Tillbaka

Sven H. Gullman

Del 1

Åtskilliga hundra, ja, de kan säkert räknas i tusental, de bohusläningar, i synnerhet män, som genom åren från mitten och andra hälften av 1800-talet lämnade sin hembygd för att ta arbete i Göteborg. Inte alla ynglingar i fiskelägena ägnade sig åt fiske och inte heller alla bondesöner på Orust och Tjörn åt jordbruk. Många sysslade med fraktfart eller skaffade sig sjömansbrev och tog hyra på handelsfartyg. Ett litet fåtal som hade möjlighet till det läste till styrman och vidare till sjökapten. För övriga utan vidare utbildning återstod arbete i hamnen eller inom industrin, bl a på varven. Men en del vägrade att acceptera jantelagen och ordspråket ”skomakare, bliv vid din läst” och satsade på egna företag i mindre skala i Göteborg.

Först i slutet av 1920-talet öppnade sig möjligheten att bli ingenjör utan att ha avlagt studentexamen och gått på Chalmers. År 1927 startade Göteborgs Tekniska Institut, GTI, och det följdes nio år senare av NTI, Netzlers Tekniska Institut. Många av dem som utexaminerades därifrån fick genast arbete på något av varven, Götaverken, Eriksberg eller Lindholmen. Man kan räkna med att en del av dessa ingenjörer också kom från Bohuslän.

Det äldsta varvet i Göteborg var Götaverken, en benämning det fick först 1917, mycket passande som det låg vid utloppet av Göta älv. Dessförinnan var det sedan 1867 känt som Göteborgs Mekaniska Verkstad men i verkligen ännu äldre.
Näringslivet i Göteborg under 1800-talet hade skottar att tacka för sin utveckling. Det som så småningom skulle bli Götaverken grundades följdriktigt av en skotte. Det kan nämnas att Lindholmens varv kom till 1844 och Eriksberg nio år senare, 1853. Dessa årtionden var således oerhört expansiva i Göteborg. De fordrade arbetskraft och sådan fanns inom det stora område där Göteborg var centrum, bl a hela Bohuslän.

Alexander Keiller var en ung man på 21 år när han kom till Göteborg. Staden hade ett gott rykte i Skottland och Keillers landsman William Gibson var redan etablerad här. De två startade en fabrik för tillverkning av lin och hampa men så småningom gick de skilda vägar och Keiller anlade 1841 en mekanisk verkstad, Keillers Mekaniska, embryot till Götaverken.
Fem år senare byggdes det första fartygsskrovet. Sedan var det dags att flytta varvet från den södra till den norra älvstranden där de tre stora varven kom att ligga.

Det bör kanske nämnas att den unge Alexander Keiller redan från början i Göteborg tycks ha blivit accepterad i de tongivande och förmögna familjerna – 1830 gifte han sig nämligen med den 26-åriga Maria Lovisa Wijk som tillhörde en aktad släkt.
Så förflöt en tid och en myndighetsperson upptäckte att skotten egentligen saknade tillstånd att vistas i riket. Sådant kunde endast kungen lämna och det blev hög tid att författa en ansökan som dessutom skulle innehålla en anhållan om svenskt medborgarskap. Skrivelsen, daterad den 22 februari 1832, finns bevarad i Riksarkivet i Stockholm och har följande lydelse. 
 

                          Stormäktigste Allernådigste Konung!  
 

Vid senaste skattskrivning underrättades jag om nödvändigheten av att ansöka om tillåtelse att förblifva i riket och såsom född utländsk man vinna här i landet naturalisations rätt såsom svensk undersåte. I okunnighet härom har jag redan i sex år uppehållit mig i Göteborg. Jag har därunder blifvit intressent i ett bolag under firma af Gibson & Keiller, hvilket jag biträtt med min utrikes samlade erfarenhet och kunskaper. Jag är under tiden gift med ett svenskt fruntimmer och äger familj. Äfven har jag här i landet nedlagt min förmögenhet i nyttig industri och hoppas kunna vara gagnelig i den och där min verksamhet utöfvas och där flera därigenom ega sin bergning. Redan fästad vid de starkaste band till Sverige återstår för mig ingen annan önskan än att få räknas bland antalet medborgare och Eders Kungliga Majestäts trogna undersåtar.

                                          Alexander Keiller

                              Mechanicus   
 

Kungen biföll Keillers ansökan.

I denna nämns det att han var involverad i firman Gibson & Keiller.
Vid början av 1800-talet fanns det i Göteborg flera skottar som hade slagit sig ned där som industriidkare. Det bör därför ha varit naturligt för Alexander Keiller att utnyttja deras erfarenhet av hur det svenska samhället fungerade och använda sig av deras kontakter.

Den förste med namnet Gibson hette William. Denne kom som fjortonåring till Göteborg redan 1797. Pengar hade han med sig från Skottland. Några och tjugo år gammal byggde han först upp en ättikfabrik och ett skeppsrederi, fortsatte med en repslagarbana i Majorna och ett segelduksväveri. Han nöjde sig inte med det utan var den förste i Sverige som grundade ett järngjuteri.

Framgångarna i affärerna ledde till en avsevärd förmögenhet som han delvis skänkte till välgörande ändamål. Bl a lät han bygga och bekosta Jonsereds kyrka och en skola där för 150 barn.
Med sin erfarenhet och sina kunskaper blev han ett stöd för den unge landsmannen Alexander Keiller. Namnet Gibson är för alltid förknippat med Jonsereds fabriker som grundades av William Gibson.

Han förstod sig tidigt på att utnyttja möjligheterna och köpte 1834 ett markområde i Jonsered där han anlade väverier samt lin- och bomullsspinnerier. Hans tre söner fortsatte faderns industriverksamhet. Jonsereds fabriker var en välkänd industri och ett begrepp ända i senaste tid.

Alexander Keiller avled 1874. Då hade hans företag sju år tidigare gått i konkurs men det rekonstruerades och sonen James tog över som direktör. Han skulle leva till 1918.

Många bohusläningar som bor på Hisingen råkar säkerligen ofta på benämningen Keillers park. Det är ett stort markområde som James Keiller donerade till staden. Om inte annat så lever dessa skottars namn på så sätt vidare för kommande generationer.

Götaverken och Jonsereds fabriker grundades av skottar. De kom att under många år vara arbetsplats för otaliga män och kvinnor. I synnerhet vid varvet tjänade sannolikt många bohusläningar sitt levebröd.

Del 2

I det förra avsnittet berättades det om skotten Alexander Keiller som grundade det som skulle bli Göteborgs största varv, Götaverken, arbetsplats för otaliga bohusläningar genom åren. Dessutom berördes en annan stor industri, Jonsereds fabriker, som också hade en skotte, William Gibson, att tacka för tillkomst.
Namnet Carnegie har under de senaste åren funnits med i nyhetsrapporteringen, inte alltid i positiva ordalag. Det har förknippats med diskutabla ekonomiska tranaktioner och misstänkta oegentligheter inom ett investmentbolag med samma namn.

Från början var det ett handelshus och ett bryggeri i Göteborg, grundat av en skotte redan 1803. För länge sedan var namnet Carnegie liktydigt med porter och Klippans sockerbruk i Majorna. Familjen Carnegies historia i Göteborg började med den skotske adelsmannen George Carnegie som gick i landsflykt efter att ha deltagit på den förlorande sidan i ett uppror mot den engelska tronen 1746. Han lyckades förklädd lämna England via London och hamnade i Göteborg där han tolv år senare grundade ett handelshus, byggde upp en stor förmögenhet och skaffade sig en skara inflytelserika vänner i staden, bl a andra landsmän som hade kommit till Göteborg av samma skäl. Efter några år återvände han dock till Skottland.
Senare anlände hans son David Carnegie den äldre till Göteborg för att gå i lära hos faderns vänner John Hall och Thomas Erskine.

År 1803 skapade han tillsammans med en kollega handelsverksamhet under namnet D. Carnegie & Co. Till en början importerade de bl.a. lin, salt, vin samt kolonialvaror medan exporten utgjordes av sill, tran, tjära och trävaror. I verksamheten ingick en betydande rederiverksamhet. Carnegies engelska kontakter ledde till att Göteborgs hamn fick en särställning i Europa och under tiden blev D. Carnegie & Co ett av de större handelshusen i staden.

Efter Napoleons nederlag 1813 blev den europeiska handeln med England fri vilket ledde till en kraftig tillbakagång för Göteborgs näringsliv. Samtidigt blev David Carnegie indragen i en konkurs i Göteborg som en annan skotte hade förorsakat. Processen kom att kosta stora belopp till dess att tvisten slutligen bilades men bidrog trots allt till att handelshusets växte.
Handelshuset D. Carnegie & Co koncentrerade sig nu på handel med järn och trävaror. Efter några år bjöd David Carnegie senior in sin brorson med samma namn som delägare. Denne var utbildad vid Eton och skickades som 17-åring till Göteborg för att komma in i farbroderns verksamhet i Göteborg.

En tid efter ankomsten till Sverige blev ynglingen uppmanad att begära både uppehållstillstånd och ansöka om svenskt medborgarskap. Det är farbrodern som i skrivelsen nedan står som undertecknare. Brevet, som finns bevarat på Riksarkivet i Stockholm, är betydligt mera kortfattat än Keillers. 
 

                          Stormäktigste Allernådigste Konung! 
 

Efter öfverenskommelse med min broder har jag i mitt hem emottagit hans son David Carnegie i ändamål att han på mitt kontor skulle biträda i handeln och hos mig förblifva. Jag hade förmodat att denne yngling icke skulle kunna hänföras under lika kategorier med utländske män, hvilka hitkomma och önska här kvarstanna. Men jag är nu af poliskammaren förständigad att rättigheten för kvarvaro hos mig ankommer på Eders Kungliga Majestäts nådiga tillåtelse. Jag anhåller därför vördsamt och i underdånighet om Eders Kungliga Majestäts nådiga tillåtelse för min brorson att få här kvarstanna och blifva såsom svensk undersåte antagen.

                              David Carnegie

                    Grosshandlare i Göteborg 
 

Det blev så som farbrodern önskade. Unge David Carnegie visade snabbt prov på affärssinne. Blott 23 år gammal köpte han på en konkursauktion de Lorentska socker- och porterbruken vid Klippan som vid denna tid var Göteborgs största industriföretag. Familjen Carnegie var stadd vid god kassa. Det bevisas av att köpet gjordes privat men med farbroderns goda minne.
Köpeskillingen uppgick till 200 350 riksdaler, ett för tiden enormt stor belopp. Några år efter farbroderns bortgång 1837 stod brorsonen som ensam ägare till handelshuset som nu också innefattade socker- och porterbruken.

Sedan länge var det förbud på att importera porter och tillverkningen i Göteborg gick lysande, eftersom bryggeriet där hade monopol på tillverkningen av den populära drycken. Tre olika varianter tillverkades inledningsvis: Brown Stout av högre kvalitet, Draft Porter samt en ljusare maltdryck under namnet Ale.

Trots de goda förutsättningarna hade verksamheten svårt att klara av de tyngande räntebetalningarna. Bröderna Lorent sköt till betydande kapital och övertalade svågern John Nonnen, invandrad engelsman, att göra likaledes. Nonnen kämpade med driften av företaget men vid A. R. Lorents död 1833 försattes dödsboet i konkurs, så småningom också bruket.

Genom tidigare affärsförbindelser hade David Carnegie stort förtroende för Nonnen och denne såg möjligheterna att utveckla bruket. En förutsättning för att Carnegie skulle investera var att Nonnen fortsatte som företagsledare. Bägge tänkte rätt. Investeringen i socker- och porterbruken visade sig bli en lysande affär. Fyra år efter köpet var årsvinsten enbart i sockerverksamheten större än hela köpeskillingen.

Under andra halvan av 1800-talet stod bruket för 30 procent av Sveriges totala socker- och sirapsproduktion. Omkring 1850 hade Carnegies bruk cirka 400 direkt anställda, varav en tredjedel vid porterbruket. Årsproduktionen låg kring en halv miljon liter porter. Inledningsvis svarade bryggerinäringen för drygt hälften av företagsgruppens vinst men andelen föll snart till mindre än en tiondel. Skälet var inte en tillbakagång för Carnegies porter utan att sockerraffinaderiets verksamhet växte mycket snabbt.

Bruken blev arbetsplats för generationer av arbetare. Carnegie kände ett för tiden ovanligt stort socialt ansvar för sina anställda. Han lät uppföra arbetarbostäder, skola och badhus, införde fri läkarvård, sjukvård och sjukpeng. Det var också han som bekostade bygget av S:ta Birgittas kapell, numera populär bröllopskyrka.
Säkerligen känner denna tidnings äldre läsare till släktingar som för hundra år sedan eller senare fick sin utkomst där.

David Carnegie avled 1890. Då hade han sedan länge varit bosatt på sina slott i England, men alla viktiga beslut om verksamheten i Göteborg var han noga med att själv fatta. Sin förmögenhet använde han bl a till donationer i Göteborg.

Sockerbruket på Klippan är numera ett minne blott. Namnet Carnegie lever dock vidare i fonder och som fondkommission, den senare med ganska skamfilat rykte.

Del 3

De två föregående avsnitten har handlat om de skottar, Alexander Keiller och David Carnegie, som flyttade till Göteborg och byggde upp företag som så småningom blev kända som Götaverken och Klippan, det senare med sockerbruk och porterbryggeri. Till det kom Jonsereds fabriker, grundat av William Gibson. I synnerhet de två första blev under årens arbetsplatser också för åtskilliga bohusläningar som lämnade sin hembygds fiske eller jordbruk för andra sysselsättningar.
Men det fanns nyinvandrade skottar som insåg att det kunde finnas skäl att slå sig ned på någon annan plats. Gemensamt för dessa skottar var att de inte bara var unga och företagsamma. De hade även en stadgad ekonomi. De tillhörde en etablerad samhällsklass i sitt hemland, de hade fått en god uppfostran och en gedigen utbildning och de var inte oroliga för att bryta nya vägar i ett annat land. De litade inte på turen utan satsade helt på att lyckas med hårt arbete.

En sådan var William Thorburn som 43 år gammal med sin unga familj slog sig ned i Uddevalla 1823. Han tillhörde en köpmannasläkt och fadern var affärsman i tebranschen.

När han anlände till Sverige var han redan gift, den tio år yngre hustrun Jessy var född Macfie och de hade fem barn, bl a en treårig son, även denne med namnet William. Så småningom skulle dottern Jessie ingå äktenskap i Skottland med William Andrew Macfie, en släkting på moderns sida. Dessa bodde några år i Skottland men flyttade 1845 till Sverige och inköpte gården Anfasteröd vid Ljungskile.
Därigenom kom den gamla skotska klanen Macfie, med keltiska rötter, att representeras i vårt land.

Det ursprungliga ghaeliska namnet Mac Dhuibhshithe angliserades efterhand till MacDubbsith. Det hade betydelsen ”mörk fredlig man”, där ”mörk” stod för något övernaturligt. Macär ”son” på ghaeliska.  När klanen förlorade sina landområden på öarna Colonsay och Oronsay i Inre Hebriderna tycks den ha fått namnet Mhic á Phi eller Mac-a-Phie. Klannamnet stavas ibland också MacFie.

William och Jessy Thorburn anlände till Uddevalla den första lördagen i juli månad 1823. Sedan många år samlas medlemmarna i släktföreningen Thorburn – Macfie vart tredje år just denna dag. Den äldre William Thorburn inköpte gården Kasen. När sonen med samma namn växte upp blev affärer även hans yrkesområde. Han blev grosshandlare och delägare i handelsfirman William Thorburns Söner, under en sexårsperiod på 1860-talet dessutom riksdagsman. Nästan självklart utsågs han till brittisk vicekonsul.

Handelsfirman innehöll även en rederirörelse. Den som William Thorburn senior hade grundat avvecklades under 1840-talet. Själv avled han 1851. Men sönerna fortsatte denna inom ramen för Rederi AB Avena med fyra ångfartyg.
Viktigast var export av havre. Havreexporten var betydelsefull för Uddevalla under en stor del av 1800-talet. Konkurrensen var hård, men den thorburnska handelsfirman kunde stå sig gott tack vare att den hade goda magasin och praktiska tekniska lastanordningar på Badö och Kasenabben, där fartygen lade till. Det spred sig snabbt i affärskretsar att "uddevallahavren" var av högre kvalitet och den betalades med högre pris än "göteborgshavre”.
Ett av ångfartygen var Annona, byggt i Aberdeen 1884 och inköpt av Thorburns sex år senare. I samband med detta ändrades namnet från det ursprungliga Faithlee.

 
Att hantera havren var besvärligt eftersom den har en benägenhet att "flyta". Stuvningen måste ske med omsorg. Säden måste isoleras från fartygssidorna med halm- och jutemattor. Havren skulle under lastningen "trampas ihop" i lastrummen. I tider av arbetslöshet under 1800-talet var detta arbete så eftertraktat att arbetare, huvudsakligen kvinnor, stod på höjderna runt Kasen för att få syn på det väntande fartyget. Den som först hade sett båten på ingående fick första chansen till jobb!

  
Släkten Thorburn kom att etablera sig i Bohuslän. Lyckornas Havsbad kom till tack vare en Thorburn. Säteriet Morlanda, länge ätten Bildts stamgods, har numera en Thorburn som ägare. Godset tillföll redan 1536 genom arv en medlem av familjen Bildt och efter några års undantag efter Bohusläns övergång till Sverige oavbrutet från 1679 till 1881. Nu är det en ättling till en urgammal skotsk klan som står som innehavare.

Skotska affärsmän slog sig således ned i Västsverige under första hälften av 1800-talet. Långt tidigare hade flera skottar etablerat sig i vårt land, också av yrkesskäl men ingalunda i civila anställningar.
Att mot betalning enrollera sig i främmande länders krigsmakt hörde till vanligheterna inte minst under 1500- och 1600-talen. Flera av dem som gjorde det tillhörde adliga familjer i hemlandet och fick därför också svenskt adelskap medan andra adlades tack vare krigiska bedrifter. Sådana ätter med skotsk bakgrund lever alltjämt i vårt land.

Skotska krigsmän i Bohuslän, i dessa fall med synnerligen dåligt rykte, har många blivit bekanta med genom Selma Lagerlöfs novell Herr Arnes penningar. Vad hon utvecklade i dramatisk form var en berättelse som Johan Oedman vidarebefordrade eller möjligen själv hade konstruerat i boken Chorographia bahusiensis, tryckt 1746.

Före sin återfärd till Skottland gjorde de inbrott i Solberga prästgård och tog prästfamiljen av daga. Endast en flicka kom undan med livet i behåll, men hon skulle i Marstrand komma att avslöja dem. Om historien är sann, tillhör den historien. De skottar som har omnämnts i denna serie kom däremot att göra stora och värdefulla insatser i Västsverige.

Tillbaka