Tillbaka

Underdånighet inför överheten          
 

Publicerat i Lysekilsposten den 9 maj 2008, senare även i Stenungsunds-Posten med Orust-Tjörn.

Sven H. Gullman

 

En skrivelse till kungen måste för två hundra år sedan författas efter ett mönster som hade utvecklats under lång tid. Exemplet nedan (hämtat ur riksarkivet) är typiskt. Vederbörande iklär sig en roll av största ödmjukhet även om det som i det här fallet är Konungens Befallningshavande som begär tjänstledighet (med full lön) för att vårda sin hälsa.

 

”Stormäktigste Allernådigste Konung. 
 

I anseende den sjukdom af podager, varmed jag under sistlidna vinter varit och ännu är besvärad, vågar hos Eders Kongl. Maj:t jag underdånigst anhålla att till mineralvattens nyttjande inkommande sommaren den vanliga tiden, juni och juli månader, undfå Eders Kongl. Maj:ts nådigste permission. 
 

             Aller underdånigste tropligtigste tjänare och undersåte 
 

                                                     Samuel af Forselles” 
 

Landshövdingen daterade sin skrivelse den 20 maj 1799. Han hade sin bakgrund i Finland där han föddes 1757. Fadern, Jakob Forsell, hade adlats med namnet af Forselles. Syskonen stannade kvar i den östra rikshalvan där Samuel började sin yrkesbana som officer. När han hade varit överstelöjtnant i två år utnämndes han 1796 till landshövding i Göteborgs och Bohus län, måhända lite överraskande också för honom själv. Frågan är hur han egentligen fann sig till rätta på den svenska västkusten, för år 1800 flyttade han tillbaka till Finland och posten som landshövding i Uleåborgs län. Det var i Finland som han hade sin övriga släkt. I skrivelsen till kungen åberopar han podager. I äldre uppslagsverk anges med detta gikt i foten. Enligt nyare encyklopedier är det fråga om akut giktinflammation i stortåleden. Vad vet man om den egentliga orsaken! Diagnoser var bristfälligt underbyggda, minst sagt. Den arme landshövdingen har med stor sannolikhet lidit av sina smärtor och efter bara två år i Uleåborg tog han avsked. Det berättas om honom att han ofta reste till Spa för att vårda sin hälsa. Där avled han 1814. Inte kunde han ana att namnet på den belgiska kurorten två hundra år senare skulle bli synonymt med hälsoanläggningar i Sverige, oavsett om de är friliggande eller till och med en avdelning i något varuhus.  
 

Men tillbaka till landshövdingarnas tjänsteskrivelser.

Denna modell följdes också av andra som av någon anledning vände sig till kungen. Detta gällde inte minst prästänkor som anhöll om ett extra nådår. Ärenden som landshövdingen fick handlägga rörde annars ofta handel och sjöfart samt utnämningar inom den regionala statsförvaltningen.

Den 30 oktober 1800 lämnade Johan Leonhard Belfrage i Kvistrum sin ”underdånigste rapport” om förrättningar som han hade ålagts att göra i de socknar norr om Uddevalla där man bedrev sillfiske. Han kunde meddela ”fägnesamma tidningar”, dvs glädjande nyheter, om det fiske som var i full gång utanför kustsamhällena. Inte på tio år skall fångsterna ha varit så rikliga som nu. Under en längre tid har det blåst sydvästlig vind. En mängd sjöfågel som Belfrage kallar ”berghammar” följer alltid sillstimmen och gör så även nu. Den fågel som åsyftas tillhör havssulesläktet och har ibland kallats sillebas.
Förhoppningsvis tillåter den gode Belfrage en liten avstickare från hans skrivelse och låter denna tidnings läsare ta del av hur berghammaren presenterades i äldre encyklopedier, t ex Nordisk Familjebok, den s k uggleupplagan, band 10 med tryckår 1909. Djur förmänskligades gärna vid denna tid och detta gällde också havssulorna som ”visa … ett trätgirigt och ilsket lynne”, förutom att de ”äro ytterst dumma och alls icke rädda”.  
 

Belfrage tror att det höga vattenståndet har bidragit till att de stora sillstimmen har gått in mot kusten. Det gynnsamma sillfisket har lett till att folk i stora skaror har strömmat till fiskelägena från inlandet. Tidigare måste en stor del av fångsterna kastas eftersom de inte kunde tas om hand. Den faran är nu lyckligtvis undanröjd.

 

Någon Stor Sill är, dock fast obetydeligt redan fångad, innom de Skjär den vanligen fångas; glädjen öfver detta är nu målad uti allas ansikten, men min glädje är ännu mer ökad, då jag genom Eders Kongl. Maj:ts nåd, nu får tillfälle, at aldra underdånigast til Eders Kongl. Maj:t aflämna denna underdåniga underrättelse, och tillika at hafva den nåden, kunna trygt försäkra Eders Maj:t om hela detta landets underdånigaste vördnad och tilgifvenhet.

            Kvistrum den 30 oct. 1800.

            Joh. Leonh. Belfrage  


 

När Samuel af Forselles slutade som landshövding i Göteborgs och Bohus län utsågs Belfrage att upprätthålla tjänsten tills en ordinarie innehavare hade blivit utnämnd. Det blev Johan Fredrik Carpelan som den 11 juni samma år fick kungens förordnande. Av praktiska skäl kom det att dröja en tid innan han kunde komma till Göteborg. Det ser nästan ut som en tillfällighet att denne liksom företrädaren hämtades från Finland och dessutom från samma tjänst i Uleåborgs län. De två bytte således län med varandra. Carpelan kom att falla på sin post 1808 och begravdes på Majornas begravningsplats i Göteborg. 

Johan Leonhard Belfrage var yrkesofficer och vid tiden för det tillfälliga landshövdingeförordnandet överste och chef för Bohusläns regemente. Dessförinnan hade han tjänstgjort i olika grader vid Västgöta-Dals och Skaraborgs regementen. 1810 tog han avsked från Backamo och utnämndes till generalmajor. De sista tio åren tillbringade han på sin gård Malma i Västergötland. Inget av de fem barnen kom att stanna kvar i Bohuslän. 

Belfrage befann sig i Kvistrum i närheten av Munkedal när han avfattade sin rapport. Tolv år tidigare hade det varit skådeplats för ett dansk-norskt anfall. Inom ramen för det svensk-ryska kriget 1788-1790 hade en truppstyrka på bortåt 9 500 man ryckt söderut från Norge för att genom att erövra Göteborg understödja de ryska vapnen i Finland.
En svensk trupp på några hundra man satte sig till motvärn men måste retirera till Kvistrum. Trots förstärkning blev den svenska militären tvungen att kapitulera och alla vapen blev fiendens byte. Det svenska misslyckandet resulterade i krigsrätt för ansvarigt befäl, avsättning, degradering och skadestånd. Men Johan Leonhard Belfrage var inte inblandad i denna motgång – hans namn och rykte förblev oanfrätta inför eftervärlden.

 

Tillbaka