Tillbaka

Norra Bohuslän lydde under Värmland

 

Publicerad i Lysekilsposten 08/01/2015

Sven H. Gullman

Det äldsta namnet på Bohuslän tycks ha varit Alfhem (Alfheimr) som omfattade landet mellan Göta älv och norska Glommen. Namnet Ranrike (Ránríkí eller Ránirissýsla) betecknade från början hela landskapet, senare norra delen. På 1200-talet anger Gulatingslagen en annan beteckning, nämligen Viken (Vík eller Víkin). Ordet Gulating kommer från gården Gula i Sogn. Från början avsågs områdena på båda sidor om Oslofjorden, men så småningom bara den östra delen, som på 1400-talet skulle bli Bohuslän efter det befästa slott som 1308 uppfördes på Bagaholmen vid Göta älv. Namnet Viken känner man igen i den kyrkliga indelningen, nämligen i Vikornes norra och södra kontrakt, som sträckte sig till Gullmarsfjorden. Beteckningar visar att benämningen Viken var allmän och omfattade bebyggelsen på fastlandet i hela landskapet fram till till Göta älv. Öarna Orust, Tjörn och Hisingen låg utanför..

Norra Bohuslän lades under superintendenten i Värmland

Då Bohuslän blev svenskt delades landskapet i två kontrakt, av vilka det norra, som omfattade området fram till Gullmarsfjorden, lades under superintendenten i Karlstad, och den södra under kollegan i Göteborg. 1693 kom hela landskapet att kyrkligt lyda under Göteborg som till att början inte blev centrum i ett stift utan i en superintendentia. Denna benämning var efter reformationen vanlig när stift delades. Så småningom blev superintendentierna också stift. Det kan vara av intresse att veta att innehavaren av Karlstads superintendentia från början under åren 1580 – 1646 var förlagd till Mariestad och fortfarande kallar man församlingskyrkan där för domkyrka trots att kungen på ett tidigt stadium förbjöd denna benämning. Ett kungl. brev den 9 januari 1696 slog fast att församlingskyrkan i Mariestad inte längre var att betrakta som domkyrka men fortfarande i våra dagar envisas mariestadsborna med att kalla den så.

Men tillbaka till Bohuslän som efter freden i Roskilde 1658 bara till hälften, kyrkligt sett, var knutet till Göteborg. Staden hade efter sin tillkomst 1620 varit centrum i en superintendentia som omfattade södra delen av Älvsborgs län, senare även Halland och efter 1658 södra delen av Bohuslän, dvs allt land söder om Gullmarsfjorden. Först 1693 överfördes hela Bohuslän till det stift som kom till 1665 och bestod av delar av Skara stift. Det har att göra med hur Sverige såg ut vid denna tid. Halland blev svenskt – på begränsad tid - genom freden i Brömsebro 1645, på allvar 1658 genom freden i Roskilde, som påverkade det norska Bohusläns tillhörighet.

Superintendenten blev biskop

Hävdatecknaren Carl Wilhelm Skarstedt (1815 – 1908) menar i sin bok Göteborgs stifts herdaminne (1885) att när Zacharias Laurentii Klingius utnämndes 1665 krävde han att bli biskop och inte superintendent – och så blev det. Ämbetsområdet var då betydligt större än tidigare. Halland hade – på begränsad tid - kommit till genom freden i Brömsebro 1645 och Bohuslän genom freden i Roskilde 1658. Det kan nämnas att så länge superintendenten fanns, var denne också kyrkoherde i Göteborgs enda församling, den som kom att heta Gustavi, liksom domkyrkan där. Tyska församlingen kom för övrigt till 1623 och fick namn efter Gustaf Adolfs dotter. Klingius blev för övrigt adlad året efter biskopsutnämningen och kom därefter att heta Klingenstierna.

Forsar eller grusjord

Vid Göta älv ligger samhället Alvhem och i närheten Alvhems kungsgård som har gett namn åt tätorten. Namnet är omnämnt 1377 som Alweim då gården ägdes av den norske kungen Håkan Magnusson, son till Magnus Eriksson och drottning Blanka. Alvhem ingick i de gods som kung Håkan vägrade att lämna tillbaka till Sverige efter faderns död. Kungsgården blev långt senare, 1681, residens för landshövdingen i Älvsborgs län, Henrik von Vicken (1634 – 1690). Men det återstår att avgöra vad alf i Alfheimr betydde från början, om det syftade på den grusjord som finns eller fanns under matjorden eller om ordet hade anknytning till något gudaväsen i Bohuslän. Kanhända att ordet hör samman med det latinska albus, som betyder vit och har gett benämningen älv. De vitskummande forsarna i Glommen och Göta älv kunde säkerligen sätta fantasin i rörelse. Men alver och älvor är nog långt därifrån.

 

                                                                                      

 

Tillbaka