Tillbaka

Det dåliga sillfisket år 1800
- är räddningen andra garn?          
 

Publicerat i Lysekilsposten den 5 juni och 4 juli 2008, senare även i Stenungsunds-Posten med Orust-Tjörn.

Sven H. Gullman

Del 1

 

I de två föregående artiklarna har det förekommit till synes motstridande uppgifter om sillfisket under slutet av den sista stora sillfiskeperioden 1747 – 1809. Vikarierande landshövdingen Belfrage rapporterade i brev till kungen från Kvistrum den 30 oktober 1800 att befolkningen gladdes över de fångster av stor sill som gjordes. Dessförinnan hade den ordinarie länschefen af Forselles i brev till Kungl. Maj:t klagat över att sillen totalt hade uteblivit, något som fick till följd en snabbt växande fattigdom i fiskelägena. Men de båda rapporterna behöver inte stå i strid mot varandra. Inget hindrar att det som Belfrage nämner var av lokalt och tillfälligt slag. I själva verket var slutet nära för den näring som under ett halvt århundrade skapat ett relativt välstånd utmed bohuskusten. Ett synligt bevis på detta ser vi fortfarande i form av kyrkorna utmed kusten från Rönnäng till Kungshamn. Skrivelsen från af Forselles, som andas en stark inlevelse i fiskarnas situation och djup medkänsla för deras dagliga väl och ve, innehöll en vädjan till kungen att inte kräva betalning av helt utblottade fiskare för det råg- och havremjöl som hade delats ut utan visa stor generositet, en förhoppning som landsfadern mycket riktigt också efterkom. Problemet var dock sillen – vart hade den tagit vägen? Det skulle visa sig att landshövdingen kunde presentera konstruktiva förslag i jakten på den försvunna sillen.

Landshövdingens skrivelse gick av både formella och praktiska skäl till kommerskollegium för yttrande. Den närmaste kretsen kring Gustav IV Adolf innehöll mest hovfunktionärer. Expertisen fanns i ämbetsverken. Kommerskollegium har en aktningsvärd ålder och upprättades redan 1637. Vid den tiden hade det gått fem år sedan Gustav II Adolf hade stupat vid Lützen och drottning Kristina var regerande drottning men som minderårig (hon var född 1626 och blev 18 år gammal myndig 1644) var det i praktiken Axel Oxenstierna som styrde. Det är för övrigt denne som genomförde indelningen i län, något som under de senaste åren håller på att vittra sönder till förmån för större enheter, t ex Västra Götalandsregionen som Göteborgs och Bohus län ingår i. Till uppgifterna för kommerskollegium ingick – och gör så fortfarande – ärenden som bl a rörde handel och sjöfart. Ämbetsverket behandlade skyndsamt skrivelsen. I denna hade landshövdingen framfört olika alternativ. Han var medveten om att han själv saknade de professionella kunskaperna. Därför hade han kontaktat erfarna fiskare i de bohuslänska fiskelägena för att få deras uppfattning. Vidare hade han hört sig för hos ägare till sillsalterier och trankokerier. En annan expert var fiskeriintendenten eller rättare sagt intendenten för sillfisket i Göteborgs och Bohus län. Denna befattning var helt ny och skapades just när de första alarmerande rapporterna började strömma in till myndigheterna. Den förste intendenten förordnades 1799 och han fick omedelbart ett ärende att ta itu med som passade hans arbetsbeskrivning. Det skulle efter några år visa sig att denne ”intendent för sillfisket” inte fick några uppgifter. Sillfiskeperioden tog slut 1809 men intendenten fanns kvar. När kommerskollegium så småningom förstod att något mer sillfiske inte var att vänta, upphörde sysslan 1821. Först 1855 tillsatte länsstyrelsen i Göteborg en fiskeritillsyningsman för det bohuslänska havsfisket. Men nu tillbaka till år 1800 och kommerskollegiums yttrande.

Både de bohuslänska fiskarna och intendenten hade lekt med tanken att sillen möjligen hade gått på djupet och därför inte kunde fångas med traditionella garn som var avsedda för ytläge. Problemet var att andra slags garn bara fanns att tillgå i utlandet och att det fordrades kungligt tillstånd att importera sådana till Sverige. Skulle det lämnas, kom frågan om tullavgifter in i bilden. Året innan hade en ny sjötulltaxa tagits i bruk. Denna gällde för ”inkommande varor, modeller av allehanda inrättningar eller prov på utländska redskap och tillverkningar” och efter ansökan kunde det finnas möjlighet att föra in dessa utan tull eller andra avgifter. Kommerskollegium hade visat på en möjlighet. Nu gällde det för myndigheternas kvarnar att mala.

 

Del 2

 

I förra avsnittet berättades det om att landshövdingen i Göteborgs och Bohus län i en skrivelse till kungen lät förstå att den försvunna sillen nog inte hade övergivit bohuskusten utan i själva verket hade gått på djupet. Där dög inte vanliga garn. De som behövdes fanns inte att tillgå i Sverige utan måste införskaffas från utlandet. Sådan import var komplicerad och berörde olika lagar och föreskrifter.

Gustav IV Adolf hade inhämtat yttrande från Kommerskollegium som i sig inte hade någon expertis i frågan utan var beroende av yttrandet från ”intendenten för sillfisket”. Denne hade lyssnat till råd inte bara från fiskare i Bohuslän utan också från ägare till sillsalterier och trankokerier. Samtliga parter hade kommit till den slutsatsen att sillen fanns – det gällde att skaffa lämpliga garn. De traditionella dög inte.

Kommerskollegium begärde nu undantag från vissa lagar. Det viktigaste var tillstånd att importera garn ”åtminstone till 3 000 famnars längd, med deras tillbehör” (1 famn motsvarar 1, 7814 meter). I fortsättningen skulle man kunna tillverka dem inom landet. Lyckligtvis hade året innan en ny sjötulltaxa tagits i bruk. Enligt dess föreskrifter kunde ”modeller till allehanda inrättningar eller som prov på utländska redskap och tillverkningar efter särskilt tillstånd fritt för tull och andra avgifter få införas”. Saken borde därmed vara klar.

Kommerskollegium refererade f ö till den tullfrihet som redan gällde ”dels för det salt som till fisket åtgått, dels för utskeppat silltran”.  Ämbetsverket hänvisade också till ett kungligt brev från 1773 som gav tullfrihet vid import av vissa varor, där ”understöd för manufakturer och andra näringar funnes nödige”. Men Kommerskollegium begärde en sak till, nämligen att tullformaliteterna för fiskebåtarna förenklades.  Fiskepass skulle enligt bestämmelserna tas ut av skepparna för varje ny resa. Kollegiet hemställde nu hos kungen att skepparna skulle slippa ta ut pass och tullvisiteras varje gång de kom till land, detta under förutsättning att båtarna inte förde med sig annat än sill och annan fisk. Kunde detta beviljas fanns det större förutsättningar att sillen under den varma årstiden inte skulle ta skada. Av skrivelsen framgår det att djupfisket skulle försiggå om sommaren och till slutet av oktober, detta i motsats till ”det förut brukliga sillfiske uti inre skärgården eller vid stränderna” som dittills brukade börja senare på hösten eller i november/december.

Vad kunde kungen göra annat än att bevilja det som landshövdingen i Göteborg hade anhållit om! Skrivelsen var mycket väl underbyggd och ärendet förberett av ett kungligt ämbetsverk som gick i god för uppgifterna. Men skulle de nya garnen hinna importeras och komma till användning?

Tidens snirkliga sätt att formulera sig kommer till uttryck i kungens avslutande rader som innebar att han beviljade landshövdingens anhållan. Läsaren skall inte undanhållas det tidstypiska i formuleringen.

Kungen använder vi-form, ”pluralis majestatis” och tilltalar landshövdingen med ett artigt ”I”. 
 

      Detta hafve Wi tagit uti öfvervägande:
Och emedan Wi dervid i Nåder godt funnit och till alla delar bifalla hvad I uti förberörda måtto härutinnan andragit och hemställt; Ty gifve Wi Eder det härmed till Svar, samt egen och verderbörande efterrättelse i Nåder tillkänna: låtande äfven Nådig Skrifvelse i detta må till Wårt och Rikets Commerce Collegium nu afgå.
Wi befalle at I af extra utgiftsmedlen till Wår Nådiga Disposition för et särskillt behof anordnar Tre Hundra Trettio Tre Riksdaler Sexton Skilling. Och Wi befalle å Drottningholms Slott den 12 Augusti 1800.

                      Gustaf Adolph

           

En kopia skickades till Kommerskollegium ”angående föreslagne utvägar till befrämjande af Sillfiskets idkande på djupet”. Visserligen kom sillen tillbaka men det bara tillfälligt. Det är obekant om man verkligen importerade andra garn och om sådana var effektivare. Tiden rann i väg, bara några år senare skulle den sista stora sillfiskeperioden vara ett minne blott.

Då satt ”intendenten för sillfisket” på sitt tjänsterum och väntade på gynnsamma rapporter. När skulle han på nytt få något att göra? Både han och myndigheterna avvaktade men inga sillstim syntes till. Huruvida intendenten fick andra uppgifter är obekant. 1821 gav myndigheterna upp - fanns det ingen sill i havet, då behövdes ingen sillfiskeintendent. Nya tider hade kommit.  
 

Källa: Riksarkivet i Stockholm.

 

Tillbaka