Tillbaka

Psalmodikon var musikintrumentet i många kyrkor och skolor
Infört under juli 2002 i Lysekilsposten och Stenungsunds-Posten med Orust-Tjörn

Sven H. Gullman

Del II

Från ca 1870 började psalmodikon undan för undan att ersättas av orgelharmoniet men kom att användas på enstaka platser till vår tid. Det finns säkert äldre läsare av denna tidning som själva minns att det användes i skolan. Men finns det belägg för att det kom att brukas vid gudstjänster i kyrkan? Trots allt var det ett stränginstrument och vi förknippar kyrkorummet med orgelmusik.

Jodå. Johan Dillner skriver själv:

" I kyrkan bör sången gå något långsammare, i skolan eller hemma något mindre långsamt."

Han utvecklar det vidare:

"Psalmernas tempo är ej lika för alla. Melodiens eget sinne bestämmer rörelsen. Vissa lofsånger äro eldiga och begära en hastig gång. Andra fordra en stillare rörelse. Begrafningspsalmer fordra vanligen en fördröjd och långsam gång."

Enligt Dillner fick ett psalmodikon en allt behagligare ton, ju längre och mer det nyttjades, och lät, när det var uppspelat, som en god altfiol. Konsten att spela instrumentet var enligt honom lätt och snart lärt. På mindre än en halvtimme garanterade han att alla skulle kunna spela vilken psalm som helst.  Varför inte låta detta instrument få en ny renässans! Men tillverkas det i den ursprungliga utförandet?

Följande fyra psalmverser ur hans bok är hämtat från 1819 års psalmbok men fortfarande välkända för många. Siffrorna framför varje ord har sin motsvarighet i instrumentets trälist, där varje skåra har motsvarande nummer.

 

  

 

Tillbaka