|
Vatikanradion 10 maj, 2005
Sven
H. Gullman har sedan 1996 besökt klosterrepubliken Athos nio gånger
och har nu skrivit en bok om Athos. Den handlar inte så mycket om
arkitektur, konst eller bokskatter utan snarare om vad Gullman
kallar ”basfakta”: platsens historia, de olika klostren och levande
beskrivningar av hur det är att besöka Athos idag. Boken är ingen
skrivbordsprodukt utan är resultatet av en nära personlig kontakt
med klostren på Athos, och illustreras av många färgfoton av
författaren. Sven H. Gullman berättar utförligt om alla de olika
klostren på Athos och människorna som lever där. De många färgfotona
avbildar inte bara byggnader och konst utan också och framför allt
munkar, många av den påfallande unga.
Athos är den nordligaste av de tre uddarna på halvön Chalkidikí i
nordöstra Grekland och är särskilt känt för sina många kloster,
varav det äldsta grundades 963. Klostren bildade en republik 1060
och behöll sin självständighet till 1923, då Athos tillföll Grekland
efter det första världskriget. På berget Athos lever idag ett par
tusen munkar som utgör ett slags andlig resurs och skattkammare för
hela den ortodoxa världen.
De
första munkarna kom antagligen hit redan på 600-talet, men det var
förmodligen 700-talets bildstrid i det bysantinska riket som fick
många munkar att söka sin tillfykt i de oländiga delarna av halvön.
Under 800-talet grundades det första kända klostret. 963 grundades
Megistis Lavras, som fortfarande blomstrar. Klosterbyggnadet
fortsatte med stöd från kejsarna. Kvinnoförbudet var redan
etablerat. När kristenheten skildes i öst och väst 1054 fanns här
redan 13 av dagens 20 kloster. Efter turkarnas erövring av
Konstantinopel 1453 levde munkarna under sultanen och betalade skatt
till honom. 1822 utropades Greklands självständighet men först efter
första världskriget blev Athos en del av Grekland.
I
klostren på berget Athos har den grekiska traditionen blandats med
den rysk-ortodoxa. Redan på 1000-talet grundades ryska kloster. 151
hade sju kloster slaviska ledare. men Greklands självständighet på
1800-talet ledde till att de grekiska munkarnas självskänsla växte,
samtidigt som det ortodoxa Ryssland medvetet strävade efter
inflytande på Balkan. Flera grekiska kloster drogs med skulder medan
Ryssland kom med ekonomisk hjälp. 1903 fanns på Athos 3496 ryska
munkar mot 3276 grekiska. Men efter ryska revolutionen 1917 slutade
Ryssland sända pengar och munkar. 1913 fanns här totalt omkring 8000
munkar, men tretton år hade antalet sjunkit till 4900. Under hela
1900-talet blev munkarna färre. Idag är de omkring 2000 men på väg
upp efter ett bottennapp i början av 1970-talet, då det bara fanns
drygt 1000 munkar. Idag kommer allt fler unga och högutbildade
munkar till Athos. Idag uppges 80% vara under 50 år. ”De grå skäggen
är i minoritet”, kommenterar författaren av egen erfarenhet och
bifogar bildbevis. Ortodox tidning upp uppger att det år 2001 fanns
2276 munkar.
Under de senaste årtiondena har Athos framstått för omvärlden inte
bara som en andlig kraftcentral utan också som en kraft som
motarbetar det ekumeniska arbetet för kristen enhet. De motsätter
sig dialogen mellan påven i Rom och patriarken av Konstantinopel
Bartholomeos I. De protesterade högljutt när påven Johannes Paulus
II besökte Athen år 2001. Mest oböjliga är munkarna i
Esfigménouklostret, som i det närmaste har brutit förbindelserna med
patriarken, skriver författaren.
Så
har det inte alltid varit. Det fanns givande kontakter mellan Athos
och Rom på 1600-talet. 1628 föreslog ett av klostren att Rom skulle
upprätta en skola på Athoshalvön. 1643 föreslog ett annat kloster
att Rom skulle få överta ett kloster mot att en kyrka i Rom ställdes
till Athosmunkarnas förfogande. Påvarna å sin sida visade sitt
uppskattande. Redan då fjärde korståget spårade ur 1204 ställde
klostren under sitt beskydd.
Ett
särskilt intressant kapitel i Sven H. Gullmans bok är inledningen,
där han redogör för vad välkända svenska besökare och författare har
skrivit om sina besök på Athos. Lennart Hellsing skrev 1952
engagerat om sina klosterbesök och berättar att han känner att han
har ”helig mark under fötterna.” Sven Lindquist skriver 1959 att
Athos är ”sjunket i okunnighet och oandlighet. Jag fann en primitiv
klubb för excentriska ungkarlar, ett ålderdomshem för stelnade
fanatiker och förslöade bukmänniskor.” Finländske seglaren och
författaren Göran Schildt berättar om ett besök på Athos då hans
hustru fick stanna kvar ensam i båten medan hennes man övernattade i
klostren.
-Den tid är nog förbi då hemkomna resenärer gav ut sina reseintryck
i bokform, skriver Gullman. Det ligger väl en del sanning i det. Men
samtidigt är hans egen bok en del av samma tradition, bara det att
han inte är en tillfällig och okunnig turist utan en flitig och
andligt intresserad besökare. Hans erfarenhet av platserna och
människorna på berget Athos gör boken särskilt intressant och gör
att den finner sin plats i vår tids intresse för den andliga sidan
av resandet.
För
många människor är resan ett tillfälle att dricka ur nya källor och
ladda upp de andliga batterierna. Om man vill kalla det vallfärd
eller inte är väl mest en smaksak. Vallfärden och klosterlivet har
mycket gemensamt: det är fråga om något som inte är vardag för de
flesta men som ändå kan berika alla andligt intresserade. Sven H.
Gullmans bok Athos. Det heliga berget är inte en andlig handbok i
klosterliv, men förmedlar mitt bland alla ”basfakta” så mycket av
Athosklostrens liv att man får en levande bild av dessa munkars liv
och förhållande till omvärlden både idag och genom historien.
Boken är utgiven av Norma bokförlag, som 1996 köptes av förlaget
Artos. Idag är Artos och Norma ett och samma företag.
Vatikanradions skandinaviska avdelning
Olle Brandt
Tillbaka
Katolsk orientering om kyrka, kultur
och samhälle.
Det heliga
berget
Den ortodoxa
kyrkan har inget gemensamt centrum, som Rom och påvestolen är för
den katolska världen. Den ekumeniske patriarken i Konstantinopel
pretenderar inte på någon sådan exklusiv ställning. Istället är
nationalkyrkotanken stark inom ortodoxin. Det finns dock ett andligt
centrum som är gemensamt för de ortodoxa kristna oavsett
nationalitet - munkhalvön Athos, Det heliga berget, som ligger inte
långt från Thessaloniki.
Athos intar en
särskild plats i det moderna Europa, något av en munkrepublik med
långtgående självstyre. Den består av 20 kloster och ytterligare ett
stort antal mindre anläggningar med munkar från de olika ortodoxa
kyrkorna, men de flesta av klostren är ändå grekiska till sin
nationalitet. Athos har sin särställning inskriven i Greklands
fördrag med EU och vad som särskilt väckt allmän uppmärksamhet är
förbudet mot kvinnor att vistas på halvön, trots att Gudaföderskan
själv är Athos beskyddarinna och den symboliska abbedissan i ett av
de största klostren. Ön har också en nästan mytisk status genom sin
svåråtkomlighet. Flera svenska författare har skrivit om sina besök
där, till exempel Lennart Hellsing och Sven Lindqvist.
Sven H. Gullman
har nu utkommit med en guidebok för dem som vill och kan resa till
Athos. Han berättar i början av sin bok, i kapitlet "Att leva på
Athos", men kanske litet för kort för att det ska vara riktigt
meningsfullt, om ortodox andlighet i allmänhet och om ikonernas
tillbedjan. Han går sedan vidare och redogör för Athos historia. Vad
man slås av i denna berättelse är att halvön trots munkarnas längtan
att stå utanför tiden i så hög grad varit involverad i Balkans
komplicerade politiska historia. En annan återkommande fråga har
varit olika konflikter på Athos mellan de grekiska och ryska
munkarna, konflikter som naturligtvis också har haft en politisk
grund. Förutom de politiska konjunkturerna har bränderna varit det
största hotet mot halvön. Nästan alla de tjugo klostren har brunnit
inte bara en, utan flera gånger under århundradenas lopp. Som
framgår av boken håller Athos på att hämta sig från en
förfallsperiod: antalet munkar ökar och byggnaderna som till helt
nyligen ofta varit i mycket dåligt skick restaureras.
Gullman
beskriver också hur halvön styrs av ett munkråd och hur det går till
att få tillstånd att besöka munkarna. Författaren till boken har
själv besökt klostren vid många tillfällen. Boken illustreras av
fotografier tagna av Gullman själv.
Den andra
halvan av boken är en presentation av samtliga kloster på halvön.
För vart och ett av dem ges en kort historisk översikt och några av
de legender som är förknippade med klostret i fråga återberättas.
Dessa ofta medeltida anläggningar innehåller stora konstskatter och
många historiskt intressanta handskrifter.
Boken är
informativ och full av detaljer. Ibland kan framställningen kännas
lite torr och den är presenterande och faktaspäckad snarare än
analyserande och problematiserande. Den skriande bristen på
ekumeniskt sinnelag i vissa av klostren, där man i något fall inte
ens låter medlemmar från andra konfessioner delta i gudstjänsten,
skulle till exempel kunna kräva mycket reflektion. Men föreliggande
bok är just en guidebok. Ett och annat fel har också smugit sig in.
Det stora klostret i Kiev är inte Klippklostret (det finns just inga
klippor i Kiev) utan Grottklostret. Ikonvännernas slutgiltiga seger
över ikonoklasterna ägde rum 843 och inte 842 som det står i boken.
Vad man
emellertid hela tiden känner är författarens kärlek till det heliga
berget och dess innevånare. Denna kärlek erfar man också i alla
färgfotografier på landskap, byggnader och munkar som finns med i
boken, bilder tagna av författaren själv. I dessa framgår mötet
mellan vild natur och bysantinsk arkitektur på ett slående sätt. Så
mycket om andlighetens innehåll får vi oss kanske inte till livs,
men det kan nog inte heller presenteras i en bok av detta slag, den
kan nog bara erfaras på plats, och där kan Athos, det heliga berget
vara en utmärkt vägvisare.
PER-ARNE BODIN
Sven H. Gullman:
Athos det heliga berget.
Norma 2004.
Heligare än andra?
Athos är en
fascinerande plats - men är den verkligen närmare himlen?
På den
grekiska halvön Athos,
eller "det heliga berget" som den kallas, lever i dag ca 2 000
munkar ett liv som stått nästan stilla i flera hundra år. De första
munkarna slog sig ner här redan på 700-800-talet, men kanske fanns
det eremiter här redan på 400-talet. Så sent som 1913 bodde 8 000
munkar på ön.
Sven H Gullman
har besökt Athos vid nio tillfällen sedan 1996, studerat dess
historia och fromhetsliv och skrivit en bok om ön, den första
omfattande presentationen på svenska. Trots den något torftiga
stilen och de otaliga upprepningarna är boken en fascinerande
berättelse om hängivenhet och uthållighet.
Athos-munkarnas
avsikt är att dra sig undan världen. Gullman visar med tydlighet att
det är en fåfäng uppgift. Genom historien har halvön upplevt sin
beskärda del av politiska strider, krig, lagbrott, mutor och lögner.
Förbud mot tv-apparater och svordomar hjälper föga när konflikterna
finns i själva klostren. "Man kan inte gömma sig för Gud", brukar
det heta. Boken om Athos visar att det inte heller går att gömma sig
för världen.
Det finns
ett problem med denna
bok, som ofta gör sig gällande när svenskar skriver om ortodox och
katolsk spiritualitet: den överdrivna vördnaden. Det är visserligen
begripligt att man vill "ta igen" all den respektlöshet det
lutherska Sverige visat mot andra kristna traditioner allt sedan
Gustav Vasas tid, men också dumdristigt och naivt. Ett exempel:
Sedan år 972 är kvinnor förbjudna att beträda Athos mark. En lokal
religiös tradition värd att respektera, tycker Gullman, men inte
utan att i så fall acceptera att regeln bryter mot Schengenavtalet
som gör det möjligt för alla EU:s medborgare att resa fritt inom
unionen (ett avtal som Athos är undantaget från).
Gullman skriver
att "kvinnogrupper i Grekland och på andra håll velat avskaffa
kvinnoförbudet som diskriminerande". Kan det vara annat än
diskriminerande? Speciellt om man som Gullman skriver: "Athos … är
närmare himlen än någon annan asketisk plats". Vad för slags teologi
och människosyn bejakas om man menar att förbudet mot att kvinnor
ska få besöka den plats i världen som är närmast himlen är värt att
respektera?
Ett annat
exempel: "Klosterlivet
innebär i grunden en enda sak, att leva i Gud och för Gud, och här
blir alla världsliga intressen och åsikter ointressanta". Tanken att
munken - till skillnad från andra troende? - lever helt för Gud
upprepas per automatik i många böcker. Men är det inte dags att
problematisera det påståendet? Är det inte snarast en dualistisk,
rent av gnostisk, tanke att bön är heligare än arbete, eller att
odla en vacker örtagård innanför klostermurarna är heligare än när
bonden plöjer potatisåkern? Den som lever i kloster har valt ett
sätt, men det gör det väl inte automatiskt mer heligt än någon
annans sätt?
Att munkarna på
Athos tycker att "alla världsliga intressen och åsikter är
ointressanta" visar sig ibland vara både komiskt och skrämmande.
Gullman skriver att efter jordbävningen i Grekland 1999 skickades en
undergörande ikon från Athos till området. En ikon! (Jesus - som
inte var munk men ändå ganska helig - gav nödställda mat, fanns hos
dem, såg dem) Ibland blir heligheten kanske viktigare än omsorgen.
Tomas Einarsson
Tillbaka
Inom men ändå långt från det vanliga Europa. Bohusläningens
recensent Britt Nordberg har läst en informationstät bok om det
märkliga munksamhället Athos, dit inga kvinnor får komma.
Kristen
historia belyst från exklusiv utsiktspunkt.
Sven H. Gullman: Athos.
DET HELIGA BERGET. Norma 2004.
Den grekiska
kartan är ett äventyr att
studera både för ögat och fantasin med sin söndertrasade kustlinje,
sin örikedom som sträcker sig ända till den turkiska kusten, sina
många historiskt klingande ortnamn och havet ständigt närvarande. En
av de mest karaktäristiska formationerna på kartan är den treuddade
halvön Chalkidiki i norr. Den ostligaste av dessa uddar, Athos,
skiljer sig från de andra två, Kassandra och Sithonia, först och
främst genom att inte ha några vägar men däremot en tät uppräkning
av namn, närmare bestämt namnen på tjugo huvudkloster. Fler eller
färre än så skulle det aldrig få bli, beslutades år 1574. Det äldsta
ännu blomstrande klostret, Megistis Lavras, grundades redan 963.
Denna unika
drygt tusenåriga
munkrepublik, detta ortodoxins andliga centrum, som en tid under
1900-talet var på gränsen att dö ut har under senare decennier på
nytt visat sig livskraftig, med bibehållet kvinnoförbud och sitt
religiösa regelverk som letar sig tillbaka till kristendomens
begynnelse. I dag lär runt 2 000 munkar ha vigt sig åt detta liv, en
siffra som lär vara på uppåtgående men knappast nå upp till den på
cirka 8 000 från 1800-talets slut.
Landsvägen
slutar där halvön börjar, i staden Ouranoupoli. Här hindrar både
kraftiga stängsel och vaktpost vidare framfart för andra än
anställda på den heligförklarade udden, krönt av berget Athos som
reser sig, oftast snöprydd, som mest 2 033 meter över havet.
Pilgrimer, alltså tillfälliga manliga besökare med särskilt
tillstånd och pass, hänvisas till båtar för vidare transport.
Kvinnor har aldrig tillåtits sätta sin fot i denna autonoma
munkrepublik med sin Gudsmodersdyrkan, även om politiska
påtryckningar gjorts.
Ingen människa
har därför fötts men desto fler dött där, konstaterar Sven H.
Gullman i sin lärarnitiskt informativa och faktaspäckade bok,
Athos. Det heliga berget. Här ges också noggrann vägledning för
den man som till äventyrs önskar söka tillträde till Athos.
Sommarbohusläningen Sven H. Gullman kan uppvisa nio sådana tillstånd
sedan 1996, det senaste för besök i juni 2003, då han tilläts stanna
längre än de fyra dagar som utgör regel. Och han har använt tiden
väl, tycks det, med tanke på all den information som han nu delger
hugade läsare, som tidigare inte haft tillgång till någon
motsvarande skrift på svenska.
Inom, men
ändå så långt bortom EU
och Schengenavtal, råder på Athos fortfarande den julianska
kalendern och bysantinsk tid och ett andligt liv som till och med en
egyptisk ökenfader från 300-talet skulle känna sig hemmastadd i,
enligt Gullman.
Boken är
späckad av egna upplevelser och iakttagelser utöver en noggrann myt-
och historiebeskrivning, som förirrar sig in i antikens mytologi.
Allt sakligt förmedlat. Det hela kan stundom bli väl mycket av
redovisning med ett flöde av namn och årtal. Det gäller inte minst
avsnittet där vart och ett av de tjugo klostren beskrivs med
inflytande från den övriga ortodoxa världen, Ryssland, Bulgarien och
Serbien.
Å andra sidan
är det en historieskrivning rik på dramatik, bränder, piratöverfall,
plundring, märkliga under, korståg och religiösa stridigheter.
Kostsam blev inte minst den strid som uppstod redan på 700-talet då
en religiös riktning ville förbjuda ikoner och all kyrklig
bildkonst, varpå oskattbara värden förstördes. Striden blossade fram
och åter i dryga 100 år tills den avblåstes år 842 - tack vare en
kvinna, kejsarinnan Theodora. Sedan dess har Athos blivit berömt
inte minst för sin värdefulla skatt av ortodoxa ikoner.
Efter denna
genomgång framstår det som ett rent under att alla klostren
fortfarande finns där, somliga återuppbyggda fler än en gång. Hur
detta byggande på svårtillgängliga klipphyllor egentligen gått till
avstår Gullman från att gå in på, tyvärr. Inte ger han heller någon
riktig överblick över klosterrepublikens omvittnat rika
konstinnehav. Även om det finns speciallitteratur i det ämnet så
kunde hans bok gärna ha ägnat det ett sammanfattande kapitel.
Gullmans bok
har framför allt sitt stora värde som välskriven och välmatad
handbok. Den öppnar inte bara dörrar till ett så slutet samhälle som
Athos utan belyser också Europas östorienterade kristna historia
från en helt exklusiv utsiktspunkt.
Britt Nordberg
Tillbaka
Hellenika, Föreningen Svenska
Atheninstitutets Vänner
Om Athos
på svenska
Sven H. Gullman: Athos.
DET HELIGA BERGET. Norma 2004.
Litteraturen
om Athos, den autonoma munkrepubliken i nordöstra Grekland och den
ortodoxa kyrkans andliga centrum, är mycket stor - på de stora
språken. På svenska har det fram till i år saknats en allsidig
introduktion men den bristen är nu avhjälpt med Sven H. Gullmans
"Athos. Det Heliga berget". Författaren har själv besökt Athos flera
gånger, han har trängt in i litteraturen och han besitter den
grundläggande vilja till inlevelse och förståelse utan vilken ett
fullödigt porträtt av fenomenet Athos aldrig kan åstadkommas.
Ett centralt
avsnitt i detta sammanhang handlar om "Att leva på Athos", det är
lärorikt och det är tänkvärt. Ju mer man som besökare vet och kan ta
till sig av det som möter en på denna plats, desto rikare blir
upplevelsen. Att Gullman som gammal skolman vill förmedla sina
insikter till läsarna för att få även oss att förstå är uppenbart.
Frågan om han lyckas blir till slut beroende på läsaren.
Gullmans bok
innehåller annars "allt", inklusive de praktiska råden till
besökaren. Han utreder givetvis bakgrunden till kvinnoförbudet och
han ägnar vederbörligt utrymme åt halvöns ofta turbulenta historia
alltifrån antiken över den tid för över tusen år sedan då de första
klostren grundades fram till våra dagar då klosterlivet upplever en
renässans. Vad han inte ger sig på att försöka beskriva är konsten,
arkitekturen och bokskatterna. Här finns annan litteratur, menar han
(vilket må vara riktigt, men särskilt lättåtkomlig är den inte.)
De tjugo
huvudklostren och de mindre anläggningar som kallas sketer får alla
var sitt fullmatat avsnitt. Gullman avstår från att ge de olika
klostren en mer personlig karakteristik vilket kunde ha varit
intressant. De är ju i många avseenden olika varandra, t ex vad
gäller atmosfär och attityd gentemot ickeortodoxa besökare. När hans
skriver om Vatopediou, kloster nummer två i den interna hierarkin,
nämner Gullman f ö The Friends of Mount Athos, "en ekumenisk
organisation som lämnar finansiellt stöd till restaurering av
ikoner". Som gammal medlem i denna vänförening vill jag gärna
protestera mot denna snäva beskrivning. Sällskapet har långt vidare
syften och dess innehållsrika hemsida (med nyttiga länkar) kan
rekommenderas alla som redan har eller genom Gullmans bok får ett
intresse för Athos. Sök på sällskapets namn på internet!
Liksom Graham
Speakes "Mount Athos. Renewal in Paradise", som jag hade tillfälle
att skriva om i Hellenika nummer 1 för 2003, är Gullmans bok en
saklig och objektiv redogörelse. Det finns en annan genre av
Athosböcker där författaren på ett personligt sätt förmedlar sina
egna upplevelser och jag skulle vilja komplettera Gullmans
omfattande litteraturförteckning med att nämna en av de allra
finaste bland dessa, Erhart Kästners klassiker Die Stundenrommel
vom heiligen Berg Athos. Den finns också på engelska under
titeln Mount Athos. The call from sleep men har inte
översatts till svenska.
Boken är rikt
illustrerad med Gullmans egna foton - värdefullt är att han har haft
möjlighet att fotografera inne i klostren, vilket normalt inte är
tillåtet för besökaren. Men nog är det synd att fotona i en del fall
inte är så väl återgivna (förlaget och tryckeriet får väl ta på sig
skulden för den röd- eller blåaktiga tonen).
Slutintrycket
måste ändå, trots en eller annan randanmärkning, bli mycket
positivt. Äntligen har vi en så gott som komplett bok på svenska om
Athos! Nödvändig att medföra för den som beger sig dit, men värd att
läsa av många fler. Stimulerande att ta del av för alla som
intresserar sig för Grekland, för ortodoxin och munkars liv, för
andligt liv överhuvudtaget och för en udda med högst vital enklav
med medeltida ursprung nästan mitt i Europa.
Och stor heder
åt småförlag som ger ut böcker som denna!
Weste Westeson
Tillbaka
Läsning inför Athen OS
En stillsam
läsning inför OS i Athen erbjuder Sven H
Gullmans "Athos. Det heliga berget".
Här har vi den första boken på svenska om den märkliga
munkrepubliken i norra Grekland med dess mer än tusenåriga historia,
dess kloster, munkar, traditioner och dagliga liv.
Athos är inget vanligt turistmål och den som vill åka dit får
underkasta sig en viss byråkrati.
Men Gullman har besökt Athos flera gånger, han har trängt in i den
rika litteraturen i ämnet och han har den förståelse och den sympati
för fenomenet som krävs av den som vill ge ett fullödigt porträtt.
Kanske har skildringen en tendens att då och då bli väl detaljrik
och kanske kunde man i en del fall ha synpunkter på bildernas
kvalitet och storlek. Men nog är det en värdefull bok som vi nu
äntligen fått om ortodoxins Heliga Berg.
Weste Westeson
Tillbaka
Kvinnor göre sig icke besvär
Bestämmelsen
att fritt röra sig över gränserna inom den Europeiska Unionen är
inte hundraprocentigt gällande. Att komma till Athos, Det heliga
berget, är omöjligt för kvinnor. En särskild paragraf i det så
kallade Schengenavtalet anger nämligen att det för all framtid är
förbjudet för kvinnor att beträda territoriet.
Vad är då
Athos? Ja, rent geografiskt är det en av tre landtungor, den
östligaste, på halvön Chalkidiki i nordöstra Grekland. Den är 57
kilometer lång och sju till tio kilometer bred, en mycket
otillgänglig skogsbeklädd bergstrakt med områden på betydligt högre
höjd än 1 000 meter men med en enorm flora, inte mindre än 1 400
olika växter.
Det är
emellertid inte därför Athos är känt. Det är för den andliga
geografin med tjugo kloster och ett antal andra andliga gemenskaper
befolkade av idel män. Ingen kvinna göre sig besvär, trots att hela
halvön och dess gudsboningar står under beskydd av Den heliga
jungfrun, Maria, Gudsmodern!
De första
munkarna slog sig ner på Athos troligen redan på 400-talet, i varje
fall på 600-talet. Det äldsta ännu fungerande klostret, Megistis,
Lavras, grundades för mer än tusen år sedan, år 963.
Detta och
mycket annat om Athos får man veta i boken Athos Det heliga
berget. Författarens namn är Sven H. Gullman, som gjort flera
besök i olika kloster och som verkar veta vad han skriver om.
Författaren
redogör bland annat mycket detaljerat och årtalsspäckat för Athos´
historia och dess utveckling till religiöst centrum inom den
ortodoxa kyrkofamiljen. Det har varit såväl uppgång som nedgång. För
hundra år sedan fanns det 8 000 munkar på Athos.
Detta antal
sjönk oroväckande fram till 1970-talets början, då det bara levde 1
163 munkar i klostren.
Sedan dess har
en kraftig vitalisering ägt rum med ett 70-tal nykomlingar årligen.
Om antalet munkar i dag föreligger olika uppgifter, mellan 1 600 och
2 200, troligen omkring 2 000!
Munkarna ägnar
en tredjedel av dygnet åt vardera bön och gudstjänst, arbeta samt
vila. Men eftersom även arbetet utförs under ständig bön, kan man
säga att all vaken tid i klostret är gudsdyrkan. Den inleds redan
klockan tre på morgonen med en längre liturgi, fyra à fem timmar
lång. Ytterligare ett långt gudstjänstpass sker på kvällen. Däremot
bryts inte dagsrytmen som i katolska kloster av tidegärder vid
bestämda klockslag.
Athos är ett
självstyrande område inom Grekland med egen regering och eget
parlament, där varje kloster har sin representant. Klosterrepubliken
leds av en förste tillsyningsman, en så kallad protespitat.
Även om mycket
sker så som det alltid har skett, är inte munkarna främmande för
modern teknik. Klostren har egna hemsidor, utnyttjar internet,
förses med elektrisk ström genom solceller och så vidare. En hel del
av transporterna inom området sker med hjälp av helikopter.
Ett långt
avsnitt i boken upptas av beskrivningar av de enskilda klostren. Ett
av dessa är Vatopediou. Det är nummer två enligt den speciella
rangordning som råder. Till detta kloster kommer den engelske
tronföljaren, prins Charles, på regelbundna besök, hittills detta år
enligt uppgifter i brittisk press redan tre gånger. Prinsen av Wales
har nämligen en stark dragning åt ortodoxt trosliv, vilket i och för
sig inte är underligt. Hans far, Philip Mountbatten, var ju ortodox
bekännare, innan han konverterade till Church of England i samband
med giftermålet med den blivande drottning Elisabeth.
Författaren ger
även praktiska tips om besök på Athos. Antalet besök, omfattande
högst fyra dagar med viss möjlighet till ytterligare någon dag, är
dock starkt begränsat. 120 ortodoxa bekännare samt tio övriga per
dag!
Belysande
illustrationer, karta, register och klargörande ordlista förhöjer
bokens värde. Ett tips till eventuella läsare är att börja med
ordförklaringarna; de grekiska begreppen används nämligen flitigt i
den löpande texten.
Till slut ett
citat från en av munkarna på Athos, som illustrerar det fromhetsliv
som är det centrala i de olika klostren och som går som en röd tråd
genom hela framställningen i boken Athos, det heliga berget:
"Det finns ett
ordspråk: `du måste dö innan du dör för att inte dö när du dör´. Att
lära sig dö är inte lätt, det är ett livslångt arbete, en daglig
kamp. Livet i klostret hjälper oss att bli fria från personliga
begär och plågor. Vi är här för att finna oss själva. Varje munk
måste lära känna sig själv i djupet. Först därefter kan han nå
kontakt med Gud".
|
GÖRAN ÅBERG
Sven
H. Gullman
Athos
Det heliga berget
Norma
förlag
Tillbaka
|
Med
patos om Athos
Åh, detta heliga berg. Ständigt lika lockande och frånstötande
och lockande igen. Hur ofta tänkte jag mig inte dit? Athos! Som en
sekulär pilgrim skulle jag resa, långsamt, ensam vandra genom
skogarna och under klosterbibliotekens tunga marmorvalv. I
eftertankens tecken. Men, nej. Sven Lindqvist låg nog närmast
sanningen: "Jag fann en primitiv klubb för excentriska ungkarlar,
ett ålderdomshem för stelnade fanatiker och förslöade bukmänniskor."
Så
skrev han i "Hemmaresan" (1959), om de ortodoxa munkarnas
otillgängliga halvö sydost Saloniki, och han var bara en i raden.
Åtskilligt har skrivits genom åren, ofta kritiskt, ibland
föraktfullt, om detta berg dit inga kvinnor beviljas tillträde, men
först nu finns på svenska en utförlig beskrivning av de tjugo
klostren och deras mer än tusenåriga historia. Sven H Gullman
har besökt området många gånger och sålunda författat Athos
Det heliga berget (Norma, 192 s).
Gullman tycks mig vara en mild människa. Lojal som en korgosse
går han där på åsnestigarna mellan klostren på denna besynnerliga
landtunga och framställer tillvaron där som en lisa. Man tror honom.
Fast nog är det lite udda. Inte bara kvinnor är portade (undantag
från Schengenavtalet), det är förbjudet att vissla också, "likaså
positivspelare och musikanter, rökning, oanständigheter och fylleri".
Inte ens kortbrallor kan man ha. Omväxling alltså, fridfull kanske,
vad vet jag.
Om
detta lockar till besök (protestanter beviljas tillträde) är
Gullmans bok ett fynd, för han är noggrann och närsynt saklig, låt
vara att han medvetet förbigår det intressantaste, som är naturen
och bokskatterna. Men klostren kan han, och deras historia - som
ofta är dramatisk och spännande, särskilt politiskt. Ryssar och
slaver av alla slag, samt greker förstås, har häckat här och
intrigerat sedan urminnes tid, under trycket från påvar och pirater.
Detta är en bok för de redan frälsta, bokstavligen, för dem som
bortser från klostrens roll i Balkankrigen och benhårda motstånd mot
ekumenik. Fallenhet för vidskepelse kan säkerligen förhöja
läsupplevelsen, samt överseende med att relikskrinens träbitar från
Kristi kors nu är så många att de skulle kunna försörja en finsk
massafabrik. Nu är jag orättvis. Det här är en lärorik bok. Aningen
okritisk bara. Huruvida lopporna ännu är stora som räkor, vilket
Sven Lindqvist rapporterade, framgår inte.
FREDRIK SJÖBERG
kultur@svd.se
Tillbaka
Bibliotekstjänst 2004/13.
Athoshalvön i nordöstra Grekland är en självstyrande munkrepublik
och den ortodoxa kyrkans Heliga Berg. För första gången finns nu en
bok på svenska om Athos som beskriver dess mer än tusenåriga
historia, klostren och den interna förvaltningen, munkarnas liv och
de procedurer besökaren (endast män accepteras!) har att rätta sig
efter. Däremot har författaren, som han själv påpekar, avstått från
att fördjupa sig i klostrens konst och arkitektur. Sven H. Gullman
har studerat den omfattande litteraturen om Athos och han har gjort
många besök där. Han äger den grundläggande förståelse och sympati
utan vilka inget fullödigt porträtt kan ges av fenomenet Athos och
hans bok fyller, för att ta till den slitna klyschan, verkligen en
lucka. Författaren har själv tagit de foton som illustrerar
framställningen. En litteraturlista, välbehövliga ordförklaringar
och ett utmärkt register avslutar. - Weste Westeson.
Tillbaka
|
