Tillbaka

Ett sekel med kämnärsrätt i Bohuslän
Infört i Lysekilsposten den 15 maj 2014, senare även i Orust-Tjörn-tidningen

Sven H. Gullman

1614 skapades Svea hovrätt och till jubileet har en skrift kommit ut på Norstedts förlag. Det dröjde sedan bara till 1623 innan en annan hovrätt kom till, då i Åbo. Därefter fick Dorpat (nuvarande Tartu i Estland, som tillhörde Sverige) en 1630. Bakom tillkomsten låg Axel Oxenstierna som framstår som reformatorn av den svenska statsförvaltningen. Senare kom övriga hovrätter till, de som fortfarande finns, 1820 den över Skåne och Blekinge, redan 1634 Göta hovrätt i Jönköping, och sedan 1936 hovrätten för Övre Norrland (från början för hela Norrland), 1948 dels hovrätten i Göteborg för Västra Sverige, dels den i Sundsvall för Nedre Norrland. Dessutom skapades det hovrätter i områden som tidigare var svenska, nämligen i Åbo och Vasa i Finland samt i Greifswald i Pommern. Hovrätterna skapades som en rättslig instans mellan rådhusrätten/häradsrätten och Högsta domstolen.

Under lång tid fanns det dock ytterligare en instans, kämnärsrätten, som var en särskild domstol för förundersökningar och smärre mål. Enligt den nya lagboken av år 1734 bestod denna domstol av en kämnärspreses som avlönades med 100 riksdaler, en kämnärsnotarie som fick 80 riksdaler om året och en extra stadstjänare som fick 20 riksdaler årligen. De tre bisittarna fick ingen lön utan utan nöja sig med titeln kämnärer (av latinets camerarius, som också är bakgrunden till kamrer. I äldre tid var kämnärsrätten underrätt i de större städerna.

Enligt Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet skulle det i städerna förutom rådhusrätten finnas en lägre domstol ute på torget bestående av tre medlemmar, en å kungens och två å stadens vägnar, vilken skulle döma i smärre mål. Under 1600-talet kom dessa lägre domstolar, som fanns endast i de större städerna, att kallas kämnärsrätter. Det blev också sed att kämnärsrätterna sammanträdde i rådhusen i de s.k. kämnärsstugorna. Enligt en lagkommentar från början av 1700-talet bestod kämnärsrätten vid den tiden av en rådman som ordförande och vid hans sida två kämnärer. Enligt 1734 års lag skulle kämnärsrätten som första instans i städerna rannsaka och döma alla tvister och brottmål som inte enligt lag eller särskilda stadgar skulle avgöras av annan rätt. I grövre brottmål skulle kämnärsrätten rannsaka men inte döma. Målet skulle i dessa fall sändas till rådhusrätten.

Kämnärsrätt i Uddevalla

Det saknades polis i Uddevalla under 1700-talet.

Kämnärsrättens protokoll fylls av småsinnat gräl, skvaller, skälleri och förtal, allt smått och snett, i stank och orenlighet, i hjälplöshet mot sjukdom och plågor. Kämnärsrätten hade inom sig en polisdomstol. I den togs upp den förberedande rannsakningen.

När man vid mitten av 1800-talet under påverkan av liberalismens idéer önskade förenkla domstolsorganisationen, avskaffades 1849 bl.a. kämnärsrätten.

Olof Magnus Fehman var född 1751 på Sundsby i Valla socken på Tjörn och var ordförande vid kämnärsrätten i Uddevalla. Som sådan utredde han den förödande brand som ödelade staden 1806. Han dog ogift 1821 i Uddevalla och var sonsonson till lagmannen Nils Fehman.

Sten Kristiansson återger i Uddevalla stads historia i-III (1951-1956 bl a vad en man vid namn Erik Johansson (med moderniserad språkdräkt) säger inför kämnärsrätten i Uddevalla den 29 november 1710. Denne man betraktades som tattare, en som livnärde sig som bödlar och nattmän.

Nattman var benämningen i södra Sverige på medhjälparen till en bödel. Han kallades så eftersom han utförde sitt arbete på nätterna. Han uppgifter var att göra avrättningsplatsen i ordning inför avrättningen, att plocka ner den avrättade och begrava honom ( eller henne) på galgbacken, begrava självspillingar i skogen, tömma latriner på nätterna, körde också bort stadens avfall på natten och själv som ärelös begravas norr om kyrkan på kyrkogården. Den vanliga benämningen på nattmän var rackare. En rackare användes också för att slakta och flå hästar samt avliva katter och hundar. Uttrycket flåbuse påminner om det. Att rackaren fick slakta hästar hänger samman med att hästen i förkristen tid var helig, något som har levat kvar som att ingen slaktare ville åta sig detta arbete. En slaktad häst begravdes eller fick bli liggande eftersom ingen vågade äta köttet. In i vår tid lever kvar i uttrycket att ta sig en rackare, liksom i byracka, rackartyg och rackarunge.

Men tillbaka till Erik Johansson och förhöret vid kämnärsrätten i Uddevalla: ”Han var son till förre skarprättaren (bödeln) Johan Eriksson, vilken för sin liderlighet blev avsatt. Då denne Erik var liten och följde sin fader och moder kring landet till dess de begynte skilja sig åt och begingo hordomssynd på båda sidor, kom han ihop med ett häktemakare-sällskap (en häktemakare tillverkade häkten eller hyskor) och följde dem som ville giva honom maten till dess han kom till Växiö, där han fick stadig tjänst hos Christopher Skotte kallad Christopher svarvare, som for omkring med kram. Hos honom var han tre månader, därifrån har han förfogat sig opp åt Wästbo och Östbo och stadigt farit landet omkring, igenom Västergötland och Dal av och an och flickat grytor och kittlar samt vallackat hästar och, som han vill påstå, närt sig redeligen, sägandes att han haft avsky för sin fars och mors liderliga förhållande. Fadern for omkring i Småland och Västergötland här och där och stod väl att igenfinna om allmogen ville anhålla honom och med allvar frågades efter. Men att såväl han som modern var brottsliga för hordomslast, därom var Erik kunnig. Modern skulle uppehålla sig vid norska gränsen i Dal, som han menade i Frändefors socken, där han först talat med henne och senast för 1 1/2 månad sedan hade han talat med henne i Östbo”.

Hur det gick för Erik Johansson är obekant.

Kämnärsrätten i Uddevalla indrogs 1829 på yrkande av borgmästare Martin Bagge - kvar vid 1830.talets mitt fanns kämnärsrätter i Stockholm, Göteborg, och ett flertal städer. Senare ångrade Bagge sig .och gjorde fruktlösa försök att få kämnärsrätten återupplivad. Det ansågs att ärendena vid kämnärsrätten utan problem kunde överflyttas till rådhusrätten. Då den gamle orkeslöse ordföranden Fehman avled 1821 var saken inte klar. Först när efterträdaren Östberg 1829 blev borgmästare i Marstrand kunde kämnärsrätten i Uddevalla avskaffas. Den hade då varit den enda i Bohuslän.

Städerna i Bohuslän på 1700-talet

Bohuslän hade för tre hundra år sedan fyra städer, av vilka tre hade kommit till under medeltiden. Beträffande Strömstad är det inte helt klart när det fick stadsrättigheter men dessa bekräftades 1676 av kungen som inte gav staden någon kämnärsrätt. Till 1944 hade staden en egen rådhusrätt med juristutbildad och domarbehörig borgmästare. Lysekil lades under landsrätt 1937 och stadens borgmästare kom då att benämnas kommunalborgmästare. Uddevalla var på 1700-talet för vårt sätt att se en småstad och hade t ex 3007 invånare år 1850 men betraktades under seklet innan som så stor att den fick en kämnärsrätt. Varken Kungälv eller Marstrand hade en sådan.

 

Tillbaka