Tillbaka

Vad sysslade sexmännen med i Bohuslän?

 

Publicerad i Lysekilsposten 2015-03-19

Sven H. Gullman

Instruktionen 1707 för Morlanda församlings sexmän lydde:

  • böra vara först framme vid kyrkan och gå sist därifrån, till att observera att allmogen efterlefver, hvad kyrkolag dem pålägger, och hvad i öfrigt god ordning fordrar.
  • mana folket in i kyrkan, när mässan börjas, och stanna där, tills den är slutad, samt motverka handel, ärenders uträttande och tobaksrökande på kyrkogården.
  • visa folket vid mässan, när de skola uppstå, sitta, knäböja m.m.
  • öfvervaka ordningen under mässan,
  • att ungdomen och drengebarn böra stå framme i koret och ingalunda tillåtas att vara nere i stolarna eller på lektaren till trängsel för de gamla och hafva lägenhet att drifva spel och aperi
  • öfvervaka, att skärgårdsborna sätta sig på lektaren, som var dem tilldelad, och landtborna därnere,
  • angifva dem, som skuffas, bullra, svärja och komma druckna i kyrkan,
  • en sexman sitter på lektaren, en därnere; de skola sköta tjensten i kyrkan i tur.

Detta var långt före den sista stora sillfiskeperioden 1747 – 1809.

Vad var då sexmän? De kallades också rotemästare och var ett slags poliser för bl a kyrkotukt och ordning i en socken. Deras uppgifter var som de i Morlanda men de skulle också se till att folk höll sig nyktra rent allmänt och skötte sig. De utsågs på sockenstämman och fick benämningen efter antalet. År 1862 upphörde institutionen med sexmän när kommunallagarna antogs.

En kunglig instruktion som utfärdades 1603 hade innebörden att sexmännen skulle vara närvarande då tiondet räknades. Tiondet, som hade sitt ursprung i Gamla Testamentet, var den skatt, i praktiken en tiondel av gårdens produktion, som bönderna betalade 'in natura' till kyrkoherden i socknen. Så småningom fick prästen bara behålla en tiondel medan resten gick till staten. De som hade andra yrken fick betala kontant. Tiondet varade länge och avvecklades först helt och hållet vid sekelskiftet 1900.

Sexmännen fick så småningom också uppgifter som hade med sexualitet att göra. De rapporterade till prästen vilka i socknen som inte levde som de borde och dessutom inte gick i kyrkan på söndagarna.

Det finns ingen anteckning om att sexmännen ingrep mot Oluf Larsson i Näs som ”har begått hor med 2 konor, en rymd till Norge, och en gång tidigare, som nu var sonat. För sin obotfärdighet har han dömts från livet, men hans hustru ber för honom, därför har saken överlämnats till Kongl Maj:t och är i löfte för honom; Herr Lars i Ed, herr Per i Ed, Tron i Ödsköld, Anders i Strand o Börje i Näsbön för 100 dlr. 1613 Oluf Larsson i Näs har begått hor 3 ggr och hänskjutes saken till Kongl Maj:t och följande löftesmän utlägger 200 rdr, om han avviker: Herr Lars i Högesätter, Herr Per i Ed, Erik Larsson i Hindalbyn, Tron i Ödsköld, Andera i Strand och Börie i Näsboo.

Inte heller ingrep sexmännen mot Nils i Hökedalen som ”var rymd till Norge för hor. Hans hustru nämnes” eller mot Anders Eriksson i Torstensbodane, gift, som ”har begått hor”.

Sexmännen kallades in till prästen i Naverstad för oenighet i äktenskapet trots att kontrahenterna bara hade levt tillsammans en kort tid. Den äkta mannen beskyllde sin hustru för att ha varit ute och dansat och tillbringat nätterna i lador. Kyrkoherden förmanade den nygifta kvinnan men äktenskapet gick inte att rädda och paret fick skilsmässa redan efter två år. Ett annat exempel långt dessförinnan visade att sexmännen kanske inte alltid var på alerten och skötte sitt uppdrag. Det berättas om förhållandena under Hans Georg Gäddas tid som kyrkoherde i Naverstad 1780 – 1815 då denne ”gick från predikstolen för att med käppen tukta dem som sutto och spelte kort i kyrkan” (Skarstedt 1885). Inte heller tycks sexmännen ha reagerat mot en vana i Naverstad att ”vid begravningar och andra ceremonier till kyrkan medhava och där bland gäster och andra utdela brännvin före och efter gudstjänsten ...”

En uppgift för sexmännen i Fiskebäckskil 1738 var att se till att ”sången icke med obehagligt och oanständigt ropande utföres...” utan ”med låg och ljuflig stämma”. Mycket besvär hade sexmännen med dem som ”springa ut ur kyrkan, innan mässan var slut” liksom med de män som ”spottade och såmedels orenade kring sig som svin i bänkarna … Nu är detta oskick borta, utom hos de allra råaste och mest obildade”. Sexmännens arbete bar således frukt.

 

                                                                                      

 

Tillbaka