Tillbaka

Sven H. Gullman

Del 1

Grundsunds kapellförsamling kartlagd

Inför firandet av Grundsunds kyrkas 200-årsminne 1999 fick författaren till denna artikel av Skaftö församlings kyrkoråd uppdraget att i samband med jubileumsgudstjänsten den 10 oktober ge en tillbakablick på kyrkans förflutna. Detta förutsatte forskningar i olika arkiv, inte bara i riksarkivet i Stockholm och på Kungl. Biblioteket, som dessutom har tillgång till mikrofilmer av alla svenska tidningar genom åren, utan också och inte minst på landsarkivet i Göteborg där samtliga äldre handlingar från berörda församlingar förvaras. Inför föredraget i kyrkan blev de forskningar viktiga som utförts av John Lundve, i synnerhet hans genomgång av befolkningen på Grundsund från äldsta tid, publicerad i flera årgångar av Skaftö Skriften. Den bild av livet på Grundsund under 1800-talet som trädde fram via mötesprotokoll och annan dokumentation gav mersmak och lockade till fördjupning av arkivstudierna. Tillfälle till detta gavs nyligen i samband med ett besök i Göteborg och ett föredrag i Vasa församling om Shetland och den svenska kyrkan i Baltasound.

Landsarkivets dokument är nästan en outsinlig källa att ösa ur och med kopior i handen blir det snarare en fråga om redigering av källmaterialet och egna krav på begränsning.

Vid biskopsvisitationen i Morlanda pastorat 1851 rapporterade de många kapellpredikanterna om situationen i sina fiskelägen. Protokollet upptar också som bilagor två inventarieförteckningar för Grundsunds kyrka. Men en äldre sådan finns och den ingår i en prostvisitation i Morlanda 1830. Två år tidigare hade Kungl. Maj:t sänt ut en kungörelse om att alla socknar skulle dokumentera kyrkornas interiör i fråga om föremål och utsmyckning.

Fattigt i fiskelägena efter sillperioden – välmående på sina håll.

Morlanda var på 1700-talet ett vidsträckt pastorat. Två kapellförsamlingar - Mollösund och Fiskebäckskil - fanns sedan lång tid tillbaka. Mot slutet av seklet kom ytterligare tre till, Käringön, Gullholmen och Grundsund. Prästerna var formellt sett biträden, adjunkter, till pastoratets pastor, dvs kyrkoherde, därav benämningen pastorsadjunkt.

Men sillperioden led mot sitt slut och de goda fångsterna blev mer och mer sällsynta, något som kom att märkas i fiskelägena.
Protokollet vid prostvisitationen 1830 visar tydligt hur fattigt det rent allmänt var i kapellförsamlingarna. Mollösund och Fiskebäckskil var tydliga undantag, vilket även framgår av protokollet vid biskopsvisitationen 1851. Då hade Mollösund en kyrkokassa på 4.917 riksdaler banco. Fiskebäckskils uppgick till 5.749 riksdaler. Detta kan jämföras med kyrkokassan på Gullholmen som belöpte sig till 400 riksdaler. Grundsund och Käringön saknade särskilda tillgångar "utan sker sammanskott af Församlingsboarne, när reparationer äro nödige".

Stor välgörare.

Men allmän brist på tillgångar hindrar inte att det också fanns välsituerat folk. En sådan person var gästgivaren Abraham Larsson i Grundsund, död under koleraepidemin 1834. Han skänkte bevisligen kyrkan en kristallkrona som finns upptagen i inventarieförteckningen 1851 men den saknas i de följande. Protokoll från kyrkoråd och kyrkostämma har ingen uppgift om vad som kan ha hänt. Sannolikt var det också Abraham Larsson som bekostade den första riktiga kyrkklockan, inskriptionen - om än blygsam - tyder på det. Vad som än kan ha inträffat med kristallkronan så är den borta, men från malmen i 1818 års tornklocka ljuder klangen fortfarande.

Abraham Larsson hade en god ekonomi och mycket talar för att han kan ha bekostat även annat i kyrkan. När han rycktes bort av koleran uppgick hans kvarlåtenskap till 8.508 riksdaler banco 16 shillingar och 8 stycken. Då hade vanliga avdrag skett med t ex drygt 11 riksdaler till de fattiga i Grundsund och 95 riksdaler - en imponerande summa för många samtida Grundsundsbor - till den som ansvarade för bouppteckningen. Dessutom hade sönerna Bernhard och Isac som legat fått tillsammans 850 riksdaler. Abraham Larsson efterlämnade hustrun Inger Nilsdotter och förutom de nämnda barnen också sonen Clement (stavning enl. bouppteckningen). I kvarlåtenskapen ingick delar både av kronofrälsehemmanen Berg och Gunnesbo på Skaftö och av flera fartyg såsom sluparna Wänskapen och Enigheten, sjöbåten Grisen samt Räfven, Friaren och Fästmön. Bakom dessa namn tycks ha funnits en aktiv man som förstod att placera sina tillgångar i fasta värden.

Abraham Larsson, som fortfarande har avkomlingar i Grundsund och som har sin och hustruns grav med kyrkogårdens äldsta sten några meter framför kyrkans huvudingång, bör ha varit fiskelägets störste välgörare under första delen av 1800-talet.

Del 2

Kyrkböcker - ett led i myndigheternas kontroll

När 1686 års kyrkolag tillkom, utfärdades det föreskrifter för prästerna att i olika böcker anteckna alla data om församlingsborna och deras väg genom livet från födelse till död. Men det fanns en avsikt med de detaljerade uppgifterna. På så sätt blev det lättare för myndigheterna att veta vilka män och hur många som skulle tas ut till krigstjänst. Dessutom kunde en sådan kartläggning vara praktisk vid beskattning. Systemet hade kommit för att stanna och det utvecklades undan för undan.

Som ett led i statens strävan efter att ha kontroll över medborgarna utarbetades under 1700-talet statistiska tabeller. Dessa var ordnade efter yrke och ställning i arbetslivet liksom frånvaro av sådana. Ett annat register som prästerna var ålagda att fylla i tog upp alla kända sjukdomar. Det kan vara av intresse att titta närmare på en sådan statistik.

Adel och ståndspersoner på Orust

De två vuxna som tillhörde ridderskapet och adeln var naturligtvis patronen på Morlanda säteri, Daniel Henrik Bildt och dennes hustru Johanna Christina född Weinholtz. Han var född 1710, hon 1714 och båda avled med några månaders mellanrum 1791. De av deras barn som i längden anges vara över 15 år och fortfarande bodde hemma bör ha varit Abraham Gustav, f.1747, Knut Reinhold, f. 1754, och Didrik, f. 1756.

Vilket yrke bör då den ha haft som bodde inom Morlanda pastorat och var en "Stånds-person och theras vederlike"? Det finns en del alternativ. Enligt Nordisk Familjebok, tryckt 1918, var en ståndsperson en "som genom förmögenhet och bildning m.m. intog en ställning jämförlig med medlemmarnas af de två högre stånden (adel och präster), t ex oadliga ämbetsmän, brukspatroner, professorer, i allmänhet person med god social ställning".

Fördelskarlar och gärningsmän.

En del av beteckningarna kan fordra en närmare förklaring. Det kan röra sig om yrkesbeteckningar som inte längre används men också uttryck som nu är föråldrade. Att en Hökare var en detaljhandlare vet de flesta men fördelskarlen i nr 8 är svårare att ringa in. Vi skulle i stället säga "undantagsman". I Ordbok över Svenska språket anges synonymen "födorådstagare" men också en sådan definition är föråldrad.

Gärningsmannen i nr 18a var en enklare sockenhantverkare och inte motsatsen till en ogärningsman, en kriminell person. I Morlanda fanns det 1766 inget "Rasp- och Spinhus Folk". I regel var rasphusen till för manliga förbrytare eller lösdrivare som dagligen raspade dvs med ett verktyg som fil, rivjärn eller kniv bearbetade "färgträ". Spinnhusen var kvinnofängelser. Ursprungligen var de intagnas uppgift att spinna, därav namnet.

Inga Lägrade qvinfolk i Morlanda pastorat.

Inte heller fanns det "Lägrade qvinfolk", en vackrare omskrivning för vad det rörde sig om, nämligen kvinnor som mot betalning gick män i bygden till handa.

Främmande Religions-Förvanter i nr 32 var i princip 1766 förbjudna att vistas i Sverige men här kan det röra sig om tillfälliga besökare såsom affärsmän o.d. Inte heller någon sådan kunde Morlanda visa upp. Trosbekännare skulle vi säga i dag. Ordet förvant har vi f.ö. i trosförvant och anförvant.
Uppgiften i nr 20 om antalet "Strandsittare och sjöfarit folk" berör i högsta grad fiskelägena inom pastoratet. Här återfinns en del av befolkningen på Mollösund, Käringön, Gullholmen, Fiskebäckskil och Grundsund.

Så till slut alla dessa seminanter nr 15 - 136 män och 133 kvinnor . Grundordet är latinets "semen" för frö och sädeskorn, "seminans" för sående. För bortåt 250 år sedan var det myndighetsspråk att använda ordet seminant helt enkelt för jordbrukare.

Del 3

Morlanda och Skaftö har så länge man vet haft ett gemensamt förflutet och fram till 1924 ingick ön i samma kyrkliga organisation, Morlanda pastorat. Detta omfattar fortfarande också Mollösunds, Käringöns och Gullholmens församlingar. De två sistnämnda fiskelägena fick tillsammans med Grundsund tillstånd att bygga egna kyrkor under 1790-talet och konsistoriet i Göteborg försåg dem med predikanter som samtidigt var ämbetsbiträden till kyrkoherden.

De skäl grundsunds- och käringöborna använde i sina ansökningar till Kungl. Maj:t var i stort sett desamma - långa avstånd till kyrkan, ofta svåra väderförhållanden - och de fick sina tillstånd. Nu underlättades också en viktig sak för kyrkoherden, nämligen möjligheten att få säkra uppgifter om befolkningen inom pastoratet, eftersom kapellpredikanterna ålades att föra kyrkböcker över sina församlingsbor.

Det förra avsnittet i denna serie visar att det också tidigare kunde vara ordning och reda i kyrkobokföringen. Statistiken 1766 över pastoratets befolkning ur yrkessynpunkt är mycket detaljerad men frågan är om den är helt tillförlitlig. Det stora och framgångsrika sillfisket pågick som bäst och många drogs utifrån till kustsamhällena, personer som det kunde vara svårt att fånga in när statistiken skulle upprättas. Men man imponeras av blanketternas detaljrikedom och myndigheternas nit.

"Sjukdomar och Tillfälligheter 1763"

Kyrkoherden i Morlanda var ålagd att också hålla reda på orsaken till sina församlingsbors frånfälle och varje år redovisa orsak och antal. Lars Ström som undertecknar blanketten anger sin befattning som "P.L.", dvs pastor loci, med andra ord pastor eller kyrkoherde på platsen. Han uppger i listan över "Sjukdomar och Tillfälligheter" för 1763  "dödssumman af bägge könen 66". Det kan vara av intresse att se vad dödsorsaken var - eller i många fall förmodades vara - under detta år, inte bara på orustdelen av Morlanda utan även på Käringön och Gullholmen, och på Skaftö med sina samhällen och Gåsö. För alla som sysslar med släktforskning är de angivna dödsorsakerna bekanta. Men nu gäller det hela Morlanda pastorat under 1763.

Särskilda "tillfälligheter".

Kyrkoherden var vidare ålagd att redogöra för speciella omständigheter vid dödsfall.

1761 Den 24 april bortkom ett Pillebarn på 4de året, Erland Andersson på Jonsborg tillhörigt, efter mycket sökande igenfanns det döda ute på marken några dagar derefter, och vardt den 13 Maji begrafvit.

1762 Besynnerliga händelser af någons Vådeliga Död: Tre skärgårdsmän, af denna församling äro i år drunknade, nämligen:
Den 3 Martii Jon Olofsson och dess måg Olof Larsson ifrå Rågårdsvik, tå de kommo ifrå Skagen med småt bränsle i båten.
Den 20 Maji Daniel Nilsson af Gullholmen, tå han ensam med en båt skulle fara Ifrå Lafön till Gullholmen.

1774 Den 6 augusti hände den vådan, att Anders Tholsson i Grönskhult, 54 år gamle Drängen Mårten Olsson i Berg, 25 år gammal, och gossen Olof Nilsson, af Gunnesbo, drunknade utanför Gullholmen, när de hade dragit sina kåljebackor, då de kullseglade på hemwägen.

1774 "Ingen smittosam sjukdom härstädes i detta år grasserat. Gudi vare tack och lov !

Lars Ström P.L."

Det är tragiska öden som genom morlandaprästens anteckningar är bevarade till eftervärlden.
Drunkningsolyckor hörde inte till ovanligheterna, många hem drabbades på detta sätt. För nutida släktforskare är kyrkböckernas årliga rapporter en värdefull informationskälla och de ger liv åt de annars lakoniska notiserna. Att Morlanda pastorat under ett år varit förskonat från epidemier noterar kyrkoherde med tacksamhet och sätter ett utropstecken!

Tillbaka