Tillbaka

Var det en fransman som gav namn åt Rabbalshede?

 
 

Publicerad i Lysekilsposten xxxx 2014

Sven H Gullman

Den språkliga bakgrunden till Kville är pluralformen av bynamnet Kvildir eller Kvildar som i sin tur sannolikt kommer av kvill, som betecknade ett ställe där en mindre å rinner in i en större. Ett besläktat ord i vår nutida svenska är källa och det tyska quellen, ”flyta eller välla fram”. Kville bildar ett pastorat som förutom moderförsamlingen omfattar Bottna och Svenneby, i vilket sedan 1995 också Fjällbacka ingår. Rabbalshede ligger i Kville och är känt för sin marknad. Nyligen publicerade denna tidning en uppsats av Sven Rydstrand (1910 – 1991) om gästgivargården i Rabbalshede, där författaren nämnde att förleden troligen kommer av mansnamnet Rabbal. Rabbalshede fungerade för övrigt som tingsplats under åren 1684-1903. Artikeln var hämtad från tidningen Hällungen 1982. Rydstrand var inne på rätt spår men följde inte upp det. Det kan vara av intresse att veta att platsen 1346 skrevs ”J Rambadzheidhi”, 1581 Rabilsshee och 1758 Rabbalshed. År 1825 hade den vår nutida stavning. Enligt Rydstrand uttalas (eller uttalades) namnet på bygdemål Rabbasche, som enligt honom förekom i domböckerna på 1600-talet och på Rydstrands tid fortfarande användes av äldre personer i norra Bohuslän. Den som en gång namngav platsen och eventuellt stod kungen nära, hade sannolikt ett fransklingande namn: Rambaud. På annat sätt kan man inte förklara platsbeteckningen 1346: ”i Rambadzheidhi”. Hur har då ett franskt mansnamn hittat vägen till Bohuslän på 1300-talet? Den franska riddardiktningen och dess poesi överfördes till Norden i början på 1300-talet av den norska drottningen Eufemia, död 1312. Eufemia kom från Rügen och var gift med kung Håkon V av Norge, som avled 1319. Det norska kungaparets dotterson, Magnus Eriksson, ärvde den norska kronan vid morfaderns död, eftersom Norge sedan 1260 var ett arvrike, och valdes tre år senare efter sin farfar till svensk kung. Magnus Eriksson var gift med Blanka av Namur. Hon kom från en franskspråkig miljö och uppfostrades i den centraleuropeiska kulturen som säkerligen också omfattade romaner och poesi. Fantasin får spela vidare och låta oss fundera på om franska förnamn blev vanliga under denna tid. Kanhända att fransmän invandrade till Norge under 1300-talet. Det skulle i så fall förklara hur det kunde komma sig att en man med namnet Rambaud köper eller förlänas mark i sydöstra Norge, det vill säga nuvarande Bohuslän. Det skulle dröja länge innan de nordiska språken fick rättskrivningsregler. Därför förvanskas ett namn som Rambaud och blir så småningom Rabbal. Å andra sidan gällde detta också andra språk och länder. Rambaud kommer i sin tur från det tyska Raginbald, där ragin betyder ”råd” och bald ”djärv”.

 

 

Bordernom blev Bullaren

Öster om Kville ligger Bullaren som fortfarande är namnet på en sjö och tidigare på ett härad. År 1334 finner man skrivningen a Bordaernom, 1419 a Bordernom, 1613 och 1616 Boerlen. Ordet betyder brädd (eller rand/kant). Tillsammans med aerni, upphöjning, ”höjd avgränsad genom en skarp bergkant”, anknyter namnet sannolikt till den bergsträckning som nedanför Naverstads kyrka stupar rakt ned i södra Bullaresjön. Häradet omfattade två socknar, Naverstad och Mo. Naverstad var till 1658 moderförsamling till norska Enningdalen, som judiciellt ingick i Idd skeppsreda i Borgesyssel. Bakgrunden till Naverstad är mansnamnet Nafarr plus stad eller ställe = boplats. Mansnamnet Nafarr finns inte längre i svenska, norska eller danska men förekom i urgermanska som Nabogaizaz, i fornsaxiska som Navugar och i fornhögtyska som Nabager.. På Island var namnet tidigare vanligt som Nafar.

 

 

Tillbaka