Tillbaka

”Rättrådig bland folken”
– judisk utmärkelse till katolsk furste i Stockholm
Infört i Arv och Minne januari 2010
(AoM är medlemsblad för Katolsk Historisk Förening).

Sven H. Gullman

Den 1 september 1999, på dagen 60 år efter andra världskrigets utbrott, var Alexander Erba Odescalchi inbjuden till den israeliske ambassadörens residens i Stockholm för att ta emot utmärkelsen ”Rättrådig bland folken” – Chassidey Umot HaOlam – som förlänas icke-judar som aktivt och med risk för sitt eget liv räddat judar undan Förintelsen. I tidskriften Menorah (4/1999) kan man läsa vidare under rubriken ”Räddade judar i Ungern”:

”Prins Erba Odescalchi, som var advokat i Budapest och dessutom rik godsägare, berättade om sina osjälviska insatser. Han hade på sitt gods gett fristad åt en okänd luggsliten man med Davidsstjärna på rockslaget som en dag knackade på. Denne Geza Steiner, tidigare vinhandlare, hade hoppat av en fångtransport vid ett tågbyte och sökt ett gömställe. Han fick det hos prins Erba som anställde honom som butler. Han blev aldrig upptäckt utan klarade sig både genom den tyska och den ryska ockupationen och slutade sina dagar i USA vid 90 års ålder. Innan dess hann han berätta om hur prinsen hjälpt honom. Före denna händelse hade prinsen som advokat lyckats hjälpa några judar att rädda sina tillgångar genom att legalt skriva över dem på deras släktingar i exempelvis USA och Argentina. Därutöver hade han utverkat hos regenten, amiral Horthy, att flera hundra judar, som prinsen själv inte kände, skulle betraktas som speciellt förtjänta för landet och därmed befrias från plikten att bära den gula Davidsstjärnan. Därmed undgick de deportation. Prins Erba Odescalchi, i dag en vital 85-åring, flydde med sin hustru, prinsessan Margareta, med hjälp av Sveriges kronprins Gustav Adolf från Budapest till Sverige 1945 inför sovjetiska arméns antågande. Första tiden fick paret bo på Haga slott. Han fick sedan arbete på Svenska Handelsbanken”.
 

Så långt Menorah 1999.

Alexander Josef Innocentius Erba Odescalchi, furste av Monteleone, avled i Saltsjöbaden den 30 juni 2008 i en ålder av 94 år. Hans långa levnad och hans livsöde ger anledning till tillbakablickar som sträcker sig in i centraleuropeisk medeltidshistoria och till den romerska högadel som inte sällan såg påvar bland sina medlemmar. Redan hans tredje namn vittnar om detta, nämligen släktanknytningen till Innocentius XI som var påve mellan 1676 och 1689. Familjen Erba har sina rötter i Como i norra Italien, där staden Erba i våra dagar har cirka 17 000 invånare, nio kyrkor och fyra medeltida borgar, bl a Castello di Erba. Släktens huvudmän hade redan på 1100-talet viktiga uppdrag som ståthållare i det tysk-romerska rikets norditalienska områden. Sedan 1676 var de patricier i Milano.

År 1684 förlänade den spanske kungen Karl III i sin egenskap av hertig av Milano släkten Erbas huvudman värdigheten som markis av Mondonico med Vallicelli, Porchera, Olchiellera, Colzano, Bruscò, Brùgora, Riva och Naresso – samtliga med primogenitur – detta i samband med äktenskapet mellan Antonio-Maria Erba, son till Alessandro Erba, och Lucrezia Odescalchi, syster till påven Innocentius XI. Från detta äktenskap härstammar även furstarna Odescalchi. Alessandros son Baltassare blev tysk-romersk riksfurste efter att ha adopterats av kusinen Livio och stamfader för den ännu i vår tid blomstrande ätten Odescalchi med praktfullt palats på Piazza SS. Apostoli i Rom. Huvudmannen är även tysk (-romersk) furste och hertiglig höghet – övriga medlemmar prinsar och prinsessor. Men tillbaka till Alessando Erba och hans andra ättlingar – denna släktgren skulle tunnas ut och i andra världskrigets slutskede kom ätten att flytta till vårt land.

Vid äktenskapet 1749 mellan markis Ludovico Erba och Marianna-Barbara Piatti som innehade furstendömet Monteleone i Kalabrien, övergick detta enligt primogenitur till ätten Erba Odescalchi. Furstendömet såldes den 30 april 1794 med bibehållande av furstevärdigheten. Den var enligt napolitansk lag transmissibel, vilket innebar – och gäller så fortfarande – att den kan (även efter ev adoption) övergå till den förstfödde både på agnatisk och kognatisk linje. Bekräftelsen gällde även de tidigare nämnda åtta markisaten (markgrevskapen). Den 27 januari 1906 bekräftade Umberto I av Italien de nämnda adelstitlarna för Hugo Erba Odescalchi, som den 17 oktober 1910 av kejsar Frans Josef i dennes egenskap av ungersk konung beviljades rätt att bära furstetiteln.

Hugo Erba-Odescalchi, furste av Monteleone, var född i den ungerska staden Baja 1842 och gifte sig 1880 med Helena Taruchi Tarnóczy d´Alsólslósz– Jezernice, född 1858. I äktenskapet föddes tre döttrar, bl a Amalia, född i Budapest den 1 juli 1886. Hon ingick i samma stad 1913 äktenskap med fältmarskalken Jószef Cech, född den 24 februari 1855, död den 9 maj 1938. I äktenskapet mellan Amalia Erba Odescalchi och Jószef Cech föddes den 23 mars 1914 sonen Alexander Josef Innocentius. Denne adopterades i övre tonåren av en av furst Hugo Erba Odescalchis systrar och fick därigenom rätt att bära namnet Erba Odescalchi men utan titlar. Bekräftelse på titlarna furste av Monteleone samt markis av Mondonico med Vallicelli, Porchera, Olchiellera, Colzano, Bruscò, Brùgora, Riva och Naresso erhöll han 1943 av kung Viktor Emanuel III av Italien efter kontakter med hans blivande svärmor, ärkehertiginnan Anna av Österrike, född prinsessa av Sachsen.

 

Den 17 augusti 1943 ingick furst Alexander äktenskap i Budapest med ärkehertiginnan Margarethe (Margit) av Österrike, prinsessa av Ungern, kejserlig och kunglig höghet, född i Budapest den 17 augusti 1925 och avliden i Stockholm den 3 maj 1979. Furstinnan Amalia, vars fullständiga namn var Amalia Rosalia Helene Blanka, flyttade till Stockholm, dit hennes son och svärdotter hade kommit strax före krigsslutet, och avled där den 4 april 1969. De ligger alla tre begravda på den katolska kyrkogården på Norra begravningsplatsen i Solna. Den som nu innehar värdigheten är dottern Sibylla Erba Odescalchi, furstinna av Monteleone, född på Haga slott den 7 april 1945, änka sedan 1979 efter atomfysikern Samir Beshai. Hon är bosatt i Saltsjöbaden.

 

 



Furst Alexander och furstinnan Margit
Norra begravningsplatsen, Solna


Furstinnan Amalia
Norra begravningsplatsen, Solna
 

 

Avslutningsvis några rader om det förutvarande furstendömet Monteleone i den italienska provinsen Kalabrien. Det omfattade staden med samma namn och dess närmaste omgivning. Staden har under sin flertusenåriga historia haft olika namn som Hipponion under sin grekiska tid, därefter som romersk stad Vibonati, Valentia och Vibo Valentia. Från medeltiden och till 1927 hette staden Monteleone di Calabria. År 1928 återtogs namnet Vibo Valentia.

 

 

Källor
 

Böcker:

Almanach de Gotha 1918 (Gotha 1918): Monteleone.

Ibid. Odescalchi.

Fürstliche Häuser,Band XIV (Limburg an der Lahn 1991): Haus Österreich, IV. Linie.

Ibid. Haus Sachsen, II. Königliches Haus Sachsen

Hornung, Peter: Strövtåg i det katolska Stockholm (Uppsala 2000).


 

Internet:

Google: commune di Monteleone di Calabria

Ibid.: commune di Erba

Sveriges Släktforskarförbund: Sveriges dödbok 1947-2006

http://genealogy.euweb.cz/italy/odescalchi.html

www.thepeerage.com

 

Tillbaka