Tillbaka

Athosklostret Hilandar: Ett Serbiskt kulturarv

 

Publicerat i den svensk-serbiska kulturtidskriften Diaspora nr 2 och 4/ 2009.

Sven H. Gullman

 

Athosklostret Hilandar teologiskt centrum under medeltiden

Diasporas läsare har i flera tidigare artiklar stiftat bekantskap med Serbiens historia under högmedeltiden, med de stora personligheterna i landets furstehus, klostergrundandet på det Heliga berget och väggfresker som tyder på täta kontakter med Novgorod och Kiev. De serbiska furstarna var alla frikostiga mot Hilandar och det utvecklades täta kontakter mellan klostret och moderlandet. Teologer i Hilandar bidrog till att göra de stora gestalterna kända över hela den ortodoxa världen.

År 1264 författade fader Domentijan, en lärjunge till den helige Sava, den helige Simeons vita, dvs en levnadsbeskrivning som innefattar mirakler knutna till ett helgon. Två decennier tidigare hade samma munk skrivit ned den helige Savas vita. Det är dokumenterat att munkarna i Hilandar redan från början ägnade sig åt att kopiera liturgiska och teologiska böcker. Vissa av dem kom att bli välkända, som t ex Theodor, kallad Grammatikern. Han skrev 1263 av en s k sexdagarsbok som nu befinner sig i Moskva. Igumenerna och hela klostergemenskapen stod i högt anseende och ur deras mitt valdes talrika biskopar och ärkebiskopar i kyrkan i Serbien. Två av de senare kan särskilt nämnas, nämligen Sava II och Joanikije I.

 

Piratanfall hindrade inte Hilandars utveckling

Georgstornet som ligger söder om huvudkyrkan och således undgick branden 2004, uppfördes under åren kring 1200 och innehåller fresker från denna tid. Åtskilliga bibelhandskrifter tillfördes klostrets bibliotek. Undan för undan visade det sig att byggnaderna inte räckte till för de andliga kallelserna från hemlandet. I slutet av 1200-talet gav den bysantinske kejsaren Andronikos II tillstånd att riva den dittillsvarande kyrkan och uppföra den som fortfarande tjänar sin uppgift. Samtidigt utvidgades själva klostret. Handskrifter berättar att den nuvarande klostermatsalen ursprungligen uppfördes 1310 även om den förbättrades på 1620-talet.

I likhet med de andra klostren på Athoshalvön hemsöktes Hilandar med jämna mellanrum av pirater, inte sällan spanska soldater som hade deserterat från sina arméer. Vid sådana tillfällen fyllde Sava- och Georgstornen sin uppgift, dit munkarna kunde ta sin tillflykt. Mycket väl dokumenterade är upprepade överfall 1307 och 1310. Från hemlandet kom snar hjälp i form av byggnadsarbetare och konstnärer och redan 1317 tycks allt vara klart. De serbiska ikonmålarna arbetade tillsammans med klostrets egna mästare. Piraters räder hindrade inte mer än tillfälligt Hilandars munkar att fortsätta med sin författarverksamhet.

Vid sekelskiftet 1400 skapade fader Theodosios bl a en vita om den helige Petar av Koriša. Denne levde i slutet av 1200-talet och början av 1300-talet som eremit i en grotta i närheten av Prizren i Kosovo. Han avled i hög ålder och fick sin grav i sin grottboning. Så småningom utvecklades den till ett kloster där en munk från Hilandar, Gregorios, stod som byggherre till kyrkan. Klippklostret gick sitt öde till mötes när turkarna erövrade platsen 1453.

En annan hilandarmunk, fader Danilo, är författaren till en berömd vita över Serbiens kungar och ärkebiskopar liksom till den helige Arsenios och den helige Eustathios liturgier. Fader Jefren, senare ärkebiskop, efterlämnade andlig poesi. Som synes var det serbiska Hilandar under medeltiden en härd för stora andliga personligheter som berikade både sitt kloster och sitt hemland.

 

Muslimsk överhöghet påverkade inte det andliga livet i athosklostret Hilandar


År 1453 föll Konstantinopel för turkarna men redan 1430 hade de lagt Makedonien under sig. Därmed började en nära nog femhundraårig period fram till 1912 under vilken det Heliga berget skulle komma att ingå i ett muslimskt välde. Visserligen respekterade sultanerna Athoshalvöns egenart men klostren kom att betungas med höga skatter.

De första decennierna under islam blev kännbara för Hilandar. Sultanen lät konfiskera åtskillig mark utanför halvön, något som starkt påverkade klostrets ekonomi. Det fick till följd att bl a kopieringen av litteratur under lång tid låg nere. Före tryckerikonsten fanns det bara en möjlighet att mångfaldiga litteratur, nämligen att skriva av böcker för hand.

I början på 1500-talet vände sig serberna till den ryske storfursten och bad om ekonomisk hjälp till Hilandar för att i någon mån lindra de turkiska pålagorna. Sådan flöt rikligt in efter det att igumenen Pajsije 1550 hade tagits emot av Ivan den förskräcklige i Moskva. Trots sitt eftermäle visade denne stor generositet mot klostret och försåg det med rika gåvor i form av bl a ikoner och liturgiska böcker, förutom reda pengar att bekosta reparationer med. 1571 överlämnade tsaren en byggnad i Moskva, något som innebar att Hilandar under många år kunde ha en ständig representation där. Fram till Peter den stores tid i början av 1700-talet hade det serbiska klostret en privilegierad ställning i den ryska huvudstaden och kunde propagera för sin sak. Vid sidan av detta gav serbiska köpmän och hantverkare både i hemlandet och utomlands stora bidrag. Vid 1600-talets slut blev en framgångsrik affärsman i Venedig munk i Hilandar. Som fader Nikanor skänkte han sin stora förmögenhet till klostret. Likaså bekräftades ofta samhörigheten mellan klostret och kyrkoledarna i hemlandet. Tre patriarker av Peć, nämligen Antonije, Jovan och Maksim, gjorde sig kända för att alltid ha Hilandar i åtanke.

De muslimska sultanernas hårda pålagor kunde således mildras genom frikostiga gåvor från serber. Allt detta kom klostret och dess sketer till godo. Kopiering av teologiska verk fyllde fortfarande en viktig funktion. Tryckta böcker var dyra i inköp och kunde i regel anskaffas genom inköp eller som gåva i enstaka exemplar. I klostret väntade uppgiften att kopiera verken. Till detta fordrades skickliga munkar och flera utbildades i denna konst i Hilandar. Likaså tog man till vara konstnärliga talanger. En sådan var fader Georgije Mitrofanović som blev så välkänd att man i Serbien också ville ta del av hans förmåga.

När det ekonomiska stödet från Ryssland blev allt mindre efter Peter den stores tronbestigning skapade man i Hilandar goda relationer med ortodoxa trosfränder på Balkanhalvön som de serbiska församlingarna i södra Ungern och Bosnien liksom med kyrkan i Bulgarien. Detta blev desto mer naturligt då många andliga kallelser till Hilandar vid denna tid kom från sådana områden.

En sidoeffekt som ett historieverk från 1762 fick måste nämnas. Fader Pajsije var munk i Hilandar och anförtroddes uppgiften att författa en slavisk-bulgarisk historia. När den hade tryckts kom den snabbt att bli känd bland bulgarerna som genom den stärktes i sin nationalkänsla. Vid denna tid byggde man på nytt upp goda förbindelser med Ryssland och därifrån liksom från Ukraina införskaffades tryckt teologisk litteratur. En del av dessa böcker reflekterade centraleuropeiskt inflytande i form av upplysningstendenser men sådant vann ingen terräng i Hilandar.

Det är dokumenterat att serben Dositej Obradović uppehöll sig i klostret under vintern 1765/ 1766. Denne var en mycket omstridd besökare. Han var född 1742 och avlade i unga år munklöften och blev fader Dimitrije men laicerades så småningom. Därefter kom att han att resa omkring till europeiska storstäder som Paris, London och Sankt Petersburg för att sprida sina tankar. Han greps tidigt av västerländsk filosofi liksom av idéer om upplysning och rationalism och sökte i synnerhet i Sydosteuropa få anhängare. Inget talar för att hans vistelse i Hilandar gjorde något avtryck. Därtill var munkarna för fast rotade i sin ortodoxa tro. Obradović avled 1811.

 

Tillbaka