Tillbaka

Det ligger en kung begraven i Munkedal.
Publicerad i Lysekilsposten 26 mars 1999

Sven H. Gullman

Under äldre medeltid var samregerande inte ovanligt. Systemet med primogenitur, dvs att den förstfödde - i regel sonen - skulle ärva kronan, utvecklades först så småningom. När frankernas kung Pippin den lille avled år 768, efterträddes han av sina bägge söner Karl och Karloman som delade riket mellan sig. Men det uppstod tvister och vid den senares död övertogs hans land av den äldre brodern, mera känd som Karl den store, trots att den andre efterlämnade söner. Situationen känns igen från andra håll. Oftast har en av bröderna trots blodsband manövrerat ut dem som uppfattats som konkurrenter och gjort sig till ensamhärskare.

Medan det svenska riket ännu höll på att stabiliseras kunde det inträffa att bröder delade på kungavärdigheten, men detta upphörde efter mitten av 1100-talet.Två hundra år senare tvingade partiintriger Magnus Eriksson att se sina två söner som medkungar. Annat var det i Norge. Trots att landet tidigt enades efter det att fylkeshövdingarna kuvats, hade kungarna svårt att hävda sig. Legendarisk är Harald Hårfager som år 872 i sjöslaget vid Sömsholmarna i Havsfjorden nära Stavanger skall ha gjort slut på allt motstånd. Men han själv delade i sitt testamente landet mellan sina tre söner och så fortsatte det tid efter annan. Harald Hårfager lade för övrigt såväl Hebriderna och ön Man som Orkney- och Shetlandsöarna under Norge. Åtskilliga var de tronpretendenter som föddes eller växte upp i de nämnda områdena och därifrån tog sig till fastlandet för att hävda sina anspråk på den norska kronan.

Tre bröder skall dela på kungamakten - lyckas det?

Åren 1130 - 1240 kan kallas inbördeskrigens tid och börjar efter Sigurd Jorsalafares död, den kung som fick sitt tillnamn efter att ha gjort en pilgrimsfärd till Jerusalem, Jorsala för dåtidens norskar. Tronkrävare uppträder, förlikning sker, en kung bländas med glödgat järn, kungasöner stupar i strid, en annan prins kräver sitt arv osv. Harald Gille är en av aktörerna. Han var född på Irland, där det sedan vikingatiden fanns en stor norsk befolkning och presenterar sig som Sigurds bror. Efter en maktkamp gör han sig till ensam kung men möter snart sitt öde. De tre sönerna, Sigurd, Inge och Östen samregerar först men delar sedan upp Norge mellan sig. De måste dock snart försvara sig mot nya anspråk bl a vid ett omtalat sjöslag den 12 nov 1139 utanför ön Holmengrå i närheten av Strömstad. De tre bröderna råkar snart i öppen fiendskap och Sigurd blir det första offret. Två år senare, 1157, är det Östens tur. Han har ingått förlikning med brodern Inge och de drar var sin väg. Inge till Tröndelag, den andre österut. Men sämjan varar inte länge, bröderna har mäktiga stormän som förbundna och dessa värnar om sina ekonomiska och politiska intressen. Kung Östens nordanfjällska hövdingar överger honom och han jagas av brodern Inge och dennes män ned genom den östra sidan av Viken. Slutscenen utspelas i Foss en dag i augusti 1157. Östen har bara några få trogna med sig och inser att allt är förlorat. Han vet på förhand sitt öde, vad som skall ske med honom. Han ber att en präst först skall få fira en mässa i kyrkan så att han kan ta emot kommunionen, dvs nattvarden, och förbereda sig på det som måste ske. Det beviljas. Därefter går han ut på kyrkbacken och lägger sig framstupa på marken. Han begär bara en sak, att den som sköter avrättningen hugger honom mellan skuldrorna i form av ett kors. En av kung Inges män beordras att fullgöra uppgiften. Kroppen bisätts över natten i brinken söder om kyrkan och begravs dagen därpå inne i kyrkan.

 

Kung Östen blir Den helige Östen.

Kungens öde och i synnerhet det sätt han mötte döden på tycks ha gjort ett outplånligt intryck på allmogen. Man visste mycket snart att berätta om oförklarliga händelser som man knöt till den döde kungen. På den plats där Östen dräptes sprang det upp en källa ur marken och samma sak inträffade där han hade stått lik över natten. Vattnet visade sig vara hälsobringande. Dessutom började underverk ske när man bad vid hans grav inne i kyrkan. Kungen uppfattades som oskyldigt dömd och han kom tidigt att betraktas som helig. Sannolikt har kungens kropp lagts i en stenkista inne i kyrkan. Det berättas att hans gravplats var mitt på kyrkgolvet och att ett täcke låg över den.

klicka här för större bild

 

Det finns en parallell till den norske kungen och till gravtäcket . Den svenske kungasonen Holmger, av folkungaätt, avrättades i en maktkamp med Birger Jarl år 1248.Hans kropp kom att vila i Sko cistercienskloster i Uppland, där nunnorna förfärdigade ett täcke att lägga på sarkofagen. Också Holmger fick tidigt helgonrykte. Vi vet hur gravtäcket såg ut. På 1470-talet gjorde nunnorna ett nytt med samma utseende som det gamla. Det finns att beskåda på Historiska Museet i Stockholm. Trots reformationen tycks kulten kring Holmger ha fortsatt i Skokloster åtminstone till 1596 då ärkebiskopen i Uppsala beordrade kyrkoherden att förstöra sarkofagen och begrava kroppen. Vördnaden av S:t Östen kan mycket väl ha varit levande långt efter den norska reformationen. Det tyder åtskilligt på. På 1840-talet kände alla i Foss till var Östen avrättades och var han stod lik över natten. Fortfarande antyder namnet Korskällevägen nära vårdcentralen i Munkedal att den ena källan fanns däromkring. Äldre ortsbor känner till Galgbacken, sannolikt det gamla Galgeberget, vid vars fot den andra källan porlade fram. Stadsplaner och modern bebyggelse har förändrat landskapsbilden men kanske platsen för de två källorna skulle kunna anges genom att studera kommunens kartor.

 

Tips till turistansvariga i Munkedal: Lansera kung Östen!

Vägtrafikanter och bilister ser skylten Kung Östens väg i Munkedal. Det visar att många dagligen påminns om honom. Att ha en norsk kung begravd i församlingskyrkan borde också kunna utnyttjas i turistsammanhang. Munkedals kommun är föredömlig i satsningen på sina många EU-projekt som syftar till att förnya och utveckla landsbygdsområden. Sverredagarna i Sörbo lyfter fram bygdens historia och bidrar till att stärka den lokala identiteten. Helt i linje med detta ligger tanken att "återuppväcka" kung Östen. I Norge vet man mycket lite om var landets medeltida kungar begravdes, att de då skulle finna en av dem i Bohuslän borde locka kulturintresserade till besök. Det finns tillräckligt med material för att utarbeta en liten skrift om kungen och hans öde. Översättningar t ex till norska och tyska skulle utan tvekan uppskattas, liksom informationstavlor på platserna för de källorna. Östen vilar sedan reformationen sannolikt under kyrkgolvet. När golvet någon gång i framtiden skall ersättas, finns det en intressant uppgift för en osteolog. Munkedals aktiva och initiativrika näringslivssekreterare Agneta Johansson bör vara rätt person att fundera på hur centralortens egen kung skall kunna utnyttjas i marknadsföringen.

Tillbaka