Tillbaka

Vår Frus kyrka / Mariakapellet på Tjörn

 

Sven H. Gullman

 

1954 gav Riksantikvarieämbetet efter ansökan från den nyblivne fil dr Johan Pettersson, som året innan i Lund hade disputerat på en avhandling i etnologi, tillstånd för honom att göra en arkeologisk undersökning av ruinen efter Vår Frus kyrka på Tjörn. Det skulle av olika skäl dröja tio år innan utgrävningen kunde göras. När denna väl kom i gång syntes av kyrkan nästan inga spår och arbetet gick ut på att frilägga ruinområdet från den jord som täckte det. Pettersson visste mycket väl var man skulle arbeta och fram trädde så småningom kyrkans yttermurar. Det hör till saken att ruinområdet efter undersökningen skulle återställas i det skick som det befann sig i innan. Jordmassorna kastades därför upp alldeles intill. Som etnolog var Pettersson kunnig i att göra en noggrann teckning av de gjorda fynden och under tiden 5 – 30 maj utförde han en planritning över fyndplatsen.

 

Ur Petterssons bok: ”Planritning av den utgrävda Vårfrukyrkan, Stenkyrka sn, Bohuslän.

Kyrkan ABCDEFGHIJKL omfattar ett nästan kvadratiskt långhus MNOPQRS och ett tillbyggt kor UVXTZ. Kyrkan har haft en ingång i väster, AMSL, medan det är osäkert om ingång även funnits vid PQ.

Sned streckning = stenar i mur. Bruten sned streckning = rasmassor. Prickning = kalkbruk (i långhuset) eller jord (i koret). Inringat område vid TZ = kalklager.

Gravar markeras som kors eller skelett”. Uppmätningen gjordes av Pettersson 5-30 maj 1964.

 

Fram trädde följande data:

långskeppets längd invändigt 6 m

långskeppets bredd invändigt 6,5 m

korets längd invändigt cirka 4,5 m och bredd invändigt cirka 3,2 m.

Långskeppet hade ursprungligen sannolikt en närmast kvadratisk grundplan och det saknade triumfbåge. Koret i öster var asymmetriskt placerat gentemot långskeppet.

Murarnas tjocklek var som mest 1,6 m. Långskepp och kor var sannolikt uppförda vid olika tidpunkter, långskeppet först. En anledning till detta antagande var att det förras välbyggda skalmurar skilde sig starkt från korets.

En skalmur kännetecknas av att muren är dubbel. Utrymmet mellan de båda fylls med t ex jord, sand eller småsten i kalkbruk. Korets skalmurar var slarvigt uppförda. Fynd tydde på att byggnaden hade eldhärjats.

 


Ur Petterssons bok: ”Vårfrukyrkans grundmurar efter fullbordad utgrävning. Det nästan kvadratiska långhuset har varit helt litet, endast omkring fyrtio kvadratmeter, och koret i öster betydligt mindre”. Fotot är taget av Pettersson den 30 maj 1964.

Ur Petterssons bok: ”Endast några minuter innan den utgrävda kyrkogrunden åter övertäcktes med jord, togs detta flygfotografi från låg höjd. Eftermiddagssolen kastar korta skuggor, som antyda hur litet av murarna som mestadels finns kvar”. Foto Svenskt Pressfoto den 30 maj 1964.

 

Den kyrka som grävdes fram kallade Pettersson Vår Frue kircke efter uppgifter med denna stavning i oslobiskopen Jens Nilssøns visitationsböcker 1594 och 1597.  I ett dokument från 1430 kallas den capella beate Marie virginis, dvs den saliga Jungfru Marias kapell. Av okänd anledning tycks det inte ha utnyttjats under en längre period, möjligen till följd av digerdöden under 1300-talet.

Intressant är att gudstjänsthuset vid återinvigningen 1430 inte kallas ecclesia, kyrka, utan capella, kapell. Platsen ligger på mark som då tillhörde gården Heller, på ett avstånd från Stenkyrka kyrka, som man i vår tid får uppfatta som ganska stort. Dagens församlingskyrka som är uppförd 1843 har haft en eller två medeltida föregångare. Sannolikt har Mariakapellet varit i bruk samtidigt med församlingskyrkan, något som bör ha upphört före reformationen. 1594 nämner biskopen i Oslo Vor Frue kircke, vdj huilcken holdis ingen tienniste /Vår Frus kyrka, uti vilken ingen (guds)tjänst hålles/. Men trots det tycks dess inre även senare ha använts för begravningar.

Den var när den uppfördes med stor säkerhet en högendiskyrka, en stormans privata kyrka (gårdskyrka) eller kapell och byggd på hans mark. Enligt den norska Borgartingslagen eller Vikens Christenret var rikets kyrkor av tre slag:

- fylkeskyrkor (till antalet två i Ranrike och Älvsyssel: i Kungahälla och i Svarteborg),

- häradskyrkor (sannolikt en i varje härad) och

- högendiskyrkor.

Sockenkyrkor nämns inte; orsaken var sannolikt att socknar ännu inte hade fullt utvecklats i Norge. Vad som är värt att nämna i samband med Tjörn är att klostren i Kungahälla och Marstrand ägde betydande egendomar på ön och att ordenspräster från klostren kunde betjäna själavården där.

Högendis härleds från isländskans hœgindi = bänkkudde, ett ord som senare gav hyende, en poetisk eller ålderdomlig beteckning även för dyna. Ordet leder tankarna till bekvämlighet. En högendiskyrka var således privatägd och utnyttjades av en privatman och dennes familj, för deras ”bekvämlighets” skull. Sådana kyrkor i enskild ägo och uppförda på privat mark var vanliga under den första kristna tiden i Skandinavien. Lagen innehöll bestämmelser om hur det skulle förfaras om ägaren inte underhöll den utan den förföll – efter upprepade försummelser skulle den gård som kyrkan var uppförd på tillfalla kungen.
 

Johan Pettersson samlade sina iakttagelser vid utgrävningen i en bok som han 1966 utgav på eget förlag: Vor Frue kircke – studier i Tjörns medeltid. Den är på 87 sidor med en kort sammanfattning på engelska och inbunden. Boken innehåller dessutom åtskilliga utblickar med direkt eller indirekt anknytning till dess tema. Uppgifterna i min artikel är i stor utsträckning hämtade från Petterssons bok. Det bör kanske nämnas att Johan Pettersson växlade yrkesbana och i stället blev präst. Han pensionerades som komminister i Klövedals församling på Tjörn. Men vetenskapsmannen i honom fanns där hela tiden och han har under årens lopp givit ut en mängd böcker, främst med etnologisk – historiskt innehåll men även i teologi.


 

Bilden med ett träkors t v visar platsen för kyrkan en julidag 2010.

 Foto: Sven H. Gullman.

 

Så långt Johan Pettersson. När undertecknad med sällskap en dag i juli 2010 var på upptäcktsfärd för att finna platsen för kyrkan visade det sig att frun på en kennel i närheten av Stenkyrka kyrka kände till den och erbjöd sig att visa vägen. Vi gick över ägorna genom sly och buskage under ett elstängsel till en inhägnad äng där en tjur och kor med kalvar betade. Damen berättade att där vi hade vandrat löpte den gamla landsvägen, och man kunde med god vilja fortfarande se spår av den. På återvägen kom tjuren med sitt harem och sin avkomma i samlad tropp efter oss men då hade vi redan stängt grinden. Antar man att gårdskyrkan byggdes på 11/1200-talet, var slätten nedanför fortfarande en havsvik, Säby kile, som gick in till Kållekärr. När församlingskyrkan, Stenkyrka, uppfördes, bör ägaren till marken där hans lilla kyrka låg, med sin familj bara ha behövt rida högst en halvtimme för att komma dit. Så småningom under medeltiden, när kristendomen var etablerad och sockenindelningen genomförd, förlorade också denna privatkyrka sitt existensberättigande. 
 

 

 

Tillbaka