Tillbaka

Kyrkoherde Ekström och "simpla" fiskare i Grundsund
Publicerad i Skaftöskriften 14(1999) ISSN 1102-8211

Sven H Gullman

De flesta har väl varit med om att bli missförstådda. Det kan vara frågan om uttryckssättet men ibland har det kanske gällt ett ord som den andra parten uppfattat på ett sätt som inte var menat. Tag t ex ordet "simpel" som för många har en negativ klang. Svenska akademiens ordlista (SAOL) anger i sin upplaga 1966 att ordet betyder "enkel, tarvlig", Svensk etymologisk ordbok av Elof Hellquist (1970) "enkel" i betydelsen "enfaldig" med bl a en hänvisning till hur ordet används av Olaus Petri. Svenska akademiens Ordbok över svenska språket (SAOB) lämnar många litteraturcitat där "simpel" är liktydigt med "olärd" eller "okunnig".

Bakgrunden till ordet "simpel" är det latinska adjektivet "simplex" = "enkel, osammansatt, oblandad". Men också i klassisk latin, d v s i det språk som var det officiella i det romerska riket, fanns det nyansskillnader i ordet. Den grundläggande innebörden var "enkel" = "enstaka, en enda, ensam" eller "ej särskilt anmärkningsvärd". Uttrycket "helt simpelt", d v s "helt enkelt", har sin latinska motsvarighet. Men även de gamla romarna kunde bruka ordet på andra sätt. Ville de vara vänliga kunde de kalla någon "simplex" = "naturlig, okonstlad, hederlig, uppriktig". Att bli omnämnd som "menlös, naiv" uppskattades naturligtvis inte ens då. Betydelsen av både "enkel" och "enfaldig" har levt vidare, sida vid sida, genom seklerna. I vår egen tid får ordet sannolikt oftast betyda "tarvlig". Också innebörden av "enfaldig" har förändrats. Den negativa klangen var främmande för Olaus Petri och hans tid.

Minnesgoda grundsundsbor av äldre årgångar kan fortfarande erinra sig hur upprörda deras föräldrar ibland var när de kom hem från kyrkan. Då och då hade prästen i sin predikan anledning att referera till Jesu apostlar, och när han betonade att denne hade utvalt "simpla fiskare" till sina lärjungar blev förtrytelsen stark. En kyrkoherde som så tydligt nedvärderade hederligt yrkesfolk i Grundsund! Samtidigt var respekten för prästen alltför stor för att någon skulle våga ta upp frågan i ett samtal med honom. Kyrkfolket teg och led, och prästen var ovetande om reaktionen.

Alltsammans vilade naturligtvis på ett missförstånd. Prästen var Gustaf Ekström (1879-1957), kyrkoherde i Skaftö församling från 1924 till pensioneringen 1952. Ekström hade rykte om sig att hålla teologiskt djupsinniga predikningar och hans språkbehandling var oftast inte av det vardagliga slaget. För honom kan det ha förefallit i högsta grad rimligt att nyttja ordet "simpel" på ett äldre sätt. Det skulle ha varit helt främmande för honom att lägga in några värderingar som kunde innebära missaktning för en stor del av församlingsborna.

Fiskarbefolkningen vid bohuskusten förde sedan århundraden tillbaka ett strävsamt liv och var beroende av väder och vind för sin yrkesverksamhet. För söner som stannade kvar på orten fanns det efter konfirmationen knappast något annat val än att ägna sig åt sjön.

Att bryta med traditionen hörde till undantagen. Kyrkoherden hade god kunskap om alla i församlingen och visste vad folk sysslade med. Med tanke på sina erfarenheter som präst i Grundsund antog den gode Gustaf Ekström att situationen var likartad för dem av Jesu lärjungar som hade varit fiskare - ett hårt och fattigt liv som gav ringa utdelning. Det var väl också den traditionella bilden. Han hade dessutom en auktoritet att hänvisa till, en bön han varje söndag läste i kyrkan.

 

I varje högmässa ingick i den allmänna kyrkobönen följande förbön för fiskare:

 

Barmhärtige Gud, himmelske fader, du som mättar allt levande och av din blotta nåd giver oss vårt dagliga bröd. Välsigna deras arbete, som ute på havet söka bärgning åt sig och de sina. Du har låtit din käre Son här på jorden utvälja fattiga fiskare till sina apostlar. Giv du din nåd därtill, att också de som lägga ut från våra stränder må söka efter att bliva och vara hans lärjungar.

Bevara dem för faror och allt ont. Och när de ur djupens nöd ropa till dig, hör då, Herre, deras bön. Hjälp dem, såväl som oss, att alltid besinna huru snart livet kan vara förbi. Led dem efter ditt råd, på det att de, i tacksamhet för din faderliga vård, må lova och prisa ditt heliga namn. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Många av Skaftö-Skriftens läsare kommer att erinra sig detta inslag i gudstjänsten. När den nuvarande kyrkohandboken togs i bruk 1986, ströks den i raden av särskilda böner. Det kan måhända vara av intresse att ta del av bönen sådan den utformades 1894. Ordalydelsen var densamma till 1942, även efter rättstavningsreformen 1906:

 

Barmhärtige Gud, himmelske Fader, Du som mättar allt lefvande och för din Sons skull gifver oss, arma syndare, vårt dagliga bröd, välsigna ock deras handtering, som ute på hafvet söka sin och de sinas bärgning. Du har låtit din käre Son här på jorden utvälja fattiga fiskare till sina apostlar: gif nåd, att också de, som lägga ut från dessa stränder, må söka efter att blifva och vara hans lärjungar. Bevara dem för farlighet och allt ondt; och när de ur djupets nöd ropa till Dig, hör då, Herre, deras bön! Hjälp, att de alltid hafva för ögonen, huru snart det kan vara lyktadt med dem. Led dem efter ditt råd, på det att de för din faderliga vård må tacka och prisa ditt heliga namn; genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Åtskilliga nu levande grundsundsbor har växt upp med denna version.

Hur gammal är då förbönen för fiskare som inslag i högmässans allmänna kyrkobön? Allt tyder på att den första gången infördes i 1884 års upplaga av den kyrkohandbok som antogs 1809. Den fick då följande utformning:

 

Barmhertige Gud, himmelske fader, Du som mättar allt lefvande till behaglighet och för Din Sons skull gifwer oss, arme syndare, wårt dagliga bröd; wälsigna ock deras handtering, som ute på hafwet söka sin och de sinas bergning. Du hafwer låtit Din käre Son här på jorden utwälja fattiga fiskare till sina heliga Apostlar; gif nåd, att också de, som lägga ut från dessa stränder måga söka efter att blifwa och wara Hans lärjungar. Bewara dem ifrån farlighet och allt ondt; och när de utur djupets nöd ropa till Dig, hör då, Herre, deras bön. Herre, led dem efter Ditt råd, på det de för din underbara wälsignelse och wård må tacka och prisa Ditt heliga namn; genom Din Son Jesum Kristum, vår Herre. Amen.

Kan det ha varit viktigt för den som en gång formulerade bönen att poängtera att de av apostlarna som hade haft fiske som yrke också skulle ha varit fattiga? Erfarenheterna från svenska förhållanden i gången tid har förmodligen varit utslagsgivande. En yrkeskår som levat med begränsade resurser bör knappast heller ha haft möjligheter att skaffa sig bokliga kunskaper. För kyrkoherde Ekström har slutsatsen varit lätt att dra: apostlarna var fattiga fiskare, alltså olärda - förmodligen analfabeter - enkla, simpla.

 

Grundsunds kyrka  

 

I själva verket kan de apostlar som varit fiskare ha fört en ganska privilegierad tillvaro. I det fjärde kapitlet av sitt evangelium berättar Matteus om två fiskebåtar vid sjön Genesaret. I den ena arbetade Simon Petrus och hans bror Andreas, i den andra bröderna Jakob och Johannes. Alla fyra lämnade vad de höll på med och anslöt sig till Jesus, något som bekräftas av evangelisten Lukas. Vad de övriga lärjungarna hade för yrke tiger källorna i stort sett om, men de fyra fiskarnas - och i synnerhet Petrus och Andreas - bakgrund kom kyrkan att fästa stor vikt vid. Jesus kallade dem att bli "människofiskare" och bilden av en fisk var en viktig symbol för den tidiga kristendomen.

Men de fyra apostlarna som "enkla fiskare" och "fattiga fiskare" - stämmer denna bild med den historiska verkligheten?

Trakterna kring Genesarets sjö - också kallad Galileiska sjön eller Tiberias sjö - var på Jesu tid väl uppodlade, och samtida berättare har liknat dem vid en sannskyldig lustgård med blomstrande vingårdar och rika skördar av valnötter och dadlar, fikon och oliver. Sjön, som är drygt två mil lång och lite mer än en mil bred, är som djupast 49 meter. Den ligger 212 meter under Medelhavets nivå. Den var utomordentligt rik på fisk och ett inkomstbringande fiske bedrevs i den. Beredningen skedde i industriella former och saltad och torkad fisk såldes inte minst i Jerusalem. Karavanvägen från länderna österut till Medelhavet och Egypten drog fram utmed sjöns västra strand och vid Kapernaum fanns en tullstation. Från dess tullhus hämtade Jesus f ö ytterligare en lärjunge. Trakten var tätbefolkad och utmed sjön låg en krans av städer och samhällen som Korasin, Magdala, Tiberias och två orter med namnet Betsaida, som f ö betyder fiskhus. Enligt den judiske historieskrivaren Flavius Josephus (37 - ca 100 e Kr) var 250 fiskebåtar på hans tid hemmahörande i Magdala.

Men fisket i Genesarets sjö var inte fritt utan ett regale (latin, förkortning av ius regale, kunglig rättighet) d v s en inkomstbringande verksamhet som var förbehållen kungen. I äldre tider var det inte ovanligt att fursten eller statsöverhuvudet förbehölls rätten till inkomster från viss verksamhet, t ex att skjuta vissa djur, eller att kronan hade monopol på enstaka näringar, alltifrån myntprägling och bergsbruk till saltutvinning och brännvinstillverkning. Statsmonopolet finns f ö fortfarande. Utövandet av fiskeregalet i Gennesarets sjö arrenderades ut, något som förutsatte en god ekonomi hos dem som fick uppdraget.

Efter Herodes den stores död ärvde hans son Antipas Galiléen och residerade med titeln Tetrark i staden Tiberias vid sjöns västra strand. Att fisket för 2 000 år sedan reglerades med ensamrätt för fursten kan te sig naturligt. Det var stora förtjänster att hämta både för honom och för dem som bedrev arbetet. Sannolikt var det välbeställda yrkesmän som fick utöva arrendet. För att komma i fråga för detta krävdes att vederbörande bildade ett bolag. I det aktuella fallet bör Jonas och Sebedeus ha ingått i ett sådant. Även om de fyra nämnda sönerna lämnat sina fäder och sitt arbete har verksamheten fortsatt med andra familjemedlemmar.

De fyra apostlarna var förmodligen inte fattiga. Var de "simpla", d v s enkla, olärda? Det fanns för två tusen år sedan ett utvecklat undervisningssystem i Palestina. De judiska rabbinerna upprepade ständigt: "Om du äger kunskap, äger du allt; om du inte äger kunskap, äger du ingenting". Omkring år 30 e Kr kungjorde en överstepräst ett dekret som kan betraktas som en skollag. Enligt den var det föräldrarnas plikt att sända sönerna till skolan och de straffades om dessa var slarviga eller ofta borta. Högre undervisning väntade de mest begåvade vid skolor i Jerusalem som leddes av berömda skriftlärda. Kungörelsen gav med största säkerhet en definitiv form åt institutioner som hade funnits i många år. Det första "bokhuset" hade grundats i Jerusalem ett par hundra år tidigare. Den lokala skolan var knuten till ortens synagoga och obligatorisk för pojkar mellan fem och tio år. Den fortsatta undervisningen under rabbinernas ledning var frivillig. Alla lärde sig läsa och skriva och memorera Skriften. Läroboken var bibeln, d v s gamla testamentet, som gav material till modersmålet, grammatik, historia och geografi förutom den judiska religionen.

Utgår man ifrån att de fyra apostlarna kom från ganska välsituerade hem, bör de som barn och ynglingar ha skaffat sig en för tiden god orientering om det samhälle de levde i. De kunde läsa och skriva och kände till sin omvärld liksom den heliga skriften. Inte var de olärda med den kompetensen.

Den traditionella bilden av apostlarna Petrus och Andreas, Jakob och Johannes som "simpla fiskare" kan sannolikt utgå. De tycks varken ha varit fattiga eller olärda. Om kyrkoherde Ekström på sin tid hade känt till den historiska bakgrunden, skulle hans församlingsbor i Grundsund ha sluppit att förarga sig och uppleva sig nedvärderade. Men Ekström var ett barn av sin tid och han tog kyrkohandbokens ord för gott. Författaren till förbönen för fiskare är anonym. Men med viss justering borde väl bönen fortfarande kunna vara aktuell i skärgårdsförsamlingar.

 

Källor utöver i texten angivna:

Kyrko-Handbok ... antagen vid Riksdagen i Stockholm år 1809.(Stockholm 1861)

Ibidem, ... med ändringar och tillägg ... 1884 (Lund 1885)

Svensk kyrkohandbok ... år 1894 samt åren 1899 och 1904 (Stockholm 1904)

Kyrkohandboken, stadfäst av Konungen 1942 (Stockholm 1942)

Wetzer und Weste's Kirchenlexikon, erster Band: Andreas (Freiburg im Breisgau 1882)

Ibidem, zehnter Band: Regalienrecht (Freiburg im Breisgau 1897)

Nordisk Familjebok, band 11 (Stockholm 1909)

Ibidem, band (Stockholm 1915)

Beijer, Det heliga landet på Jesu tid (Stockholm 1978)

Daniel-Rops, Dagligt liv i Palestina på Jesu (Solna 1976)

Gilbertson, Så var det på Bibelns tid (Klippan 1960)

Sundström, Från Sions berg och Nebos höjder (Klippan 1974

Tillbaka