Tillbaka

Kungadottern Ingegerd från Sigtuna som blev storfurstinnan Irina av Kiev och den heliga Anna av Novgorod
Infört i den svensk-serbiska kulturtidskriften Diaspora 1/2004

Sven H. Gullman

I det serbiska klostret Hilandars katolikón, dvs huvudkyrka, finns en väggfresk som återger bilden av vikingaättlingen Helga (Olga) som blev storfurstinna i Kiev och efter sin död fick helgonrykte. Hennes övergång till den kristna läran och dop år 957 kom att bli inledningen till Vad som betecknas som införandet av kristendomen i Ryssland genom hennes sonson Vladimirs kristnande 988. Tusenårsminnet av denna händelse firades på ett storartat sätt inom hela Ryssland 1988. Kontakterna med de nordiska härskarfamiljerna fortsattes av Vladimirs son Jaroslav som gav asyl åt den landsflyktige kung Olof Haraldsson i Norge och ingick äktenskap med Olof Skötkonungs dotter Ingegerd.

Den som på sin tid läste historia vid ett svenskt universitet erinrar sig att uppgifter som inte kunde beläggas med samtida dokument i stort sett avfärdades av professorerna. Men en enda uppgift var inte tillräckligt. Den måste kunna bekräftas av andra för att uppfattas som tillförlitlig. Därför kunde exempelvis sanningshalten i berättelserna om Erik den heliges martyrdöd 1160 ifrågasättas. De härstammar nämligen från en betydligt senare tid. Inte ens samtida uppgifter som Adam av Bremen lämnat har utan vidare godtagits trots att han själv levde på 1000-talet. En person som råkade illa ut var islänningen Snorre Sturlason (1179-1241), kanske oöverträffad i Norden som hävdatecknare. Eftervärldens kunskaper om de politiska förhållandena i vår del av Europa ett par hundra år före dennes levnad är i stort hämtade från Snorres sagor, en benämning som inte får förväxlas med den nutida betydelsen. En saga kunde helt enkelt vara en realistisk berättelse om historiska personer och händelser. Men eftersom Snorre Sturlason återgav vad han i sin tur hade hämtat från andra källor rörande förhållanden ett par hundra år tidigare, blev hans uppgifter ifrågasatta. Detta gällde bl a Olof Haraldsson, dvs Olof den helige, och dennes upplevelser under landsflykten i Novgorod.

Samtida källor och fynd vid utgrävningar stärker sanningshalten

Ett annat dokument vars källvärde har ifrågasatts är Nestorskrönikan, uppkallad efter en munk som levde i Kievs grottkloster från 1070-talet till omkring 1115. Det är denna krönika som berättar hur de styrande i Novgorod på 800-talet kallade in ”rus” från sveariket för att bringa inre ordning i statsstaten. Ättlingar till dessa svear som på rysk språkdräkt kom att benämnas varjager skulle skapa det stora Kievriket. Under sovjettiden var det av ideologiska och politiska skäl inte accepterat att hävda att Ryssland skulle ha grundats av utlänningar. Samma inställning rådde även beträffande tolkningen av ordet rus, där forskare och politiker vägrade att acceptera den uppfattning som numera är utan invändningar. Ordet – på fornsvenska rođer eller rodher, det nutida rodd – har sin grund i den geografiska benämningen Roslagen,egentligen roddarlag, som ingick i sjöförsvaret under vikingatiden.

Men hos den bysantinske kejsaren Konstantin VII, kallad Porfyrogennetos, finns uppgifter som bekräftar Nestorskrönikan, bl a om Helgas/ Olgas dop år 957. Vid utgrävningar inom Novgorods gamla stadsområde har arkeologer på senare tid gjort fynd som bekräftar förbindelserna med det tidiga sveariket.

Isländska källor och fynd vid utgrävningar stärker sanningshalten

Då liksom senare blev giftermål inom furstefamiljer det som ofta satte punkt på två länders stridigheter eller som en underpant på fortsatta fredliga förbindelser och haandelsutbyten. Olof Skötkonungs dotter Ingegerd kom att bli en bricka i ett sådant politiskt spel. Handeln på Östersjön blomstrade och Novgorod var en viktig partner. Sedan Ruriks tid fortsatte de personliga förbindelserna mellan furstarna med svensk bakgrund och derasjämlikar i Novgorod. Nordiska namn förekom som sådana eller i en slaviserad form. Att Olof Skötkonung gifte bort sin dotter Ingegerd till furst Jaroslav var inte överraskande, i stället ett naturligt för relationerna på denna socialt jämbördiga nivå. Sådana hade kommit för att stanna. Genom olika källor vet man att äktenskapet mellan Jaroslav och Ingegerd kom till stånd 1019. Jaroslav hade varit gift tidigare men det var i det nya äktenskapet som tio barn kom till världen, söner och döttrar som i de flesta fall blev infogade i stora europeiska furstehus. Själv var Ingegerd även på moderns sida av furstlig börd. Drottning Estrid var en obotritisk furstedotter. Obotriterna bodde vid denna tid på södra östersjökusten mellan nuvarande Holstein och Mecklenburg. Kejsar Otto I hade förmått dem att anta kristendomen 955 men den nya tron satt löst och man återgick tidvis till hednatron. Kanske det var Estrid som förmådde sin make, kung Olof, att låta döpa sig, enligt traditionen i Husaby källa i Västergötland 1008.

Ingegerd blir Irina

När Ingegerd blev furstinna i Novgorod var hon sannolikt i likhet med sin far kristen. Det skulle dröja till 1054 innan öst och väst skildes åt i den ortodoxa och den katolska kyrkan. Med undantag för vissa orientaliska kyrkor, kallade förkalkedonska, utgjorde kristenheten fortfarande en enhet. Nestorskrönikan berättar att det skulle dröja flera år efter ankomsten till Novgorod, nämligen 1037, innan Ingegerd undfick dopet efter östlig rit och att hon då gavs namnet Irina, ett grekiskt ord med betydelsen fred. Även om hon måste lära sig det nya språket kan man utgå ifrån att det fanns många tillfällen för henne att även i fortsättningen tala sitt nordiska språk. Handelsmännen från svearnas rike bör ha hållit det levande. För dessa var staden inte Novgorod (den nya staden) utan Holmgård, liksom Kievriket kallades Gårdarike, gamla beteckningar från den tid då de vikingarna, väringar, sökte sig från nuvarande Roslagen österut via Finska viken på vattenvägar ned mot det östromerska riket och Konstantinopel. Enligt Snorre Sturlason kom Irina att tillbringa sitt liv i Novgorod men maktens centrum var Kiev där Jaroslav bar titeln storfurste. Tack vare sina långa traditioner och ekonomiska betydelse fortsatte Novgorod att ha en särställning inom Kievriket. Det fick behålla ett visst självstyre och kommande storfurstar gjorde alltid äldste sonen formellt till dess furste och guvernör. Staden hade grundats vid sjön Ilmen, vars inhemska benämning blev Ryska havet, och fortfarande påminner i vår tid många ortnamn med prefixet – rus och – varjag inom novgorodregionen om den nordiska bakgrunden.

Irinas och Jaroslavs ättlingar lever i europeiska furstehus

Jaroslavs eftermäle i historien är positivt. Att med militära maktmedel utvidga sitt lands gränser ingick i strategin och Jaroslav utgjorde inget undantag. Hans framgångar gav honom epitetet den store men även den vise. Förutom att han gjorde sig till herre över hela det dåtida Ryssland, är hans namn knutet till en för tiden modern lagstiftning, samtidigt som han skänkte gåvor till kyrkor och kloster. I det senare stödde honom hustrun Irina. Kyrkan bar upp tionden på storfurstens skatteinkomster och kyrkobyggandet var intensivt. När Jaroslav avled skall Kiev ha haft 400 kyrkor. Ryktet om de båda kom furstar på den europeiska kontinenten att söka släktskap med dem och få något av deras tio barn ingifta i sina egna familjer. Detta fick till följd att kejsaren i Konstantinopel och kungahusen i Frankrike, Polen och Ungern blev befryndade. En dotter blev norsk drottning och en son tog en tysk grevinna till hustru.

Storfurstinnan Irina blir den heliga Anna

Efter Jaroslavs död den 20 februari 1054 fullföljde Irina en tradition för änkor i de högsta samhällsskikten, nämligen att bli nunna, att ”ta doket”, som det löd i ett äldre svenskt språkbruk. Som nunna erhöll hon ett nytt namn och blev moder Anna. Hon fortsatte att göra gott och blev i sin ödmjukhet och fromhet en central gestalt som många sökte sig till. När hon avled den 10 februari 1050 blev hon gravlagd i Sofiakatedralen i Kiev. Det dröjde inte länge förrän underverk skedde efter det att troende vid graven hade bett om hennes förbön. Därför blev moder Annas död inledningen till en lång tradition som i henne fann förespråkare och ett trosvittne inte bara hos det vanliga folket utan även bland de kommande tsarerna flera hundra år senare. Den heliga Annas bild fanns i många kyrkor och hem. Också i vår tid är hon ett levande föredöme. I Ryssland, hennes nya hemland, kan hennes sentida landsmän efter många år av gudlöshet och trosförföljelse på nytt offentligt vörda henne. Även i Sverige är hon närvarande. Kristi Förklarings rysk-ortodoxa kyrka i Stockholm har två Annaikoner. Den heliga Annas ortodoxa församling i …….. bär hennes namn och i kyrkan äras hennes ikon. På helgonets dödsdag den 10 februari sjungs följande troparion vid dagens näst sista timbön (vespern):

Som en himmelskt lysande stjärna framträdde Du från Västern.
Du förunnades antaga den ortodoxa tron
och i den frambragte Du en väldignad frukt åt det heliga, ryska landet,
heliga, rättrogna furstinnan Anna.
Du älskade Kristus av allt ditt hjärta
och Du bevarade Hans rättfärdighet och lagar.
Då vi i dag firar Ditt allraheligaste minne,
mottager vi därför genom Dina förböner
syndernas förlåtelse.

 

Kommentar: Ett troparion sjungs vid slutet av den sjätte timbönen (vespern), på morgonen och i den gudomliga liturgin. Karakteristiskt är anropandet av dagens helgon i början och slutet av bönen. Utformningen av bönen präglas av ett poetiskt uttryckssätt och ofta med metaforisk omskrivning med bilder ur helgonets liv.

 

Tillbaka