Tillbaka

Simmingsköld i Bohuslän
 
 

Artikelserien har varit införd i Lysekilsposten under tiden  26 jan – 8 mars 2012.

Sven H. Gullman

Del I

Lysekilsposten hade i höstas ett rikt illustrerat referat från en utflykt som pensionärsföreningen Soten i Kungshamn gjorde till Askums gamla kyrkogård. Leif Holm, som anges som en drivande ordförande i föreningen, förde deltagarna bl a tillbaka till den tid då Askum fortfarande hade sin medeltida kyrka, enligt texten på en minnessten uppförd på 1100-talet, men den kom att få efterföljare, en uppförd 1708 på grunden av den gamla, och den nuvarande från 1880. Askums kyrka ligger mitt på den halvö, Sotenäset, som omsluts av Skagerrak i väster och Åbyfjorden i öster. Församlingen ingår sedan den 1 januari 2010 i Södra Sotenäs församling. Dessförinnan var den självständig inom Tossene pastorat som också upphörde vid den nämnda tidpunkten. Under den norska tiden hade den från tidig medeltid ingått i Ranrikes profastadøme (prostdöme, kontrakt). Namnet Askum anknyter till trädnamnet ask och till det fornnorska heimr, hemvist eller gård. Leif Holm förde deltagarna till den förmodade platsen för den medeltida kyrkan och satte sannolikt deras fantasi i rörelse när han berättade om gravplatsen för ätten Simmingsköld: ”Där koret legat kan man än i dag höra ett ihåligt ljud från den grevliga släktens krypta om man stampar hårt i marken”.

Ätten Simmingsköld gjorde karriär på västkusten

Det kan vara av intresse för tidningens läsare att få veta lite mer om denna ätt som fortfarande lever och vars stamfader, Markus Johannis Simming, hade tagit sitt namn efter Simtuna i sydvästra Uppland där han föddes 1621. Både far och farfar var ”andans män” och hemmahörande i Bollnäs. Markus Johannis far som hade låtit kalla sig Bullernæsius, just efter Bollnäs, blev också präst och avled som kontraktsprost i Vingåker 1699. Som ofta i prästfamiljer långt in på 1900-talet gifte han sig med prästdöttrar. Två äktenskap hann han med. Men av de söner som föddes i vardera första och andra äktenskapet vände två sin håg åt annat håll; de blev båda jurister, den ene, Erik, häradshövding på Orust och Tjörn och gift med en bohuslänsk överstedotter, och den andre, Johan, rådman i Göteborg. Det var den förste som adlades när han hade kommit tillräckligt långt eller högt i samhället, i sig själv en utmärkelse som visade att kungen hade lagt märke till honom. Det skedde 1689, då Erik var 28 år gammal och relativt nygift. Fyra år senare introducerades ätten på Riddarhuset som nummer 1199 och den nymålade vapenskölden hängdes upp på en av väggarna, där den fortfarande finns att beskåda. Det skall nämnas att ätten Simmingsköld aldrig har varit grevlig – eller friherrlig – utan kort och gott lågadlig.

Enligt stadgarna skulle en nyadlad ätt inom två år introduceras på Riddarhuset. Varför det dröjde fyra år är obekant. Vid introduktionen hade den nyadlade att erlägga vissa avgifter till riddarhusdirektionen. Kunde den unge Erik Simmingsköld ha varit i ekonomiskt trångmål? Han befann sig sannolikt långt från huvudstaden och kommunikationerna inom landet kunde vara tidskrävande. Av allt att döma saknade han närmare släktingar i Stockholm. Det kan nämnas att samtliga nu levande medlemmar av ätten är hans ättlingar (eller ingifta). I de kommande avsnitten får läsaren följa ”Simmingsköldar” på olika håll i Bohuslän. Men frågan är: vilka medlemmar av ätten Simmingsköld fick sitt sista vilorum i kryptan under koret i Askums kyrka?

 

Del II

I förra avsnittet berättades det att Leif Holm, ordförande i pensionärsföreningen Soten i Kungshamn, tog läsaren med på en fantasieggande vandring på Askums gamla kyrkogård, närmare bestämt till platsen för den simmingsköldska gravkrypten: ” Där koret legat kan man än i dag höra ett ihåligt ljud från den grevliga släktens krypta om man stampar hårt i marken”. Visserligen var – och är - inte ätten Simmingsköld grevlig, men i likhet med andra ståndspersoner vid den här tiden var man noga med att begravas i sockenkyrkan och helst under koret. Frågan är vilka ättemedlemmar som fick sitt sista vilorum i Askums kyrka. Det saknas en sammanhängande beskrivning av släktmedlemmarnas öden. Författaren till dessa artiklar har dels fått värdefulla informationer av Leif Holm, Bua med postadress Kungshamn, och Ingemar Månson, Ekebo Stensjögård, med postadress Hunnebostrand, dels inhämtat uppgifter i följande tryckta verk, förutom Elgenstiernas Ättartavlor samt dess supplement som utkom 2007, och befintliga uppslagsverk, arbeten av släktforskaren och kultursekreteraren i Orust kommun Folke Almegius, Bexell-Bexells Göteborgs stifts historia och herdaminne (1835), Holmberg, Bohusläns historia och beskrivning (1867), Oedmans Chorographia Bahusiensis (1983), Svenska gods och gårdar: Bohuslän (1943), Tiselius Bohusläns gamla adliga gods och sätesgårdar (1925), Bohusläns märkligare gårdar av samme författare (1926), Gudnitz´ Hunnebo historia (1954) och Zetterberg-Uddgren, Kungl. Bohusläns regemente 1661 – 1920 (1922). Olyckligtvis förstördes kyrkböckerna för Tossene och Askums församlingar genom brand under 1800-talet Makan till ättens nuvarande huvudman har dessutom meddelat artikelförfattaren att familjearkivet förstördes under en eldsvåda.

23-årig häradshövding

Prästsonen Erik Simming som vid 28 års ålder 1689 av Karl XI upphöjdes i adligt stånd med namnet Simmingsköld hade som nioåring skrivits in vid Uppsala universitet. För vår tid kan det synas egendomligt att pojkar i den åldern blev studenter men det var inte anmärkningsvärt i äldre tider. De bör dessförinnan i hemmet av informatorer ha lärt sig att läsa, skriva och räkna. Eftersom det i det här fallet var fråga om en prästson kan man förmoda att fadern undervisade honom, sannolikt också i latin. 

Hur som helst bör studierna ha avlöpt väl och den unge Erik fick måhända praktisera sina kunskaper i det kungliga kansliet, där hans färdigheter blev uppmärksammade och han inom kort fick assessors titel. När kungen 1684 hade utnämnt honom, då endast 23 år gammal, till chef för häradsrätten på Orust och Tjörn, tycktes han vara ett lämpligt parti för dottern till en överstelöjtnant och bataljonschef vid Bohusläns dragonregemente. Men det skulle dröja några år. Den 8 november 1688 gifte han sig på Tingvalla i Naverstads socken med Margareta Hedvig Weinholtz. Hennes far, Petter Ingelsson Weinholtz, hade då fyra år före dotterns bröllop själv blivit upphöjd i adligt stånd.1689 bliv han överste och chef för regementet.

Värjor från gravkryptan i Askums gamla kyrka.
Fotograf: Leif Holm.
Denne meddelar också att enligt inventarieförteckningen fanns det ursprungligen fyra värjor, av vilka två stals den 16 sept 1978. Likheten med värjan i familjevapnet är påfallande. Kanske syns inte fästet på detta av heraldiska skäl. Den ena värjan är 88 cm lång, den andra litet kortare. De tidsbestäms till 1700-talet.

 

 

 

Närbild på värjornas nedre del.
Fotograf: Leif Holm.
Enligt denne anger Inventarieförteckningen för båda värjorna fästen av mässing och rostig klinga, för den ena värjan skålformig parérplåt med knopp, för den andra en lyktformig knopp. Parérplåten är ett skydd för handen mellan handtaget och klingan.

 

 

 

Del III

 

Underofficer vid 12 års ålder

Det kan vara av intresse att nämna att brudens far, Petter Ingelson Weinholtz, som nioårig pojke hade följt med sin far ut i trettioåriga kriget och som 12-årig underofficer deltagit i slaget vid Leipzig 1642. Där såg sonen sin far och större delen av kompaniet stupa. Själv överlevde han och kom tillbaka till Sverige men redan 1646 var han tillbaka på krigsskådeplatsen – nu vid fyllda 16 år – och deltog i stormningen av Prag. 1650, två år efter den Västfaliska freden i Münster och Osnabrück, kom han hem och därefter gick karriären uppåt. Som inte ovanligt i gångna tider följde hustru och barn med på fälttågen. Vid ett tillfälle togs han och familjen till fånga och fördes till Berlin. Weinholtz lyckades köpa sig och sin familj fri men hamnade snart på nytt i fiendehand, den här gången hos danskar och där fick han och familjen stanna till fredsslutet 1648. Efter det svensk-danska kriget blev han 1679 den förste chefen för Bohusläns dragonbataljon och så småningom regementschef. Som överstelöjtnant erhöll han gården Tingvalla som gåva av Karl XI. Det blev därför naturligt för honom att ha bröllop där för sin dotter. Gården var belägen vid södra Bullarens smalaste del på västra sidan. Den är numera delad i två gårdar, av vilka den ena så småningom blev prästänkesäte. Det var inte oväntat att de nygifta till en början bosatte sig på Tingvalla. Gården förekommer i medeltida norska dokument och ägdes av stormannaätter. Det bör också nämnas att arbetet vid en dåtida häradsrätt inte innebar ett heltidsarbete fem eller sex dagar i veckan. Därför kunde häradshövdingen ha sin bostad långt ifrån tingsstället.

Häradshövding i flera domssagor

Men nu tillbaka till Erik Simming, som året efter bröllopet adlades Simmingsköld. Han fick 1698 ett utökat revir, då Inlands Nordre och Inlands Fräkne härader lades till häradsrätten för Orusts och Tjörns häraders domsaga. Detta varade till 1856. Tingsplatsen var Svanesund, centralt belägen i de fyra häradena, med tanke på att de som tillkom låg öster om tingsstället. Inlands Nordre härad omfattade nuvarande Stenungsund samt Hålta och Solberga socknar. I Inlands Fräkne härad ingick området mellan Uddevalla och Stenungsund med Ljungskile som medelpunkt. Tingshuset i Svanesund brann ned 1911 och i stället för att bygga det igen, flyttade myndigheterna häradsrätten till Varekil på Orust. Vid den tiden var häradsrätten på nytt domstol endast för Orust och Tjörn.

Residens på Restenäs frälsegård

Innan häradshövdingen 1706 fick en ståndsmässig bostad på Restenäs, som kom att finnas i familjens ägo till 1792, tycks han ha flyttat mellan olika gårdar: Tingvalla i Naverstads socken i norra Bohuslän, Mölneby Nordgård och Mölneby i Långelanda, Ybbö (Öberg) och Näs i Myckleby socken samt Äng i Röra socken. Också efter att ha lämnat sin tjänst bodde han kvar på Restenäs. I våra dagar är Restenäs styckad och uppdelad på flera gårdar och villatomter. Det blev en stor familj som växte upp på där. Paret Simmingsköld fick under åren 1689 – 1710 tretton barn, fem pojkar och åtta flickor. Första barnet, en son, avled efter ett år och fyra månader. Att övriga överlevde till vuxen ålder var ovanligt för den tiden. Fru Simmingsköld fick barn vart och vartannat år från det att hon var 21 år till dess att hon hade fyllt 42. I likhet med föräldrarna fick flera av dem sitt sista vilorum i Resteröds kyrka, Efter far och mor var sonen Karl Alexander (1700 – 1766) bosatt på Restenäs, där han också avled, och därefter dennes son Daniel Alexander 1769 – 1783. Fyra döttrar till Erik och Margareta Simmingsköld gifte sig (eller blev bortgifta) med officerare, två med rådmän, en med en häradshövding och en blev prästfru. Häradshövdingen hette Sven Wahlberg och hans hustru Anna Maria Simmingsköld. Deras boställe kom att bli Näs i Myckleby socken, där Anna Marias far som häradshövding också hade bott. Att sönerna till Erik Simmingsköld blev officerare var nästan självklart, liksom att de flesta av dessas manliga avkomlingar blev militärer. En officer fick ett boställe som tjänstebostad, en lantgård, vars avkastning blev en del av lönen. Även om kyrkböckerna för Tossene och Askum för denna tid har blivit lågornas rov och det saknas dokumentära belägg för var och när avlidna begravdes, finns det andra källor, med vilkas hjälp man kommer närmare frågan vilka som fick sitt sista vilorum i gravkryptan i Askums kyrka.

 

 

 

Del IV

 

Vad blev det av Erik Simmingskölds söner? Den förstfödde, Peter (eller Petter) Markus, uppkallad efter farfar och morfar, dog i späd ålder. Han föddes på gården Tingvalla i Naverstads socken i norra Bohuslän den 12 okt 1689 och dog den 10 febr 1691. Den andre, Peter – i rullorna Petter - Natanael, född 1694, blev kornett vid Bohusläns dragoner vid 19 års ålder 1711 men avled ogift redan 1716 under pågående fältslag i Norge. Fram till 1835 var kornett den lägsta officersgraden i kavalleriet. Brodern Markus öden är enligt Elgenstierna okända. Han avled vid 32 års ålder ”under utrikes resor”. Samma uppgift lämnar Elgenstierna om Inge Johan (1704 – 1730). De båda bröderna förefaller ha gett sig i väg utomlands tillsammans och mött sitt öde samma år, nämligen 1730. Det är inte osannolikt att de hade tagit värvning i en utländsk armé och att de hade stupat samtidigt.

Ingift i familjen Bildt på Orust

Erik Simmingskölds fjärde son, Karl Alexander, som enligt Elgenstierna föddes 1700, anges i rullorna som dragon vid Bohusläns dragonregemente 1716, sergeant året därpå och som deltagare 1718 i fättåget mot Norge: ”brav officer; ej blesserad”. Han fick som löjtnant begärt avsked 1741. Eftersom han bodde på Restenäs bör han 1766 ha begravts i Restenäs kyrka. Han gifte sig 1730 ståndsmässigt med en tjugofemårig flicka Bildt, vars far, Daniel Bildt, förutom Morlanda säteri ägde Allmag och Kåröd i Myckleby församling. Efter makens död 1766 bodde hon växelvis på Restenäs och Allmag , Enligt en uppgift

residerade 1777 på Allmags sörgård Daniel Henrik Bildts dotter Inger Maria, änka efter löjtnanten Simmingsköld. Gården kom efter moderns död att ägas av sonen Karl Gustav. Det var bara den ovan nämnde Karl Alexander som förde ätten vidare. Han och hans hustru fick en dotter och tre söner. Kanske kommer vi frågan om vilka som ligger i gravkryptan på Askums gamla kyrkogård närmare. Axel Emanuel Holmberg (1817 – 1861) skriver att ”under koret hvilar Simmingsköldska släkten”. Holmberg levde under den tid då Askum fortfarande hade sin kyrka från 1708 med gravkryptan under koret. Sonen Daniel Alexander (1731 – 1796), för övrigt med ett namn som skulle komma att ärvas i släkten, blev yrkesofficer vid Bohusläns regemente. Han började som furir 1749, steg i graderna till kapten och slutade som major 1776. Därefter flyttade han med sin hustru Beata Vilhelmina Natt och Dag till Västergötland där han avled. Av deras åtta barn förde sonen Alexander Karl, född i Resteröd 1772, familjevapnet och yrkestraditionen vid Bohusläns regemente vidare: från extra sergeant 1778 och kapen 1796 till överstelöjtnant 1822. Då bytte han yrkesbana och blev postmästare i Västergötland.

Nedre Lekane i Tossene militieboställe

Som löjtnant flyttade Alexander Karl Simmingsköld 1795 in på bostället Nedre Lekane i Tossene socken och stannade kvar där då han blev kapten vid Sotenäs kompani året därpå. Enligt bestämmelsen om militíeboställen 1694 skulle löjtnanters boställen ha två rum och kök; huset skulle vara 22 alnar långt och 10 alnar brett, därav 6 alnar för köket, lika mycket för kammaren och 10 alnar för stugan. Bostället blev indraget 1810. Då hade det i flera år tillbaka pågått en indragning av hemman som tidigare var anslagna till befäl och underbefäl vid Bohusläns regemente. ”Svenska gods och gårdar: Bohuslän” (tryckt 1943) anger följande om Legene Nedergård: ”Nuvarande ägaren övertog gården 1913 på arrende och friköpte den 1935 av Kronan, under vilken den hade varit löjtnantsboställe. Manbyggnaden uppfördes 1942, förra manbyggnaden uppfördes för över 200 år sedan.” Alexander Karl var gift med en adelsdam d´ Orchimont från Marstrand. Mähända att han med hustru och vissa av deras barn fick sitt sista vilorum i kryptan i Askum. De två första sönerna avled i späd ålder. Daniel Alexander, född 1809 i Foss församling, kom som nummer tre. Tvillingarna nummer fyra och fem föddes 1814, också de i Foss, något som tyder på att fadern vid barnens födelse hade kvar sitt boställe i Tossene.

Även Daniel Alexander, med namn efter sin farfar, blev officer vid Bohusläns regemente men tog avsked från krigsmakten som kapten 1870 och flyttade till Västergötland. Brodern Erik Simmingsköld d.y.(1737 – 1783), var militär vid Bohusläns regemente. Hans hustru Anna Maria Gellerstedt avled 1833 på gården Vattneröd, som enligt Elgenstierna skulle ligga i Hede socken men mera sannolikt i Sanne. Enligt den restaurerade sockenlängden för Tossene – Askum 1780 – 1783 var hon inflyttad från Bro församling. Också hennes man anges i denna sockenlängd. Det kunde tyda på att båda fick siina gravar i Askums kyrkas krypta. Visserligen avled Anna Maria Simmingsköld 1833 då det med stor sannolikhet var mera ovanligt att öppna en gravkrypta – jordbegravning på kyrkogården blev det naturliga. Å andra sidan fortsatte traditionen med en krypta som sista vilorum inom högadliga familjer – frågan är om de lågadliga Simmingsköldarna hade ett sådant privilegium. Ingemar Månson på Ekebo Stensjögård i Tossene har låtit artikelförfattaren ta del av ett dokument som visar att ”Ryttmästaren Wälborne herr Eric Simmingschöld och dess hustru, Wälborna Fru Anna Maria Simmingschöld född Gillerstedt” 1779 hade sålt hemmanet Stensjö och Fodenäs i Tossene socken. Enligt dokumentet var familjen Simmingsköld vid det laget väl förankrad i bygden. Mycket troligt är att medlemmarna ville ha sitt sista vilorum i Askums kyrka. Beträffande stavningen av släktnamnet rådde det stor frihet vid denna tid och hänsyn togs ofta inte till vad som gällde.

 

 

Del V

 

Ytterligare en svärson till Bildt

Karl Gustav Simmingsköld, broder till den nämnde Erik, kom inte långt på den militära banan och slutade som kornett. Däremot gifte också han in sig i den bildtska släkten och genom sin hustru, kusinen Maria Elisabet, bli bosatt på Allmag i Myckleby socken. Allmag bestod av Norrgården och Sörgården, båda förvärvade 1628 av Daniel Bildt från kusinen Mette Bildt. Det tycks som om familjen Simmingsköld bodde på Sörgården..Så småningom uppges det nämligen att Norrgården kom i adjutanten Karl Gustav Simmerskölds ägo. 1796 avled Maria Elisabet – maken gifte två år senare om sig och fick i detta andra äktenskap en son och en dotter. I det första hade tre döttrar och fyra söner fötts. Det kan vara intressant att veta att yngsta dottern, Margareta Eufrosyne, kom till världen 1810 i Tanums församling. Det kunde möjligen innebära art fadern ägde en fastighet i denna del av Bohuslän och att han själv ville begravas i familjekryptan i Askums kyrka. En son till Karl Gustav Simmingsköld, sergeanten Daniel Alexander, gick bort i unga år, blott 31 år gammal, på Rösshult Båtmanshåll, Ryr i Skredsviks socken.

I de föregående fyra delarna har läsaren fått följa de medlemmar av ätten Simmingsköld under slutet av 1600-talet och hela 1700-talet, som dels blev högre officerare i Bohuslän, dels kom att bosätta sig på Orust. Så småningom flyttade medlemmarna av ätten från Bohuslän. Ingen bor där nu. Frågan vilka som kom att få vila i ättens gravkrypta i Askuns kyrka kunde besvaras vid en kontroll av kyrkböckerna i de församlingar - förutom Askum och Tossene - där de avlidit.

En Simmingsköld som på nytt blev Simming

Samtliga nu levande manliga medlemmar av ätten Simmingsköld är avkomlingar

till den Erik Simming som 1684 blev häradshövding i Orusts och Tjörns häraders domsaga och fem år senare, 1689, upphöjdes i adligt stånd. Men denne hade en halvbror, Johan, vars son Markus, rådman i Göteborg, 1773, fem år före sin bortgång, fick ta del av den förres adelskap och blev introducerad på Riddarhuset. Denne hade två söner, av vilka den äldste, Johan Simmingsköld, artade sig till att börja med väl. Han var född 1748 och efter studier vid universitetet i Uppsala engagerade han sig politiskt och litterärt. Gustav III:s statskupp 1772 blev startpunkten för hans engagemang. Samtiden kallade honom för lycksökare. När fadern dog 1779 ärvde han 8 000 riksdaler, en för den tiden stor summa, men tycks på kort tid ha gjort slut på pengarna. Efter uppsalastudierna bodde han vid maktens centrum i Stockholm. Han var begåvad och blev nära bekant med publicisten Gjörwell som tryckte hans alster i sin tidning.”Allmänna Tidningar” Men de alster som i likhet med allt som tryckts i vårt land har bevarats i Kungliga Biblioteket är dikter, fyllda med ohöljt smicker av olika anledningar – det kunde vara händelser i kungafamiljen eller, som när han uppehöll sig i Rostock, okritiska hyllningar till hertigen av Mecklenburg och dennes familj. Hans poem blev hårt kritiserade av samtiden men han gav inte upp. Både politiker och kungen tog vara på hans skicklighet. Efter att som 22-åring ha publicerat riksdagskrönikan över 1769 – 1770 års riksdag, fick han skörda frukterna: kunglig bibliotekarie 1774, lagman 1779, ordenshistoriograf 1782.

Förlorade adelskapet och blev på nytt en Simming

Men sedan vände lyckan för.Johan Simmingsköld som han vid det laget hette, sedan fadern hade adlats1773 och dennes gren hade introducerats med samma.nummer och namn som släktingen. Han tycks ständigt ha haft ekonomiska problem och tog regelbundet lån som han inte kunde betala igen. När det upptäcktes att han förfalskade växlar, lämnade han Sverige 1784 och bosatte sig i Sachsen. Han var då 36 år. ”Noblesse oblige” - adelskap förpliktar – var en stolt devis som ingen fick bryta emot. Bröt en adelsman mot den fick han ta konsekvenserna. Det blev en rättegång som fördes i hans frånvaro. Den slutade två år senare med att han av Svea hovrätt förklarades förlustig adelskapet - han var på nytt Johan Simmer, vanärad och landsflyktig. Men i Sachsen försökte han utöva utpressning mot Gustav III och hovet. Han hotade med att låta trycka brev som kunde vara komprometterande för kungen och de högsta kretsarna vid hovet. På begäran av den svenske kungen förpassade kurfursten av Sachsen honom till det rymningssäkra slottet Königstein, använt som förvaringplats för särskilt viktiga fångar. Där levde Johan Simmer, en gång adelsmannen Simmingsköld, på kungens bekostnad till 1796, då han avled. I Königstein ligger han också begravd. Hela hans brevsamling fördes till Stockhom och där kunde man andas ut - inget kunde kompromettera Gustav III. Varken Johan Simming eller en bror efterlämnade någon familj. Återstod då Erik Simmingskölds ättlingar som för vapenskölden vidare.

 
 

Tillbaka