Tillbaka

Ligger Surte i Bohuslän?

Publicerat i Lysekilsposten 19 jan 2004

Sven H Gullman

Del II

Uppgifterna om 1200-talet kan vara tillförlitliga

Axel Emanuel Holmberg (1817-1861) uppger i sin bok Bohusläns historia och beskrifning (1842-1845) att Skårdalen, där Surte ligger, skall ha varit norskt åtminstone sedan Magnus Lagabötes tid. Denne  var kung i Norge mellan 1262 och 1280. Holmbergs tillförlitlighet har i olika sammanhang  med rätta ofta satts i fråga. Nu visar det sig att forskare vid Göteborgs universitet anser att uppgiften om 1200-talet har fog för sig. Ingen tycks dock vare sig på norsk eller svensk sida ha ägnat frågan något djupare intresse. Ändå är det ett spännande spörsmål - en norsk enklav i Västergötland, ett område i detta landskap som formellt ingår i Bohuslän. Men om man nu befinner sig på osäker mark, skulle det ligga nära till hands att förknippa erövringen av Skårdalen med skyddet av fästningen på Bagaholmen.

Tuve- och lundbybor på Hisingen inte bohusläningar

Området vid Göta älvs mynning hade länge varit en tummelplats för danska, norska och svenska intressen. Älven utgjorde gräns mellan Norge och Sverige. Danmark sträckte sig sedan gammalt upp till Halland. Svenskarna hade lagt beslag på en smal landremsa som även innefattade en ögrupp utanför älvmynningen. Den norsk - svenska uppgörelsen om Hisingen ledde till en för våra dagar intressant gränsreglering som består än i dag. Även om det faller utanför ramen för denna artikelserie, kan det kanske vara intressant för läsarna att veta lite mer om detta. En blick på hur församlingarna (tidigare kallade socknar) där förhåller sig till varandra, visar att församlingsgränserna på Hisingen (som för övrigt ursprungligen bestod av två öar) fortfarande utgör den gamla riksgränsen mellan Norge och Sverige. Före freden i Roskilde 1658 hörde Lundby och Tuve socknar till Sverige medan övriga, dvs Backa, Säve, Björlanda och Torslanda  - förutom Rödbo nära Kungälv - ingick i Norge. Skall man vara riktigt noga så innebär detta fortfarande att de som i vår tid bor i Tuve och Lundby församlingar på Hisingen inte kan kalla sig bohusläningar utan västgötar, däremot alla de övriga. Det är sannolikt inte heller känt bland den stora allmänheten vilka öar utanför Göteborg som ryms inom Bohuslän. Till vårt landskap hör de som ingår i Göteborgs norra skärgård, dvs bl a Öckerö, Hönö och sydligast Fotö. Gränsen kom att gå mellan Fotö och Vinga som alltså ligger i Västergötland.

Bohus slott krävde ett skyddsområde

Håkon V Magnusson, kallad Hålägg, regerade i Norge åren 1270-1319. Tillnamnet Hålägg betyder "den högbente" eller "långbente". Sannolikt väckte han uppseende med sin längd; de flesta var i allmänhet ganska korta till växten. Prefixet - hå hade vid denna tid formen -há (uttalas med långt a-ljud) som betyder "hög". "Lägg" känner vi igen från det engelska "leg" = ben. Vad som direkt föranledde kungen att anlägga en befästning på Bagaholmen där älven delar sig i två armar känner man mycket väl till. Det hade länge varit spänt i relationerna mellan norrmän, danskar och svenskar just i detta område. Lite längre ned i Nordre älv låg på Ragnhildsholmen mitt emot Kongahälla fästet Mäklaborg som den norske kungen hade anlagt i mitten på 1200-talet. Den svenske hertigen Erik Magnusson, Magnus Ladulås son, var förlovad med Håkon V:s dotter och fick av sin blivande svärfar bl a Mäklaborg i förläning. Det dröjde inte länge förrän det uppstod allvarliga förvecklingar mellan dem, och för att minska Mäklaborgs betydelse beslöt kungen anlägga en borg på Bagaholmens högsta krön. Detta hände 1308. Till att börja med byggdes fästet i trä men efter hand blev det en riktig borg av sten. Läget var strategiskt väl valt och borgen Bagahus, senare förkortat till Bahus, kom att spela en viktig politisk och militär roll. Det kom för övrigt aldrig att erövras. En blick på kartan visar att det låg i norskt intresse att pacificera ett tillräckligt stort landområde på andra sidan Göta älv, lätt att försvara från fästningen. Genom att behärska detta yttre skyddsområde kunde man på norsk sida dessutom ta upp tull på varor som passerade enklaven eftersom hela området tillhörde Norge. Effektiv bevakning och avspärrning genom nedslagna pålar i älven gjorde det möjligt att avkräva tull av fartyg på väg till Lödöse. På samma sätt kunde norrmännen ta upp tull av vägfarande. I en avskrift av Äldre Västgötalagen från omkring 1325 eller något tidigare omtalas en gränsläggning där namnet Surtubaergh - som sannolikt betyder Surte berg eller bergen i Surte -förekommer. En förklaring till varför namnformen Bahus kunde bli Bohus (på norska Båhus) kan kanske intressera läsekretsen. Orsaken finns att söka i de ljudförändringar som ägde rum under medeltiden. Ordet båt hette ursprungligen bater med långt a i uttalet. Samma sak var det med gås  (gas) och räkneordet åtta som stavades atta med långt a i förstavelsen. Långt a gick undan för undan över till att uttalas som å. När namnformen Bagahus (fästet på Bagaholmen) förkortades till Bahus, uttalades från början vokalen a långt. Efter hand övergick a-ljudet till å-ljud och namnet kom att uttalas Båhus. Det är denna stavning som fortfarande används i norska språket och som är den "riktiga". Eller rättare sagt, det svenska Bohus skulle egentligen uttalas som i norskan med öppen vokal i prefixet och inte sluten.

Gränsreglering 1554 bekräftar att Skårdals skate var en del av Norge

Vid vissa tidpunkter hade de svenska och danska myndigheterna anledning att göra en översyn av riksgränsen. En sådan ägde rum år 1554 och man började söderut med gränsen mellan Sverige och de danska landskapen Blekinge, Skåne och Halland. Så småningom kom man till Göta älv och Skårdals skate. I dokumentet räknas de tio gränsmärken upp som omger den norska enklaven. Först nämns Gåsholmen i älven. Landhöjning och uppslamning har gjort att den numera är en del av den östra stranden och kallas Gåsakullen. Nästa gränsmärke var den nuvarande Brattåsen, som då hette Kielsberget och ligger mellan södra och norra Surte. Avrinningen från Surtesjön till älven går genom en ås, vars branta sluttning, Surtelid, fastställdes som ytterligare ett gammalt gränsmärke. Synemännen vandrade vidare, och via Moenn, som det fortfarande stavas, en sandslätt som länge har varit sandtag till Surte glasbruk, fortsatte de till Skårdals by, vidare till Vikens gamla herrgård och därefter ned till Göta älv. Riksgränsen mellan Norge och Sverige var härigenom ännu en gång för alla fastställd och dokumenten underskrivna. Det norska Bohuslän sträckte sig in på svenskt och västgötskt område.            

Politiskt viktigt område

Denna norska enklav var en nagel i ögat på svenskarna som vid olika tillfällen försökte erövra den.

På 1640-talet var området skådeplatsen för omfattande strider. Mera därom i nästa och avslutande avsnitt.

Forts.

 

Tillbaka