Tillbaka

Talismaner och klosterfiskare.
C.G. Bernhardsson* söker sina rötter.
Publicerad i Bohusläningen
1 februari 1996

Sven H. Gullman

*   C. G. Bernhardson föddes 1915 och avled 1998. Hans hem med den stora tavelsamlingen kommer att bevaras orört som museum med visningar under sommaren.
 

En dag för några tusen år sedan var en kvinna på västkusten ute och rodde i en ekstock. I närheten såg hon tre - fyra låga skär som stack upp över vattenytan. Båten stötte emot och kvinnan hamnade i vattnet med sina tillhörigheter, bl a en talisman.

Åren gick, sekler lades till sekler, "böarna" - som en sentida bohusläning skulle säga - växte till holmar och holmarna till öar. Dessa bands undan för undan samman till större enheter. Människor tog snart öarna i besittning, här fanns det mesta för livets nödtorft, fågel, ägg, fisk, säl, musslor och krabbor. Enkla stenkojor blev bostäder, sälskinn lades på som tak, bränsle fanns det gott om. Talismanen med sin magiska kraft hittades långt senare och lär nu finnas hos Carl Gustav Bernhardsson som med den här skrönan inleder en berättelse om sin hemös tillkomst i en nyutgiven liten skrift med bilder i svartvitt, som han kallar " Glimtar ur Skaftens öars historia" (eget förlag , tryckt i Uddevalla 1995) och som delvis kompletterar tidigare utgivna böcker av honom. Det är naturligtvis Skaftö det är fråga om.

Föreställningen om topografin för bortåt 5000 år sedan är inte orimlig. Landhöjningen efter den senaste istiden pågick som bäst. Utmed Bottenviken och Bottenhavet viker vattnet fortfarande undan på ett synbart sätt. Så långt söderut som i nivå med Åland räknar man med en genomsnittlig landhöjning med ungefär 60 cm per hundra år. I sydvästra Skandinavien är förändringarna numera inte lika märkbara men de har inte avstannat. Det förhistoriska Bohuslän som Bernardsson tar ansats ifrån, hade helt andra strandlinjer än i vår tid. Tjörn bestod av en skärgård , halvöarna norr om Orust med namn på - näset) var öar och Byfjorden utanför Uddevalla en flera kilometer bred vik. Men Skaftö fanns inte.

 

Nu gör inte C G Bernhardsson anspråk på att betrakta sig som fackhistoriker. Han är folklivsskildrare och konstnär, han behärskar de lokala traditionerna, han är beläst och han har ett osvikligt minne. Och han har i sitt hem samlat oändligt många föremål som ger substans åt hans folklivsskildringar. Den första antikviteten fick han som sjuåring av sin mormor och med den väcktes hans hängivelse.

Skriften om Skaftös tillkomst innehåller dock mycket mer. Bernhardsson går vidare genom medeltiden och berättar på sitt personliga språk om jakt och fiske i mellersta Bohuslän under självhushållets tid, om människoöden under 1700-talet, om mat och dryck, om det första kaffet på ön, om offerstenar, om skolan på Skaftö två år innan

C. G. Bernhardson halvligger gärna i sin favoritsoffa när han tar emot besökare. Väggarna är fyllda med hans målningar som skildrar folklivet på Skaftö i gamla tider.

 

Sverige fick obligatorisk folkskoleundervisning 1842 och mycket annat. Då och då blandar han språket med dialektala ord och uttryck. Men tillbaka till ön. Bernhardsson utgår ifrån fem öar som blir en. När det gäller huvuddelarna är det inte svårt för en besökande att följa med i teorierna. Den som kommer till Fiskebäck ger också en fingervisning om gångna tider. Sundet mellan stora och lilla Långö, som Bernhardsson kallar dem, har löpt i stort sett utmed bilvägen söderut förbi Golfklubbens restaurang - f d ålderdomshemmet - till Gunnesbo vid avtagsvägen mot Grundsund. En rest av sundet leder ut till Skallhavet. För ett par generationer sedan var det som nu är ett brett dike farbart för småbåtar utmed Gunnesbo. En fortlöpande landhöjning eller "udgroeng" som författaren kallar den, dvs mark som gror igen, gör sig således alltjämt påmind och Bernhardssons antaganden tycks stämma. De övriga delarna av det blivande Skaftö är Klubban i norr, Islandsberg (lokalt kallat "Öa") och på den södra delen Ramholmen, de två sistnämnda landfasta sedan några årtionden.

 

C G Bernhardsson har i olika sammanhang aviserat att han i fortsättningen vill ägna mer tid åt frågan hur och när Bohuslän kristnades. Snorre Sturlasons Heimskringla och isländska sagor berättar inte direkt om hur kristnandet gick till men den södra delen av Viken, d v s Ranrike och Älvsyssel, blev från 1000-talet alltmer central för den norska - och tidvis även den danska - kungamakten och man kan anta att missionärerna kom från de brittiska öarna. År 1234 flyttar kung Håkon Håkonsson den gamle ett kloster från Tönsberg till Dragsmark och en verksamhet av oöverskådlig betydelse för landskapet tar sin början. Munkarna tillhörde premonstratensorden som hade grundats i Frankrike hundra år tidigare. Under de 300 år som klostret fungerade fick befolkningen ta direkt del av brödernas kunskap inom skilda områden. Utvecklingen hade kommit längre på kontinenten och kontakterna sjöledes var täta.

C. G. Bernhardsons två egenhändigt byggda hus i Gunnesbo på Skaftö i Bohuslän ligger ensligt till. Han är en av de sista i raden av folklivsskildrare som bevarat muntliga berättelser från tidigare generationer och åskådligt gjort dem i ord och bild.
Hur kom det sig att den norske kungen valde just Dragsmark? Bernhardsson presenterar en intressant teori. Kungen tipsades av de första kapellbyggarnas ättlingar. De äldsta bevarade kyrkorna i Bohuslän är från början av 1100-talet. Bokenäs är en av dem, men man vet att det vid denna tid fanns kyrkor i hela landskapet. Bernhardsson menar att det byggdes små fiskelägen i det yttersta kustbandet med fyra - fem fiskarkojor i varje och att ett utskärskapell hade att betjäna ett tiotal sådana lägen. Själavården skulle i så fall ha ombesörjts av sockenkyrkans präster eller - efter klostrets tillkomst - av prästvigda munkar då och då under året. Författaren är så övertygad i sin uppfattning att han t o m är beredd att ange storleken på sådana kapell. Han har f ö spårat ett par av dem. Frånsett detta bör det framstå som helt klart att sjöfarten var livlig i Skagerrak och kontakterna regelbundna mellan det dåtida Bohuslän och Tönsberg, ett av kungens starka fästen. Vid Göta älv låg Kongahälla, viktigt politiskt och kommersiellt centrum.

För Marieskogs kloster, som benämningen löd, var fisket av stor betydelse och man kan tänka sig att lekbröder - icke prästvigda munkar - inte bara ägnade sig åt jordbruk och skogsskötsel utan att vissa av dem fick prioritera fiske. Mellan Stockevik och Grundsund ligger Munkevig (lokalt uttal), ett urgammalt namn men hur knutet till Dragsmarksmunkarna? Bernhardsson är övertygad om sambandet och han ger fler exempel.
C G Bernhardssons senaste skrift är begränsad till omfånget men lite av en guldgruva att ösa ur. Fakta blandas med teorier, handfasta ting med kuriosa, riksspråk med dialekt.

Tillbaka