Del I och II

Nyligen har tidningens läsare i några artiklar blivit påminda om tjörbon Karl Andreas Anderssons viktiga insatser inom fiskerinäringen. Han var född på gården Stordal i Stenkyrka församling, och Stordal kom hans barn att ta som efternamn. Sin stora internationella debut gjorde han i den svenska vetenskapliga sydpolarexpeditionen under åren 1901-1903. I en artikelserie kommer läsarna att få glimtar från denna. När Andersson förkortade sina förnamn och endast använde sina initialer är inte bekant men det är inte osannolikt att han lät sig kallas K. A. i samband med han inträdde på den politiska arenan. Läsaren skall upptäcka att han under sydpolsexpeditionen omtalades som Karl Andreas. 1907 doktorerade han på en avhandling i zoologi och därefter inleddes hans karriär, både professionellt och politiskt. Som en kuriositet i vår tid kan nämnas att han under riksdagstiden enligt tidens sed omnämndes som ”herr Andersson i Fiskebäckskil”, senare ”herr Andersson i Stockholm”. Det var så han tilltalades av talmannen. Materialet till artiklarna har hämtats från följande böcker: J.G. Andersson-C.A.Larsen-C.Skottsberg, Antarctic: två år bland Sydpolens isar I-II (1904), The Swedish Antarctic Expedition 1901-1903 (1904) och Wissenschaftliche Ergebnisse der schwedischen Südpolar-Expedition 1901-1903 Bd 1-5 (1905-1908). Karl Andreas Anderssons tre bidrag kan läsas i femte bandet: bl a Das höhere Tierleben, 58 sidor, och Die Pterobranchier, 122 sidor, alla uppsatserna rikligt försedda med egenhändigt gjorda teckningar och av fotografier.

Det är den 17 januari 1902. Karl Andreas Andersson hade med några av sina kolleger just stigit i land på det ofantliga antarktiska områdets största snöfria fläck, en mark utan ett endaste grässtrå och ytterst glest bevuxen med ett fåtal nästan osynliga mossor och lavar. Naturen gjorde ett hisnande intryck på forskarna som under ett par timmar vandrade omkring för att få en överblick över den trakt som skulle bli deras arbetsplats. När de kom ombord till middagen fick de frågan om de hade sett några flugor eller andra insekter i land. Nej, det hade de inte, men vad skulle de säga om de fick se en stor livs levande insekt – svaret var givet: en sådan skulle inte kunna leva därnere. Då visade man en gräshoppa som man från isen hade iakttagit sittande på ett av fartygen. Stor var den, och den såg så genomskinlig och tropisk ut, att det var omöjligt att föreställa sig att den kunde leva där, men knappast heller att den hade blivit stormdriven från några avlägsna trakter. Händelsen föreföll besynnerlig och gav upphov till funderingar. Kunde det södra polarområdet ännu hysa förborgade ting? Sydpolen består av en sammanhängande landmassa där de yttre, isbetäckta kusterna utgörs av de områden som forskare dittills hade lärt känna. Varför skulle det där inte finnas plats för landsträckor, där en starkare sommarvärme i förening med en mindre nederbörd kunde göra det möjligt inte bara för snön att smälta utan också att utveckla en vegetation, betydligt rikare än den som de tidigare på dagen hade sett? Ja, så gick funderingarna kring matbordet. Det var inte några lekmän som kastade fram dessa hypoteser. Deltagarna i expeditionen hade en vetenskaplig skolning och var alla vana vid att underbygga sina teorier. På vägen söderut hade de sett talrika kejsarpingviner som måste ha isfria häckningsplatser. En tidigare expedition från England hade funnit sådana på Victoria Land och allt talade för att det borde finnas fler.

Fr v:

34-årige Axel Ohlin, f. 1867, fil dr, docent i zoologi

26-årige Gösta Bodman, f. 1875, fil lic, meteorolog

32-årige Otto Nordenskjöld, f. 1869, fil dr, docent i geografi

21-årige Carl Skottsberg, f. 1880, fil kand, botanist

41-årige Carl Anton Larsen, f. 1860, Antarctics befälhavare

26-årige K.A. Andersson, f. 1875, fil kand, zoolog

Den skandinaviska sydpolsexpeditionen hade flera föregångare.

Efter omfattande upptäcktsfärder till Sydpolen på 1840-talet inträdde den antarktiska forskningen i ett långvarigt stillestånd, men undantag fanns. Åren gick och allt fler forskare insåg att man måste göra en grundlig utredning av vad som kallades det antarktiska problemet. Jordmagnetismens företrädare klagade över att hela deras vetenskap led av att de inte kunde beräkna de magnetiska krafternas fördelning kring den södra magnetiska polen. Meteorologerna gjorde teoretiska beräkningar som utmynnade i åsikten att vintern därnere borde vara förhållandevis mild. Geologer efterlyste iakttagelser som kunde göra det möjligt att förklara djurens och växternas vandringar på det södra halvklotet och utreda forna perioders klimatiska förhållanden. Biologerna ville kunna jämföra organismer från det inre av de båda polartrakterna. Smakbitar fick de genom mindre expeditioner men en grundlig utredning saknades. Under den internationella geografiska kongressen i London 1895 förfäktades kraftfullt åsikten att seklet inte fick gå till ända utan att man slutgiltigt tog i tu med forskningen kring Antarktis. Följden blev stora expeditioner i synnerhet från Tyskland och England. Samma år som kongressen i London ägde rum drog Otto Nordenskjöld ut på forskningsfärd till Eldslandet och Patagonien i Sydamerika i förhoppning om att förbereda en svensk expedition till ännu sydligare trakter. Denna kom till stånd sex år senare.

Del II

Den 16 oktober 1901 hade Antarctic lämnat Göteborg. En vecka in på det nya året var man så långt kommen söderut på färden mot Sydpolen att man kunde unna sig en paus i arbetet. Den 8 januari 1902 satt K. A. Andersson och de andra efter lunchen i solskenet uppe på akterdäck och drack sitt kaffe. Sedan höjde de en skål i punsch för vad som låg framför dem. Det fanns inte mycket annat att ta sig till, varför de samlades de i grupper för att spela kort, något som fortsatte till långt fram på kvällen. Dagen därpå hade temperaturen fallit till 3 plusgrader, luften kändes kall och tung, morgonen hade börjat med tät dimma och senare på dagen påminde små snöflockar om att den långa färden nu låg bakom dem. Tvärs över jordens varma bälte hade de nått fram till de trakter där isen och snön också under sommaren är allhärskande.

Den 10 januari stod de alla på däck och spanade ivrigt efter den första skymten av Syd- Shetlandsöarna. Tio minuter över ett på eftermiddagen ljöd äntligen från kommandobryggan det efterlängtade ropet: land förut! På den skarpt belysta sydliga horisonten syntes ett svart avbrott och några mörka skuggningar. Det var den första åsynen av Kung Georgs Land, svenskarnas första mål i de antarktiska regionerna. Expeditionen gjorde det ena strandhugget efter det andra. Ibland stannade man halva dagen för att titta närmare på faunan, ibland seglade man vidare. Kapten Larsen stoppade sitt fartyg utanför Harmony Bay och tre båtar sattes ut. Det ingick i planen att medan vetenskapsmännen var sysselsatta med sina undersökningar passa på att fånga några sälar. I en av båtarna befanns sig K. A. Andersson som tillsammans med de övriga för första gången kunde beträda den arktiska jorden. Vid fyratiden på morgonen den 15 januari såg vakthavande ett sund med en stor ö i mitten och kallade på expeditionens chef som hade varit ivrig efter att få detta besked. Solen gick upp, klar och strålande, och belyste det vita snölandskapet omkring dem. Vad de såg var Joinvilleön vars topp, Mount Bransfield, dominerade med sin runda kägla långt över omgivningen. Ett par timmar senare passerade man den plats som skulle bli en av de mest bekanta i polarforskningens historia. Expeditionen kallade den tills vidare Depåglaciären, ifall den skulle utnyttjas för en depå: en långsträckt, cirkelformad dal med branta sidoväggar och en bred, snöfri strand. Den kom också före årets slut att få en sådan funktion för tre medlemmar av expeditionen, däremot inte för K. A. Andersson. De tre skulle komma att tillbringa en lång, dyster vinter i storm och köld, instängda i en liten hydda, där de knappt fick plats bredvid varandra på golvets rullstenar. Dessförinnan hade de under flera veckor klättrat upp för bergväggarna för att spana efter sitt fartyg. Men de tre gjorde under dagarna vetenskapliga upptäckter som skulle visa sig vara av högt värde. De överlevde och gav platsen Hoppets vik, som senare blev det officiella namnet.

H. Maj:t Konungens skål!

Framme i fören fanns två valkanoner och knappt hade hurraropen förklingat förrän skotten från dessa började ljuda, ett efter ett, ända tills talet 21 var fyllt. Lite långsamt och dröjande kom de, men därför var det inte mindre högtidligt att stå i denna öde, storslagna natur och höra ljudet återkastas från isfjällets väggar. Sedan följde festmiddag i fartygets alla avdelningar med vin, tal och skålar. Som enda gång under färden bjöds det också på champagne. En särskild matsedel hade komponerats, prydd med unionsflaggorna. Efter middagen var styrmän och maskinister inbjudna till gunrummet och i den gemytligaste feststämning satt de där tillsammans till långt fram på morgontimmarna. Men följande dag var samtliga ombord uppe tidigt som vanligt och färdiga att ta i tu med sina uppgifter. Den 25 januari gjorde man en lodning och fann djupet vara 3 750 m, något som höll sig ganska oförändrat under den fortsatta färden österut. Fartyget medförde olikartade håvar. En mindre, kallad sluthåv, var så anordnad, att den genom en särskild mekanism stängde sig själv när den vid uppdragningen passerat en viss vattensträcka. Vidare en mycket stor, grovmaskig håv, särskilt konstruerad för denna expedition efter en ny idé – tyvärr lyckades varken besättningsmännen eller zoologerna ombord få den att fungera på rätt sätt. De bästa resultaten gav de stora, vanliga, öppna håvarna. Zoologerna visade sig förtjusta när håven kom upp efter att ha släpats fram på ett par kilometers djup och de fick fångster att fullt upp sysselsätta sig med.