Tillbaka

Lektor och akolyt, exorcist och ostiarie
- uppdrag med rötter i fornkyrkan

 

Publicerad i Domkyrkan nr 3/ 1985.

Sven H. Gullman

Artikeln är föranledd av en vigningsakt i Stockholms katolska domkyrka den 31 aug 1985.


När biskop Brandenburg upptog flera teologie studerande till prästkandidater och i anslutning därtill gav dem uppdrag som lektorer och akolyter, då fullföljde han en tradition som går tillbaka till urkristen tid och sedan dess praktiserats genom seklerna inom kyrkan.

Till var och en av prästkandidaterna överlämnade biskopen boken med de heliga texterna och kannorna med vatten och vin för eukaristien. Ceremonierna kan ha förenklats men innebörden är densamma som i gångna tider. Lektorn skall ansvara för läsningarna: åt akolyten ges rättigheten att dela ut kommunionen. Ordet lektor känner alla igen, det ger associationer till en lärarbefattning vid gymnasium, universitet eller högskola. En akolyt är mer främmande. Därför kan det ha sitt intresse att känna till den historiska bakgrunden.

Mycket tidigt finner man i urkunderna de sju vigningarna, av vilka de tre främsta - bortsett från biskopsvigningen - som rör präst, diakon och subdiakon, kom att kallas de högre (ordines majores). De fyra övriga betecknar de lägre (ordines minores) och ger uppgifter som akolyt, exorcist, lektor och ostiarie. De förbereder samtliga till prästvigningen. Därmed är vi tillbaka till de första århundradena i kyrkans historia.
 

 

Åren 236 - 250 innehade Fabianus påvevärdigheten som aposteln Petrus nittonde efterträdare. Man vet om Fabianus att han ägnade stor möda åt att utbreda kristendomen. Bl a skickade han missionsbiskopar till Gallien. Men han sysslade också med organisationen av kleresiet, dvs det andliga ståndet. Under hans tid finns de sju befattningarna belagda i urkunderna och åtskilligt talar för att de fyra uppdragen redan tidigare funnits och praktiserats.

Fabianus, som led martyrdöden under kejsar Decius förföljelser av de kristna, efterträddes av påven Cornelius, vilken innehade sitt ämbete i två år. Enligt denne fanns det i Rom år 251 ett talrikt kleresi, nämligen 46 präster, 7 diakoner och lika många subdiakoner, vidare 42 akolyter och 52 exorcister förutom lektorer och ostiarier.


Ordet akolyt är grekiska och betyder följeslagare, som sådan från början biskopens, senare prästens medhjälpare. Tidigt berättas om akolyten Tarsicius som förde sakramentet hem till de troende och vid ett sådant tillfälle led martyrdöden. Från Innocentius I (401 - 417) är bevarat ett brev till en biskop: "Om präster inte kan vara tillsammans med oss på söndagarna, erhåller de det av oss konsekrerade sakramentet genom akolyterna, så att de inte skall tro att de är avskilda från vår gemenskap". Vid den fjärde synoden i Kartago år 398 fastställdes ritualen för alla de fyra lägre vigningarna. För akolyten bestäms det att han dels skall få en ljusstake med ett vaxljus som tecken på hans uppgift i kyrkan, dels ett tomt kärl att överbringa vinet i vid eukaristien.

Lektorerna räknades som klerker och ingick i det andliga ståndet. De insattes i sina funktioner enligt särskild ritual. Långt senare i historien kom läsningarna i mässan att bli en uppgift för diakon och subdiakon eller prästen själv. Genom det andra vatikankonciliet öppnades möjligheten för lekmän av båda könen att sköta textläsningen.

Återstår då en förklaring till uppgifterna som exorcist och ostiarie. Att exorcism kommer av ett grekiskt ord som betyder besvärjelse och innebär att man driver ut onda andar, det är sannolikt bekant för många. Mindre känt är att det redan i fornkyrkan blev ett särskilt kyrkligt ämbete. Till mitten av 200-talet utövade de troende, särskilt de karismatiskt besjälade, exorcism. Enligt teologen Origenes (185 - 254) uppenbarade sig Guds nåd och demonernas svaghet just däri att vid de onda andarnas utdrivning varken visdom eller teologisk kunskap var nödvändig.

Från latinet kommer ostium, dörr, som givit benämningen ostiarie, således dörrvaktare. Den sista av de lägre vigningarna gav detta uppdrag. Ostiarien fick ansvaret för kyrkans nyckel och de fordringar som ställdes på honom var såväl trohet, punktlighet och vaksamhet som en föredömlig vandel.

 

 

Tillbaka