Tillbaka

Det bohuslänska långafisket vid Shetlandsöarna

 

Infört i Lysekilsposten den 3 januari, den 13 januari, den 14 januari, den 17 januari och den 21 januari 2011, dessutom i Stenungsunds-Posten med Orust-Tjörn.

Sven H. Gullman

 Del I

Artikelserien bygger på ett föredrag nyligen inför Bohusläns Gille i Stockholm. När Bohusläns museum i Uddevalla och Bohusläns hembygdsförbund planerade sin årsbok 2005, med temat Bohuslän i världen, blev författaren erbjuden att skriva en artikel om själavården bland de bohuslänska storsjöfiskarna på Shetland. Faktamaterialet fanns att tillgå dels i Kyrkans hus i Uppsala där protokollen i Svenska kyrkans Missionsstyrelse resp. Sjömansvårdsstyrelse förvaras, dels i diverse uppsatser med utsända präster som upphovsmän. Bidraget kom även att ingå som en serie i denna tidning. Två år senare kontaktades författaren av bokförläggare Peter Skanse i Skärhamn. Denne föreslog honom att skriva långafiskets historia och därvid sätta in själavården på Shetland bland fiskarna i sitt rätta sammanhang. Boken om fisket på bankarna utanför Shetlandsöarna och om kyrkan i Baltasound för de svenska fiskarna, Bohusfiskare på Shetland och Swedish Kirk, presenterades den 10 december 2009 på Bohusläns museum i Uddevalla förutom av författaren av museiintendenten Christine Fredriksen, bokförläggare Peter Skanse och den siste shetlandsfiskaren Klas Berntsson i Grundsund, skeppare på LL 158 Sandö. Klas Berntsson visade vid detta tillfälle även en film om långafisket. Slutåret för det bohuslänska shetlandsfisket var 1992.

Ett yrke som inte längre finns

Det bohuslänska storsjöfisket, d v s fiske med storbackor, har en lång historia. Under många år spelade det en framträdande roll inte bara inom det så kallade storsjöfiskeområdet. Det fick också stor betydelse i landskapets ekonomiska och sociala liv. Decennierna före andra världskriget var livet i t ex Kyrkesund, Mollösund, Klädesholmen, Käringön, Gullholmen och Grundsund typiskt för ett fiskeläge. Det sjöd av liv både i samhället och i hamnen. Det var barnrika familjer i alla hus och många fiskebåtar i hamnen. Dessutom hade samhällena ett flertal livsmedelsaffärer. Sommaren före krigsutbrottet 1939 låg 13 båtar från Mollösund, nio från Kyrkesund och sju från Grundsund på shetlandsfiske, de flesta kuttrar. Sjön var det naturliga yrkesvalet för pojkarna efter konfirmationen – antingen som besättningsmän på en fiskebåt eller att ta hyra på ett handelsfartyg. Fiskebåtarna ägdes oftast gemensamt av några personer, få hade råd att ensamma stå för kostnaden. Men sedan 1992 är storsjöfiskare ett utdött yrke i Sverige. Under många år hade det åtskilliga utövare från Dyrön och Tjörne kalv till Grundsund i norr, vissa år var enstaka båtar också från Åstol och Gravarne. Söker man i SAOB (Svenska Akademiens Ordbok) på ordet storsjöfiskare, visar det sig att det första gången är belagt 1877. Ordet storsjöfiske förekommer däremot redan 1857. Definitionen i SAOB på storsjöfiske är ”havsfiske, särskilt om det fiske som i maj – juli bedrivs av svenska yrkesfiskare med (i sht förr) storbackor på bankarna utmed Norska rännan och i trakten av Shetland”. Det är intressant att notera att shetlandsfisket efter långa utövades från samma platser i Bohuslän som ägnade sig åt sillfisket under sillfiskeperioderna, den senaste stora 1747 – 1809 med kulmen 1780 - 1790. Sillstimmen gick från Nordsjön in vid Skagen till Marstrand, sedan norrut till Sotenäset och därifrån till Lindesnäs och vidare ut i Nordsjön. 1878 dök sillen visserligen upp igen, i norra Bohuslän – tio år senare i Göteborgs norra skärgård. Men efter 20 år var sillen borta. Det var under åren 1780 - 1800 som ekonomin i fiskelägena var så god att de fick kungligt tillstånd att bygga kyrkor och anställa egna präster, kapellpredikanter. Fiskelägena blev församlingar inom ett pastorat: Rönnäng, Klädesholmen, Gullholmen, Käringön, Grundsund och Kungshamn fick sina kyrkor. Den enda kapellförsamling som hittills har fått sin historia dokumenterad i bokform, tycks vara Grundsund (2003).

Landfast från kontinenten till Shetland

Under de senaste istiderna var Nordsjön flera gånger täckt av is. I mellanliggande varma tider översvämmades stora delar av dagens kustlinje. Under en period var stora vattenmängder bundna som is då inlandsisen över Skandinavien var tre km tjock. Nordsjöns vattenspegel var därför 120 meter lägre och kustlinjerna fanns 600 km längre norrut än idag. En landförbindelse mellan vad vi kallar de brittiska öarna och Centraleuropa omfattade under en period Orkney och Shetland. Man vet att dessa områden var bebodda av människor. När landmassan för cirka 8 000 år sedan återigen sjönk, skapades Nordsjön liksom de fiskrika bankarna utanför Shetlands och Orkneys kuster. Sitt största djup har Nordsjön i en ränna (Norska rämnan) som löper utmed Norges södra kust med ett djup på som mest 725 meter. Vid Doggers bankar, en stor sandbank, är djupet endast 13 till 37 meter. De var länge målet för bohuslänska sillfiskare.

Nya fartygstyper

Vid mitten av 1700-talet utvecklades bankskutan, den första däckade fiskebåten, omkring 12 meter lång och försedd med en kort och djup undervattenskropp – den var pålitlig och sjövärdig och fungerade utmärkt vid långväga fiske. Den ersattes i slutet av 1850-talet av en annan båttyp, sjöbåten, som var något mindre men smidigare än bankskutan. Sjöbåtarna var pålitliga i fisket men de hade ett problem. De hade en relativt kort köl och en fallande akterstäv, där rodret hängde på utsidan – det gjorde att de var besvärliga att länsa med. De flesta av de haverier som drabbade den bohuslänska fiskeflottan under 1800-talet, berodde på att båtarna snabbt vattenfylldes och ofta gick under med man och allt när den grova sjön bröt in akterifrån. Utanför många kyrkor i fiskelägena har man rest minnesstenar med namnen på alla som omkom vid sådana tragedier.

Del II

Så småningom placerades rodret under vattenlinjen, dolt av en kryssarakter, och båtarna fick högre fribord, dvs den del av fartygets sidor som är ovanför vattenlinjen. Båtarna började dessutom byggas i kravell, något som innebar att skroven fick en slät in- och utsida. De hade från början med sig två lillbåtar, en större och en mindre, som båda hade segel. Från dem både sattes och drogs backorna, medan sjöbåten låg för ankar. Den större lillbåten hade sex man, den mindre fyra. I samband med att fiskemetoderna ändrades nöjde man sig med en enda lillbåt. Nu sattes backorna på kvällen i stället för på morgonen. När backorna var satta lades båten för ankar. På morgonen drogs de av halva manskapet som bytte då hälften av dem var dragna. Två man rodde och en tredje drog in fisken med hjälp av en kläpp. Fjärde man rensade fisken. Så byttes man om - till in på 1890-talet var det här rutinen. När nyheten spreds att man hade konstruerat handvinschar i England, införskaffade ett par båtar sådana och andra följde efter. Nu kunde backorna dras fram med vinschen. Efter arbetets slut agnades backorna inför nästa sättning. Under hela fisket var det viktigt att lillbåten inte gjordes ren. Detta förbud kände alla till och respekterade. Ingen fiskare skulle komma på tanken att bryta emot det. Vad skulle hända om någon trots allt rengjorde lillbåten under fiskeresan? Att vara skrockfull var inte ovanligt och alla var medvetna om att det skulle vara slut med fiskelyckan. När man agnade backorna, fick man dessutom inte nämna ord som präst eller djur som hund eller katt. Detta gällde att komma ihåg också när man lämnade hemmahamnen. Båtarna gick i mörker. Den första lanternan monterades på en båt från Grundsund 1878. Såg man att någon seglare närmade sig tände man en eld som visades upp. Mellan 1747 och 1756 ägnade sig fiskerikompanier från Stockholm och Göteborg med besättningar från Bohuslän åt sillfiske vid Shetland. Det skulle ändå dröja innan bohuslänska båtar kom så långt. År 1860 fanns det i kustsamhällena 59 större och 69 mindre storsjöfiskebåtar, ett antal som trots sjöolyckor ändå ökade. 1868 har antecknats som ett olycksår. Inte mindre än 68 man omkom då på Nordsjön. Trots det fortsatte utvecklingen med fler båtar. Fiske var det enda man hade att erbjuda i fiskelägena.

Fiskrika bankar en gång landområden

 

1861 började bohuslänska fiskare utvidga sina fångstområden utanför Ålesund och fiska med backor på Storegga. Varför just där? Ålesund ligger på den norska västkusten norr om Bergen, mellan den 62 och 63 breddgraden, Bergen på ungefär samma breddgrad som Shetland. För omkring 8 100 år sedan omfattade det som vi kallar Norge också ett väldigt landområde västerut. Då lossnade en enormt stor del av detta, 88 000 kvadratkilometer stort, och sjönk eller rättare sagt kantrade ner i havet. Som en jämförelse kan man visa på Skottland som har en yta på 79 000 kvkm. Orsaken tros ha varit en jordbävning. Storegga eller Storeggen är kanten (eggen) på det sjunkna landområdet och utgör en fiskebank. Bohusläningarna var först där, men snart kom norrmännen. Avståndet mellan Storegga och Shetland är cirka 150 – 200 sjömil, ett relativt kort avstånd. Det dröjde därför inte länge förrän bohusfiskarna sträckte ut sina resor till bankarna runt Shetland. Två bankfiskebåtar, den ena från Käringön och den andra från Klädesholmen fiskade där 1864. Trots alla olyckor som inträffade fortsatte fisket och det drog till sig fler utövare. Av de 97 båtar med 990 man, hemmahörande på 23 fiskelägen, som 1893 var ute på långafiske, gick många till Tampen, nordost om Shetland. Men det var ett farofyllt område att bedriva fiske i och flera sjöbåtar gick under i hårt väder. I slutet av mars 1900 gav sig bankfiskeskutan Prins Eugen med tolv man ombord från Lilla Kornö ut för backefiske vid Shetland. Efter det att den 2 april lämnade Haugesund blev det tyst. Den gick sannolikt under med man och allt. En fiskare från Grundsund berättade när han kom hem att han hade sett ett fartyg, sannolikt Prins Eugen, få en stor brottsjö över sig, varefter den försvann ur sikte. Från mitten av 1800-talet sträckte svenska fiskare ut sina fiskefärder från Nordsjön längre mot nordväst och utnyttjade hela Norska rännan. Komna så långt var det naturligt att enstaka fiskebåtar drog sig västerut till bankarna öster och norr om Shetland. 1881 rapporteras bohuslänska båtar ha bedrivit fiske där, bl a Brilliant från Mollösund som en av de första. Ett par år tidigare hade en svensk båt drivits dit. 1881 hade Hushållningssällskapet i Göteborgs och Bohus län bekostat en resa för fyra grundsundsfiskare till Grimsby för att de skulle fiska med engelsmän. 1886 blev ett par svenska fiskefartyg på grund av sin konstruktion och rigg uppmärksammade i Lerwicks hamn. De var byggda i kravell, däckade, försedda med stor- och mesanmast med gaffel- och toppsegel samt med fock och klyvare. De var sjöbåtar, något som var okänt på Shetland. Men samtidigt kom de första engelska kuttrarna till Bohuslän.

”Rackekärar” dåtida västgötaknallar

När man på bankskutornas tid låg ute på långafiske fastnade också en hel del rocka på krokarna. Dessa lade man i en särskild hög och de blev kvinnornas speciella andel av fisket. Rockan styckades och hängdes på tork precis som långorna upp på stänger. Sedan var det bara att invänta ”rackekärarne” - ett slags västgötaknallar som drog omkring i fiskelägena med sina stora väskor med tyg – där bedrev de byteshandel, tyger mot torkad rocka. Det regionala fisknamnet, racka, skall f ö uttalas med slutet a. Det likaledes dialektala ”kär” är detsamma som ”karl”.

Del III

De sociala och ekonomiska förhållandena i de bohuslänska fiskelägena under andra hälften av 1800-talet kunde vara svåra. För att över huvud klara vardagen ställdes det ofta krav också på barn att bidra till försörjningen. I många familjer kunde det leda till att pojkar flera år innan de ”gick fram” blev tvungna att själva börja tjäna sitt levebröd som fiskare. Svenska Västkustfiskaren, organ för Svenska Västkustfiskarnas Centralförbund, ger under 1940-talet inblickar i de hårda villkor som rådde ett sextiotal år tidigare. I födelsedagsnotiser och minnesord berättas det klart och tydligt om småpojkar, som gjorda sina första lärospån som storsjöfiskare flera år innan motorn gjorde sitt intåg. Genomgående anges det att de ”i enlighet med tidens sed redan i mycket unga år själva fick sörja för sin utkomst” eller att de ”liksom de flesta skärgårdspojkar fick börja tidigt på sjön”. En mollösundsbo började 1896 yrkesfiska som tolvåring och blev två år senare ”prentis” ombord på en sjöbåt som fiskade långa vid Shetlandsöarna. Men det fanns ännu ännu yngre. Tioåringar var inte ovanligt som präntisar. Benämningen som också kunde stavas pläntis eller plentis var en försvenskning av det engelska apprentice, elev, lärling. Så kallades yngste man ombord. Till långt in på 1900-talet var det oftare regel än undantag att pojkar i fiskelägena fick börja i fisket när de var 12 – 14 år. I och med att de hade konfirmerats betraktades de som vuxna och skulle ut i arbete, d v s på fiske.

Kyrka för bohusfiskarna, Swedish Kirk, i Baltasound

Till det lilla samhället Baltasound på ön Unst på norra Shetland kunde det så småningom under sommarmånaderna komma bortåt 8 000 personer, fiskare från olika länder, ångbåtsbesättningar, salteriarbetare av bägge könen, bokhållare och uppköpare. Vid det förra sekelskiftet kom det ett brev till Svenska Kyrkans Missionsstyrelse i Uppsala. Det var en präst i Baltasound som skrev att det varje sommar kommer många svenska fiskare dit och han föreslog att en präst från Sverige skulle komma dit och hålla gudstjänster under den tid som fiskarna var där. Så började man från svensk sida ordna med själavård på Shetland. Präster, ofta från Göteborgs stift, åtog sig att fara dit under några månader. I många år lånade man de kyrkor som fanns i Baltasound men måste acceptera de tider då kyrkorna inte användes och oftast blev det antingen mycket tidigt på söndagsmornarna eller sent på kvällen. Efter många års planering byggdes det en kyrka som stod färdig att tas i bruk 1910. Men snart bröt första världskriget ut och både långafiske och själavård låg nere. Kyrkobyggnaden förföll under de åren,väder och vind gick åt både virke och färg. I början på 1920-talet var Carl Norborg sjömanspräst i Skagen. Han skulle också ha hand om de svenska storsjöfiskarna på Shetland och kom dit varje sommar 1923 och 1924. Norborg skulle så småningom sluta sin prästtjänst i Munkedal som kyrkoherde i Foss pastorat. Till skillnad från bl a skottar valde bohusfiskarna av praktiska skäl att förlägga shetlandsfisket till maj - augusti. Vädret var under denna tid mest gynnsamt och de långa ljusa dagarna kunde utnyttjas så mycket som möjligt. På segelfartygens tid gav sig båtarna i väg redan i februari för att hinna med tre resor. När kuttrarna i början på det nya seklet installerade motor, förkortades restiden avsevärt. Under hela den tid bohusfiskare deltog, använde man sig av backor. Besättningen uppgick vanligtvis till åtta man som var och en hade med sig ett hundre samt reservbackor.

Kuttrar i storsjöfisket

Från 1850-talet bestod Englands fiskeflotta i stort sett av tvåmastade fiskesmackar, trawlers, den typ som i Sverige kom att kallas engelsk kutter. Men ångan tog över – fr o m 1877 växte antalet ångtrålare snabbt – under tio år byggdes det i England mer än 2 000 ångtrålare. De gamla segelsmackarna blev överflödiga – och var till salu billigt – ett skäl till att bohusfiskare tog chansen. Under 1880-talet sjönk priset på torsk och långa, samtidigt som det uppstod en mycket stor efterfrågan på makrill i USA. Det egna makrillfisket hade slagit fel, något som skapade förtvivlan på alla amerikanska barer: saltad makrill var amerikanarnas favorittilltugg till whisky! Priset på makrill sköt i höjden – och för makrilldörje slog kuttrarna ut sjöbåtarna. En som länge försökte övertala bohusfiskarna att överge sina gamla sjöbåtar och köpa engelska kuttrar, var fiskeriintendenten Gerhard von Yhlen. Tack vare en donation 1884 från grosshandlare Oskar Dickson i Göteborg köpte han kuttern ”Astrea” som med en besättning från Grundsund skickades på provfiske vid Shetlandsöarna. Tre år senare köpte ett fiskelag från Gullholmen en kutter från Farsund i Norge. De gjorde snabba förtjänster och ryktet spred sig. 1895 hade Gullholmen sju kuttrar och Mollösund två. På Käringön och Hälleviksstrand fanns det en i varje fiskeläge. 15 år senare, alltså 1910, var samtliga båtar som låg ute på shetlandsfiske kuttrar. Oftast fick de behålla sin engelska namn som uttalades som de stavades - ”Pearl of the Ocean” blev ”Pärla Ossian”. De största kutterhamnarna blev Gullholmen, Mollösund och Grundsund. På Gullholmen, som fick två kuttrar 1887, fanns det som mest 57 kuttrar år 1912; samtidigt hade samhället omkring 900 personer. Till Hälleviksstrand och Käringön kom de första kuttrarna sju år senare. Enstaka kuttrar köptes också till andra samhällen mellan Sotenäset och Strömstad men där användes de i fraktfart. Efter 1890 lär inga nya sjöbåtar ha byggts. Kutterns seglingsegenskaper överträffade sjöbåtens och med en lastkapacitet på cirka 180 ton var den utmärkt också för fraktfart under mellansäsongerna. Kuttrarna var ett avslutat kapitel för engelska och skotska fiskare som hade börjat med ångtrålare. De hade fyllt sin funktion som sjövärdiga och välseglande båtar. Engelsmännen utvecklade skrovformen efter hand till den fartygstyp som blev allmänt känd i Bohuslän. Vid mitten av 1800-talet började de riggas med två master och förde då storsegel (med toppsegel), mesan (med toppsegel), stagfock och klyvare. De var starkt byggda för att kunna fiska i hårt väder på Nordsjön.                

Del IV

För bohusläningarna blev kuttern en perfekt båt. Den var heller inte främmande för den. De hade ofta sett den på Nordsjön. Den kunde lägga bi i nästan alla väder, när man inte kunde fiska och den var lättmanövrerad. Dessutom var den snabb att segla, en stor fördel som det kom att visa sig. Den kutter som var först i hamn med långan fick högsta pris för fisken. Trots alla dessa fördelar med kuttrarna ville engelsmännen bli av med dem när de övergick till ångtrålare och här såg bohuslänska fiskare en möjlighet att för ett relativt lågt pris få sjödugliga båtar. De användes till att börja med till långafiske vid Shetland under vår och sommar, dörjefiske efter makrill i Nordsjön eftersommar och höst. Vid förra sekelskiftet fanns det 128 kuttrar i samhällena utmed bohuskusten. Av dem användes 60 i storsjöfiske, övriga i fraktfart. 1912 fiskade 81 kuttrar vid Shetland och ned mot västsidan av Orkney. Endast tre av dem var försedda med motor. På samma fiskefält arbetade detta år dessutom 21 större motorbåtar. Importen av kuttrar pågick fram till 1930-talet men minskade starkt.

Otur att ändra fartygets namn

Oftast behöll kuttrarna sina engelska namn som kom att uttalas så som de stavades. Enligt gammalt skrock kunde det betyda otur att byta namn på ett fartyg. Men i flera fall kände sig ägarna tvungna att byta namn. Dessa kunde ofta vara så svåra att uttala att namnen blev helt förvrängda. 1918 bytte Rescue från Hunnebostrand till Nobel. Som orsak anförde redaren att namnet var ”svårläst för ortsbefolkningen till såväl uttal som stavning”. Samma år fick Kommerskollegium en begäran om att Fomalhout från Grundsund skulle få heta Gerd i stället. Ägaren motiverade namnbytet med att ”eftersom fartygets namn är utländskt och för vissa personer svårt att uttala och då min yngsta dotter heter Gerd, beder jag vördsamt få kalla fartyget för detta namn”. Det kan var av intresse att titta lite närmare på namnet Fomalhout. Den rätta stavningen på ordet är Fomalhaut, där ursprunget är det arabiska fum al-hut, ”södra fiskens mun” eller ”valens mun”. Fomalhaut är en stjärna, 25 ljusår från jorden, i stjärnbilden Södra fiskens mun. Äldre bohusläningar minns fortfarande hur dåliga kunskaperna var i engelska. Kuttrarnas namn uttalades som de stavades, hur underligt resultatet än blev.

Kutterdoktorn på Hälleviksstrand

Men kuttern behövde byggas om när den skulle användas på storsjöfiske. Ombyggnaden skedde vid varvet på Hälleviksstrand, där den s k ”kutterdoktorn” fick denna uppgift. Kuttern revs ner till vattenytan och byggdes upp med en ny övervattenskropp. All inredning tog man också ur liksom donkeypannan, dvs ångpannan, och det mesta av barlasten. Masterna togs ned och gjordes kortare, samtidigt som man förminskade segelytorna. Så småningom installerades motor men shetlandsturerna skedde länge med segel. Det utseende kuttrarna nu fick behöll de så länge de fungerade som fiskebåtar, i bästa fall till något tiotal år efter andra världskriget. De hjälpmedel som användes för navigering varsjökort, kompass, släplogg, handlod och oktant, senare sextant. Avdrift beräknades varje dag. Med oktantens hjälp togs solens middagshöjd då solen stod som högst. Med hjälp av tabeller kunde man sedan räkna ut fartygets latitud. I början på 1930-talet kom batteriradion i bruk och med den kunde man höra väderleksrapporter från Norge. Genom åren hade storsjöfiskarna genom skaffat sig så stor erfarenhet att de utan större svårigheter gick upp till Shetland i mörker och storm.

Ingen styrhytt

När kuttern anlände till den bohuslänska hamnen hade den ingen styrhytt utan rodret var försett med en lång rorkult med taljor mot bägge sidorna. Det fanns således inget skydd för den som satt vid rorkulten när det blåste och regnade. Den första lilla antydan till styrhytt bestod av ett enkelt vindskydd som utvecklades till en miniatyrhytt där bara en enda man fick plats, och knappt det, eftersom han inte kunde stå rak i hytten. Undan för undan tänkte man om och gjorde två luckor i taket där rorsmannen stack upp huvudet. Också det blev för obekvämt och snart var man framme vid den riktiga styrhytten som var i manshöjd och stod rätt på däck. Vid den stora ombyggnaden hos ”kutterdoktorn” fick varje kutter en rejäl styrhytt. Elektriskt ljus installerades 1918 i den första fiskebåten. Anläggningen drevs av en liten fotogenmotor. Från 1928 och framåt blev det vanligt med elektriskt belysning på båtar.

Motorn förändrade fisket

Till dem som i hög grad bidrog till att genomföra moderniseringen hörde Laurentius Laurin. Hans namn är förknippat med Skandiamotorn som tillverkades i Lysekil. 1902 brukar anges som det år då den första fiskebåten fick en motor. I själva verket hade en vadbåt från Gravarne några år tidigare, 1897, satt in en sådan. Men det blev Skandiamotorn som skulle underlätta för LL - kuttrarna att oavsett vindförhållanden snabbare än tidigare ta sig från och till fiskebankarna. Det speciella med Skandiamotorn var kanske att en ung man från ett fiskeläge, Grundsund, son till en fiskare, stod som uppfinnare. Våren 1902 hade han grundkonstruktionen klar men att övertala något fiskelag var betydligt svårare. De konservativa bland fiskarna menade att sillen som är lättskrämd och skygg skulle ge sig av till havs för alltid om det kom knattrande motorer i båtarna. Fiskarkåren hade lyckats få myndigheterna att stoppa mistsignalskanonen på Pater Nosters fyrplats, just av den anledningen att man trodde att sillen skrämdes i väg av dånet över havsytan. Nu kom Laurin med sin explosionsmotor som skulle dåna över hela havsytan. Men han lyckades. Skandiamotorn från Lysekil kom att förknippas med kuttrar och långafiske.

                                                                                    Del V

Fiskarna organiserar sig

1930 är det år då västkustfiskarna bildade två organisationer, dels Svenska Västkustfiskarnas Centralförbund, dels Bohusläns storsjöfiskareförening. Den senare hade som ordförande fil. dr. Arvid Molander, chef för Havsfiskelaboratoriet i Lysekil. Storsjöfiskarnas försäljningsförening kom till 1935; dess uppgift var att förhandla med uppköparna/ beredarna om bästa pris för långan. Men kuttrarna som upplevde sin storhetstid i storbackefisket fram till början av 1920-talet avyttrades undan för undan eller gick över till fraktfart. Talande är uppgifterna för Gullholmen som som hade 47 fiskekuttrar 1907, 17 tjugo år senare och en enda 1957 – denna såldes året därpå. Vid denna tid var också tullstationen i Gullholmen nedlagd.

Shetlandsfisket får inga utövare

Under andra världskriget låg allt shetlandsfiske nere. 1957 upphörde verksamheten i fiskarkyrkan i Baltasound, lokalen såldes och fick så småningom tjäna som båthus. De bohuslänska fiskebåtarna gick nu sällan till fiskebankarna norr och nordost om Shetland utan fiskade sydväst ut, på bankarna runt Rockall och St Kilda. Behövde de bunkra, låg Scalloway bäst till, hamnen på västsidan av Mainland, huvudön, och rakt västerut från Lerwick. Det blev mest norska fiskare som kom till de svenska gudstjänsterna och läsrummet i Baltasound och det ville inte Sjömansvårdsstyrelsen bekosta. År 1960 deltog allt som allt endast 28 båtar i shetlandsfisket. Bara två båtar gjorde tre längre turer. Samma sommar var beredare på Skärhamn, Klädesholmen, Mollösund och Nordviksstrand i verksamhet och under torkställningarna satt äldre veteraner och skar ut spjälor. Problemet var att det nästan inte kom några leveranser av långa. Det svenska fisket slutade i stort sett i och med 1960-talet. Tiderna var inte desamma som förr, de sociala kraven på gynnsamma arbetsvillkor och förtjänster hade ökat. Dessutom införde Storbritannien enligt reglerna för FN:s havsrättskonvention ekonomiska zoner. Vidare beslöt EU hur Nordsjöns fiskeområden skulle delas upp mellan kuststaterna. Det svenska fisket där blev, i förhållande till det norska, starkt begränsat och hänvisades i stort sett till Skagerrak, Kattegat och Östersjön. Natten till den 1 januari 1992 hemsöktes Shetlandsöarna av en orkan som var den starkaste i mannaminne. Ovädret innebar det inte särskilt ärofulla slutet för den byggnad som under många år hade fungerat som svensk kyrka i Baltasound, Swedish Kirk. Byggnaden lyftes sex meter upp i luften och förstördes helt vid nedslaget ett tiotal meter längre bort. Lördagen den 19 augusti 2000 avtäcktes i Baltasound på tomten för kyrkan en minnessten över den svenska epoken. De svenska deltagarna representerade Svenska Västkustfiskarnas Centralförbund och Bohusläns museum i Uddevalla. Det kan till slut påminnas om att julbordets lutfisk sedan många år kommer från Norge. Det är norska storsjöfiskare som bedriver långafisket på shetlandsbankarna.


 

 

 

Tillbaka