Tillbaka

Sjöräddningen
Från roddbåtar över livräddningskryssare till rescuebåtar
Publicerad i Bohusläningen
9 oktober 2014

Sven H. Gullman

 

När Svenska sällskapet för räddning af skeppsbrutne grundades 1907 hade det föregåtts av många utredningar och diskussioner i mer än femtio år. Vårt land blev det sista i Europa som anordnade en landsomfattande, central organisation för sitt ändamål med livräddningsbåtar utmed Sveriges kust. Det första förslaget om att inrätta livräddningsstationer väcktes redan 1852 men det skulle dröja innan sådana kom till stånd utmed hela den svenska kusten. Från början skedde arbetet på frivillig basis och med livbåtar som roddes. Fortfarande arbetar Skeppsräddningen, som är det nuvarande namnet, ideellt och utan statligt stöd. Räddningsbåtarna har frivilliga besättningar som är beredda att ställa upp dygnet runt året om oavsett väder. Enligt det sextonde bandet av Nordisk Familjebok, band 16, tryckt 1912, räddades tre år tidigare ”från en af sällskapets stationer 3 personer medelst raketapparat”. Vid den tiden hade vårt land 21 livräddningsstationer. Den enda i Bohuslän var Smögen men alla var ”försedda med såväl lifräddningsbåt som raketapparat”. Raketapparaten var av en enkel och sinnrik konstruktion som utvecklades under 1800-talet och nästan alltid fungerade. Den utgjordes av en kraftig raket som var fäst vid ett stativ, en raketlina och två linor för att hala ut och in samt ett block.

Sjöräddningen i Sverige fungerade mycket dåligt i början av 1900-talet. Den användes till och med som skräckexempel på ett internationellt sjöfartssymposium 1901. Frågan fick ny aktualitet hösten 1903 när tolv fartyg i kraftiga höststormar förliste med man och allt utanför hallandskusten. Det saknades både resurser och kunskap för att hjälpa de skeppsbrutna. Detta resulterade i att Svenska Sällskapet för Räddning av Skeppsbrutne, SSRS. bildades fyra år senare. Kustbor runt om i Sverige startade insamlingar för att kunna inhandla räddningsbåtar och driva räddningsstationer. Tack vare 370 000 kronor från krigsförsäkringsnämndens överskott 1953 kunde Sällskapets första snabbgående räddningskryssare beställas med hemmahamn på ostkusten.

Sjöräddningssällskapets första räddningsbåt blev en roddlivbåt som var stationerad i Stafsinge norr om Falkenberg. 1912 levererades den första motorlivbåten och 1917 den första motordrivna livräddningskryssaren, ”Wilhelm R. Lundgren I”, som fick Rörö som hemmahamn. I mitten av 1950-talet ville man förnya kryssaren på Rörö och i maj 1957 levererades den tredje, med namnet "Wilhelm R. Lundgren III", lagom till Sjöräddningssällskapets 50-årsjubileum. Det var en betydligt större båt, med kraftig motor och särskilt lämpad för svåra isförhållanden, något som den också fick bevisa. Sjöfarten hade fått mer avancerade tekniska hjälpmedel och bättre båtar, men trots det hände det svåra haverier.

 ”Wilhelm R. Lundgren II" , byggdes på Vikens varv i Skåne och bekostades av Rederi AB Transatlantic. Båten var placerad på västkusten bara i tre år. Efterträdaren med samma namn blev en betydligt större båt, byggd efter Colin Archers anvisningar med en kraftig Bolindermotor. Den levererades 1920 och tjänstgjorde på Rörö i 36 år. Med den utfördes otaliga patrulleringar och räddningsinsatser.. Colin Archer (1832 – 1921) blev känd för sina moderna sjöräddningsbåtar. Han konstruerade den första större sjöräddningsbåten med segel, senare motoriserad, som sjösattes 1893 och var i drift i fyrtio år.

Källor: Morlanda hembygdsbok IV (1999), Nordisk Familjebok, 16 (1912), Anders Wällhed, Historisk loggbok över Sjöräddningssällskapet under etthundra år (2006), Sjöhistoriska museet, Stockholm, Internet.

Marinmålaren Emil Ekman (1880 – 1951) förevigade vid förra sekelskiftet en situation som inte var ovanlig vid denna tid. Ett fartyg var i sjönöd och besättningen måste räddas. Det som stod till buds var en båt som i det hårda vädret roddes ut till det grundstötta fartyget.

Käringön fick en livräddningsstation 1920 och den första patrullerande räddningskryssaren hade sin hemmahamn där. Som en hyllning till ordföranden i Sveriges redarförening fick båten namnet Justus A.Waller. Den byggdes på Fridhemsvarvet i Lysekil. Kryssaren var 18,1 m lång och 5, 3 m bred och kunde göra nio knop. Efter åren på Käringön och två år vid Fyrudden nära Valdemarsvik kom kryssaren 1964 till Grankullaviken på norra Öland. 1972 såldes den som fritidsbåt. Justus A. Waller (1848 – 1930) som var göteborgare hette Andersson som ung. Han var son till en bagare och gifte sig med en bagardotter. Han hade ambitioner och kom sig upp i samhället. Så småningom blev han engagerad i sjöfartsfrågor men då hade han tagit namnet Waller. Andranamnet Adalrik behöll han som initial.

Sjöräddningskryssaren Wilhelm R. Lundgren II bekostades av Rederi AB Transatlantic. Den ritades efter Colin Archers anvisningar, levererades 1920 och tjänstgjorde sedan på Rörö i många år. Med den utfördes otaliga patrulleringar och räddningsuppdrag i alla väder.

Norrmannen Colin Archer från Larvik hade med föräldrar emigrerat från Skottland. Han blev känd för sjöräddningsbåtar som var revolutíonerande för sin tid. De som dittills hade funnits var öppna och ibland hände det att de som skulle rädda de nödställda själva drunknade. Colin Archer konstruerade den första större sjöräddningsbåten med segel, senare motoriserad, som sjösattes 1893 och var i drift i fyrtio år.

Det kan nämnas att R i namnet kommer av Rogatius, men Lundgren hade också ett tredje förnamn, nämligen Benjamin. Den 16 april 1943 minsprängdes ubåten Ulven utanför St. Pölsan. I sökandet deltog bl.a. annat sjöräddningssällskapets "Wilhelm R. Lundgren II" och "Justus A. Waller".

Skummet yr kring fören på ”Wilhelm R. Lundgren II”.

 

Snabbgående och lätta räddningsbåtar behövdes för att komplettera eller ersätta de tyngre räddningskryssarna. På så sätt kunde man täcka alla behoven för en effektiv sjöräddningstjänst. Utvecklingen gick vidare och på 1970-talet fick Sällskapets första RIB hemmahamn i skånska Kivik. Förkortningen står för Rigid Inflatable Boat och innebär att det är båtar med ett kraftigt V-skrov och med uppblåsbara pontoner runt om. Båttypen är känd för sina utmärkta sjöegenskaper.

 

Snabbgående och lätta räddningsbåtar har på senare år fått en allt centralare roll i Sjöräddningens flotta.  En sådan båt är Rescue Ilse Sanne som är stationerad på Käringön,och donerad av Stig och Ilse Sanne, Kullavik. Den är utrustad som ambulansbåt då räddningsstationen på Käringön varje år utför bortåt hundra ambulanstransporter i Bohusläns skärgård. Båten är byggd i Henån och har både brand- och länspumpar. Dessutom är den utrustad med bl a radar, satellitkompass, backuppsystem, ekolod, autopilot, VHF-pejl Rhoteta, 80 Mhz, GSM Nokia och Peltor trådlösa headset. Benämningen rescue- är hämtad från engelska och betyder ordagrant räddning, undsättning, bärgning.

Tillbaka