter förlorar sin kyrkliga identitet – församlingskyrkor blir distriktskyrkor

Vad som nu sker över hela Sverige men mest i de mellersta och södra delarna, där kyrkorna med medeltida anor ofta ligger tätt, är en utveckling som tyvärr kan komma att fortsätta. Små församlingar saknar den bärkraft som tycks vara nödvändig i dagens och framtidens samhälle. Sammanslagningar till större pastorat började långt tidigare men församlingarna behöll sina gränser, sina namn och sina lagfästade uppgifter. Sedan några decennier pågår även en annan förändring. Landsbygdens församlingspräst bodde i sin prästgård, ofta helt nära kyrkan. Prästen och prästgården bildade ett nav i bygdens liv. Nu har de flesta prästgårdar sålts till privatpersoner eller fått annan inriktning och prästen behöver inte ens bo i sin församling. I de församlingar i norra Bohuslän som nu har upphört att finnas till, innebär det skedda att en tradition med rötter på 1100-talet, kanske tidigare, har avslutats. Hogdal, Lommeland och Näsinge (nu Idefjordens församling), Hede, Krokstad och Sanne (nu Sörbygdens förs.) samt Håby och Valbo – Ryr (Foss förs.) hade eller i ett par fall har medeltida kyrkor där prästen bodde och verkade mitt i sin församling. Detsamma gällde Gullholmen, Käringön och Mollösund. Nu är det inte längre bara städer som har distriktskyrkor i sina ytterområden. Till detta scenario kommer en annan sak. Allt fler stadsförsamlingar måste av ekonomiska skäl göra sig av med distriktskyrkor. En framtid där bygdens gamla kyrka förfaller kan bli en realitet med oöverskådliga konsekvenser.

Tillbaka