Tillbaka

Psalmodikon var musikintrumentet i många kyrkor och skolor
Infört under juli 2002 i Lysekilsposten och Stenungsunds-Posten med Orust-Tjörn

Sven H. Gullman

Del I

 

Under våren kunde läsarna av denna tidning ta del av det första reglementet för folkundervisningen som den 29 maj 1866 utfärdades av Göteborgs konsistorium för Käringöns, Mollösunds, Grundsunds och Gullholmens kapellförsamlingar. Av detta framgick bl a att följande ämnen skulle ingå i undervisningen, nämligen innanläsning av text med både latinsk och svensk stil (dvs frakturstil), katekesen, biblisk historia, kristendomens historia, skrivning och räkning, lite svensk historia och geografi samt kyrkosång. Beträffande det sista stadgades att sången skulle ackompanjeras av "Dillners psalmodikon".

 

Vem var då denne Dillner som gjort sig en plats i svensk musikhistoria bara tack vare ett enkelt instrument?  Och ett psalmodikon, hur såg det ut och hur fungerade det? Först en presentation av föregångsmannen. Johan ( eller Johannes) Dillner var född 1785 i Selånger i Medelpad. Han läste teologi i Uppsala och blev till slut, 1839,  kyrkoherde i Östervåla i Uppland vanlig prästkarriär som synes. Han skulle väl heller inte ha gjort sig något namn i uppslagsböckerna om han bara hade utövat sitt yrke.

 Men Dillner hade förmodligen egen erfarenhet av bristerna i psalmsången. Fattiga församlingar hade inte råd att skaffa sig orglar, och för gemene man att sjunga utan musikackompanjemang eller utan försångare, det kanske inte blev särskilt lyckat. Prästen framme i koret eller på predikstolen var den som märkte svårigheterna. Den första folkskolestadgan kom 1842, men på många håll skulle det dröja länge innan en utbildad lärare kunde anställas, en som i gudstjänsterna också kunde leda psalmsången. I Mollösund fanns det tidigt säkerligen ekonomiska förutsättningar men Käringön, Grundsund och Gullholmen var i mitten på 1800-talet fattiga fiskelägen.

 

Prosten Dillner kände till ett enkelt stänginstrument som var billigt i inköp och som skulle passa både i kyrka och skola. Han kallade det psalmodikon. Det var som instrument en förbättring av monokorden (av grek monos, ensam, och chorde, sträng). Detta bestod av en resonanslåda och på den spänd en tarmsträng, som genom ett flyttbart stall bestämde tonhöjden. Monokorden, ett slags cittra, hade introducerats i Köpenhamn 1823 i syfte att förbättra sången i skolorna. Men instrumentet blev snart populärt också i kyrkliga kretsar. Dillner tog upp idén som snabbt slog igenom i Sverige. Med små förändringar kallades instrumentet psalmodikon, ett ord som i dagligt tal också ofta ersattes med notstock, notlåda eller psalmlåda. Det var fortfarande en rektangulär låda som spelades med stråke. Strängen kunde vara av metall eller gjord av en tarm. Som greppbräda tjänade en smal trälist, fastlimmad på lockets mitt. Den indelades i ca 30 halvtonsteg genom trappstegsformade nedskärningar. Dessa var numrerade med siffror.

 

Dillner, som vid det laget var 45 år, gav 1830 ut "Melodierna till Svenska kyrkans psalmer, noterade med ziffror" (obs stavningen). Han började själv resa runt i landet för att propagera för instrumentet och framgångarna visade sig genast. Billigt och lätt att bruka. Det revolutionerande och nya var att hela texten i alla psalmverser, dvs alla ord hade en siffra framför sig och denna siffra motsvarade siffran på instrumentet. Genialt och enkelt. Det fordrades ingen musikutbildning för att hantera ett psalmodikon, bara vanlig musikalitet. Boken gjorde omedelbart succé och resulterade i flera nya upplagor. Nästa avsnitt kommer att visa prov på sifferförsedda psalmer och mässmelodier. Nedan visar bilder hur instrumentet kunde se ut.

   

Forts.

 

Tillbaka