Tillbaka

Den undergörande vinrankan
Infört i den svensk-serbiska kulturtidskriften Diaspora/Dijaspora 5-6/ 2003

Sven H. Gullman

På den södra sidan av huvudkyrkan i det serbiska klostret Hilandar (Chilandaríou), invigd till Jungfru Marias frambärande i templet, reser sig intill väggen två knotiga och kraftiga stammar av en vinstock. Det skulle i och för sig inte vara något att fästa sig vid om det inte vore så att rötterna numera sannolikt tränger långt under kyrkgolvet. Rotsystemet bör vara omfattande på en vinstock som är åtta hundra år gammal. Åldern är dokumenterad på vinstocken som fortfarande är vital och varje år bär frukt. Man kan naturligtvis ifrågasätta uppgiften men känner man till bakgrunden blir överraskningen inte så stor. Då får det en naturlig, eller rättare sagt, en övernaturlig förklaring. Vinstocken är nämligen starkt förknippad med den helige Simeon, munken som avstod från furstetron i Serbien där han hade regerat som Stefan Nemanja och blev munk på det Heliga berget Athos. I Hilandar slutade han sina dagar. När hans ben efter några år togs upp ur graven och fördes till hemlandet, sköt enligt traditionen i stället en vinranka upp. Men frågan varför han inte fick vila bland de andra munkarna fordrar en tillbakablick på Serbiens historia.

För en svensk läsare kan Nemanja se ut som ett tillnamn. I själva verket var det ett av Stefans två förnamn. Under hela medeltiden var Nemanja ett inte ovanligt mansnamn i det adriatiska kustlandet och det förekommer även i slaviska ortnamn. Furst Stefan Nemanja kom att bli den mest betydande av de serbiska härskarna på 1100-talet. Dittills hade Serbien varit uppdelat på flera länder. Nu förenade han dessa under sin ledning, samtidigt som han erövrade grekiska gränsområden i öster och söder. På så sätt skapade han en politisk bas för Serbiens senare maktställning när det bysantinska kejsardömet i Konstantinopel 1204 genom det fjärde korståget föll samman. I kustlandet hade sedan gammalt Rom starkt fäste med flera biskopsstift men i övrigt tillhörde Serbien den östliga kristenheten. Det var därför naturligt för Stefan Nemanja att ha goda förbindelser åt bägge håll. Själv bekände han sig till den ortodoxa tron.

Far och son går i kloster

Så inträffade det överraskande och oönskade i furstefamiljen. Av de tre sönerna hade Ratsko länge dragits till ett andligt liv, och efter ett besök av en rysk athosmunk fattade han sitt beslut. Formellt sett skulle han ut på jakt men i själva verket begav han sig genast till Athos. Innan faderns utsända fann honom där hade han anlagt munkkläder och klippt sitt hår. Nu hade han blivit fader Sava, ett namn som erinrade om en känd munk i den palestinska öknen på 600-talet och vars kloster fortfarande i våra dagar blomstrar. Delegationen hemifrån fick återvända med hans civila kläder och avklippta hår. Men överraskande nog fick sonens beslut även fadern att tänka över sitt liv. Inom kort abdikerade han som furste, begav sig till klostret Studenica, som han själv hade grundat, och blev upptagen som munken Simeon. Hans gemål, Anna, gjorde samma val och blev moder Anastasia i klostret i Ras. Men det dröjde inte längre än ett år förrän far och son återförenades på det Heliga berget. Där erhöll de av kejsar Alexios III ett landområde för att bygga upp ett eget serbiskt kloster. Namnet Chilandaríou (i serbisk språkdräkt Hilandar) fanns redan tidigare på en anläggning som övergivits och nu låg i ruiner.

Detta namn överfördes till det nya. Med finansiellt stöd hemifrån kom inom kort den nuvarande klosteranläggningen att resa sig med försvarsmur, torn, kyrka och munkceller. Fader Simeon fick leva åtta månader i Hilandar. Enligt uppgift i klostrets annaler avled han den 13 februari 1200 och fick sin grav i kyrkan på den plats där vinstocken skulle växa upp.

Simeons reliker skapade fred

I Serbien hade Stefan Nemanja efterträtts av sonen Stefan. Men en annan viktig händelse hade inträffat. Fader Sava hade återkallats till hemlandet för att bli ärkebiskop i Som sådan kom han att spela en viktig roll. Sammanbrottet i det östromerska riket 1204 påverkade Serbien som attackerades av grannländerna. Den tredje i brödratrion, Vlkan, ville med ungersk hjälp komma åt makten. Stefan sökte stöd i väst och i Rom där påven Honorius III förlänade senare honom kungakronan och Stefan kom därför att kallas ”den förstkrönte”. För att bidra till nationell samling och till försoning mellan bröderna föreslog fader Sava att Simeons kvarlevor tillbaka till hemlandet. Stefan befann sig på vallfärd till Athos när han nåddes av broderns bud: ”Tag vår herre Simeons ärevördiga ben och för dem hit till hans hemland, så att verkan av hans välsignelse måtte bli uppenbar för oss. Överbringa snabbt de välluktande helgonbenen så att hans fosterland därigenom och genom din ankomst måtte upplysas”. När Simeons ben år 1208 hade överförts till Studenica berättas det att det ”ur hans sarkofag spreds en angenäm doft från den undergörande olja som flöt fram och som helade sjuka och lidande och även drev bort onda andar. Och detta inte endast en gång utan oupphörligt vällde denna olja fram till välgång för hans fosterland”.

Vinstocken erinrar om fader Simeon

Den helige Simeons ben var inte längre kvar i Hilandar men han skulle ändå därifrån se till sina landsmän i Serbien. Inom kort växte två stammar på en vinstock upp ur graven. Generation efter generation har munkarna vant sig vid dem. Stammarna beskärs varje år och nya skott utvecklas, de blommar och bär frukt. Men klostret utnyttjar inte de skördade druvorna för eget bruk. Varje år kommer det åtskilliga brev med en ovanlig begäran. På hösten får avsändarna en försändelse som bl a innehåller en torkad druva och en bit av stjälken. Brevskrivarna är barnlösa gifta par som har hört talas om den hjälp som den helige Simeons vinranka kan ge dem. Inom ett par år berättar de nyblivna föräldrarna i brev till klostret glädjestrålande om det nyfödda barnet. Den helige Simeon har stått vid deras sida med sina förböner. Vinstocken är och kommer att förbli ett synligt bevis.

Kan man lita på att vinstocken i Hilandar är så gammal som traditionen anger? Enligt uppgift från Bergianska trädgården i Stockholm kan cypresser, olivträd och vinstockar uppnå en ålder av ett par tusen år. Att vinstocken i det serbiska klostret är 800 år gammal är således fullt möjligt. Lika hög ålder har också den ena av de två cypresserna på klostergården, planterad av den helige Simeon.


 

Källor till faktauppgifterna:

Hafner, Altserbische Hewrrscherbiographien, Graz-Wien-Köln, 1962.

Jirecek, Geschichte der Serben, Gotha, 1911-1918.

 

Tillbaka