Presentation

Startsida

Innehåll

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Recensioner

Vatikanradion, 10 maj 2005

Signum, 2004 nr 8

Trots Allt, 2004/7

Bohuslänningen, 11 okt 2004

Hellenika nr109, 3 sept 2004

Jönköpings-Posten 29 maj 2004

Gefle Dagblad 18 jun 2004

Svenska Dagbladet 25 jul 2004

Bibliotekstjänst 2004/13


Vatikanradion 10 maj, 2005

Sven H. Gullman har sedan 1996 besökt klosterrepubliken Athos nio gånger och har nu skrivit en bok om Athos. Den handlar inte så mycket om arkitektur, konst eller bokskatter utan snarare om vad Gullman kallar ”basfakta”: platsens historia, de olika klostren och levande beskrivningar av hur det är att besöka Athos idag. Boken är ingen skrivbordsprodukt utan är resultatet av en nära personlig kontakt med klostren på Athos, och illustreras av många färgfoton av författaren. Sven H. Gullman berättar utförligt om alla de olika klostren på Athos och människorna som lever där. De många färgfotona avbildar inte bara byggnader och konst utan också och framför allt munkar, många av den påfallande unga.

Athos är den nordligaste av de tre uddarna på halvön Chalkidikí i nordöstra Grekland och är särskilt känt för sina många kloster, varav det äldsta grundades 963. Klostren bildade en republik 1060 och behöll sin självständighet till 1923, då Athos tillföll Grekland efter det första världskriget. På berget Athos lever idag ett par tusen munkar som utgör ett slags andlig resurs och skattkammare för hela den ortodoxa världen.

De första munkarna kom antagligen hit redan på 600-talet, men det var förmodligen 700-talets bildstrid i det bysantinska riket som fick många munkar att söka sin tillfykt i de oländiga delarna av halvön. Under 800-talet grundades det första kända klostret. 963 grundades Megistis Lavras, som fortfarande blomstrar. Klosterbyggnadet fortsatte med stöd från kejsarna. Kvinnoförbudet var redan etablerat. När kristenheten skildes i öst och väst 1054 fanns här redan 13 av dagens 20 kloster. Efter turkarnas erövring av Konstantinopel 1453 levde munkarna under sultanen och betalade skatt till honom. 1822 utropades Greklands självständighet men först efter första världskriget blev Athos en del av Grekland.

I klostren på berget Athos har den grekiska traditionen blandats med den rysk-ortodoxa. Redan på 1000-talet grundades ryska kloster. 151 hade sju kloster slaviska ledare. men Greklands självständighet på 1800-talet ledde till att de grekiska munkarnas självskänsla växte, samtidigt som det ortodoxa Ryssland medvetet strävade efter inflytande på Balkan. Flera grekiska kloster drogs med skulder medan Ryssland kom med ekonomisk hjälp. 1903 fanns på Athos 3496 ryska munkar mot 3276 grekiska. Men efter ryska revolutionen 1917 slutade Ryssland sända pengar och munkar. 1913 fanns här totalt omkring 8000 munkar, men tretton år hade antalet sjunkit till 4900. Under hela 1900-talet blev munkarna färre. Idag är de omkring 2000 men på väg upp efter ett bottennapp i början av 1970-talet, då det bara fanns drygt 1000 munkar. Idag kommer allt fler unga och högutbildade munkar till Athos. Idag uppges 80% vara under 50 år. ”De grå skäggen är i minoritet”, kommenterar författaren av egen erfarenhet och bifogar bildbevis. Ortodox tidning upp uppger att det år 2001 fanns 2276 munkar.

Under de senaste årtiondena har Athos framstått för omvärlden inte bara som en andlig kraftcentral utan också som en kraft som motarbetar det ekumeniska arbetet för kristen enhet. De motsätter sig dialogen mellan påven i Rom och patriarken av Konstantinopel Bartholomeos I. De protesterade högljutt när påven Johannes Paulus II besökte Athen år 2001. Mest oböjliga är munkarna i Esfigménouklostret, som i det närmaste har brutit förbindelserna med patriarken, skriver författaren.

Så har det inte alltid varit. Det fanns givande kontakter mellan Athos och Rom på 1600-talet. 1628 föreslog ett av klostren att Rom skulle upprätta en skola på Athoshalvön. 1643 föreslog ett annat kloster att Rom skulle få överta ett kloster mot att en kyrka i Rom ställdes till Athosmunkarnas förfogande. Påvarna å sin sida visade sitt uppskattande. Redan då fjärde korståget spårade ur 1204 ställde klostren under sitt beskydd.

Ett särskilt intressant kapitel i Sven H. Gullmans bok är inledningen, där han redogör för vad välkända svenska besökare och författare har skrivit om sina besök på Athos. Lennart Hellsing skrev 1952 engagerat om sina klosterbesök och berättar att han känner att han har ”helig mark under fötterna.” Sven Lindquist skriver 1959 att Athos är ”sjunket i okunnighet och oandlighet. Jag fann en primitiv klubb för excentriska ungkarlar, ett ålderdomshem för stelnade fanatiker och förslöade bukmänniskor.” Finländske seglaren och författaren Göran Schildt berättar om ett besök på Athos då hans hustru fick stanna kvar ensam i båten medan hennes man övernattade i klostren.

-Den tid är nog förbi då hemkomna resenärer gav ut sina reseintryck i bokform, skriver Gullman. Det ligger väl en del sanning i det. Men samtidigt är hans egen bok en del av samma tradition, bara det att han inte är en tillfällig och okunnig turist utan en flitig och andligt intresserad besökare. Hans erfarenhet av platserna och människorna på berget Athos gör boken särskilt intressant och gör att den finner sin plats i vår tids intresse för den andliga sidan av resandet.

För många människor är resan ett tillfälle att dricka ur nya källor och ladda upp de andliga batterierna. Om man vill kalla det vallfärd eller inte är väl mest en smaksak. Vallfärden och klosterlivet har mycket gemensamt: det är fråga om något som inte är vardag för de flesta men som ändå kan berika alla andligt intresserade. Sven H. Gullmans bok Athos. Det heliga berget är inte en andlig handbok i klosterliv, men förmedlar mitt bland alla ”basfakta” så mycket av Athosklostrens liv att man får en levande bild av dessa munkars liv och förhållande till omvärlden både idag och genom historien.

Boken är utgiven av Norma bokförlag, som 1996 köptes av förlaget Artos. Idag är Artos och Norma ett och samma företag.

Vatikanradions skandinaviska avdelning   

Olle Brandt   

Tillbaka



Katolsk orientering om kyrka, kultur och samhälle.

Det heliga berget

Den ortodoxa kyrkan har inget gemensamt centrum, som Rom och påvestolen är för den katolska världen. Den ekumeniske patriarken i Konstantinopel pretenderar inte på någon sådan exklusiv ställning. Istället är nationalkyrkotanken stark inom ortodoxin. Det finns dock ett andligt centrum som är gemensamt för de ortodoxa kristna oavsett nationalitet - munkhalvön Athos, Det heliga berget, som ligger inte långt från Thessaloniki.

Athos intar en särskild plats i det moderna Europa, något av en munkrepublik med långtgående självstyre. Den består av 20 kloster och ytterligare ett stort antal mindre anläggningar med munkar från de olika ortodoxa kyrkorna, men de flesta av klostren är ändå grekiska till sin nationalitet. Athos har sin särställning inskriven i Greklands fördrag med EU och vad som särskilt väckt allmän uppmärksamhet är förbudet mot kvinnor att vistas på halvön, trots att Gudaföderskan själv är Athos beskyddarinna och den symboliska abbedissan i ett av de största klostren. Ön har också en nästan mytisk status genom sin svåråtkomlighet. Flera svenska författare har skrivit om sina besök där, till exempel Lennart Hellsing och Sven Lindqvist.

Sven H. Gullman har nu utkommit med en guidebok för dem som vill och kan resa till Athos. Han berättar i början av sin bok, i kapitlet "Att leva på Athos", men kanske litet för kort för att det ska vara riktigt meningsfullt, om ortodox andlighet i allmänhet och om ikonernas tillbedjan. Han går sedan vidare och redogör för Athos historia. Vad man slås av i denna berättelse är att halvön trots munkarnas längtan att stå utanför tiden i så hög grad varit involverad i Balkans komplicerade politiska historia. En annan återkommande fråga har varit olika konflikter på Athos mellan de grekiska och ryska munkarna, konflikter som naturligtvis också har haft en politisk grund. Förutom de politiska konjunkturerna har bränderna varit det största hotet mot halvön. Nästan alla de tjugo klostren har brunnit inte bara en, utan flera gånger under århundradenas lopp. Som framgår av boken håller Athos på att hämta sig från en förfallsperiod: antalet munkar ökar och byggnaderna som till helt nyligen ofta varit i mycket dåligt skick restaureras.

Gullman beskriver också hur halvön styrs av ett munkråd och hur det går till att få tillstånd att besöka munkarna. Författaren till boken har själv besökt klostren vid många tillfällen. Boken illustreras av fotografier tagna av Gullman själv.

Den andra halvan av boken är en presentation av samtliga kloster på halvön. För vart och ett av dem ges en kort historisk översikt och några av de legender som är förknippade med klostret i fråga återberättas. Dessa ofta medeltida anläggningar innehåller stora konstskatter och många historiskt intressanta handskrifter.

Boken är informativ och full av detaljer. Ibland kan framställningen kännas lite torr och den är presenterande och faktaspäckad snarare än analyserande och problematiserande. Den skriande bristen på ekumeniskt sinnelag i vissa av klostren, där man i något fall inte ens låter medlemmar från andra konfessioner delta i gudstjänsten, skulle till exempel kunna kräva mycket reflektion. Men föreliggande bok är just en guidebok. Ett och annat fel har också smugit sig in. Det stora klostret i Kiev är inte Klippklostret (det finns just inga klippor i Kiev) utan Grottklostret. Ikonvännernas slutgiltiga seger över ikonoklasterna ägde rum 843 och inte 842 som det står i boken.

Vad man emellertid hela tiden känner är författarens kärlek till det heliga berget och dess innevånare. Denna kärlek erfar man också i alla färgfotografier på landskap, byggnader och munkar som finns med i boken, bilder tagna av författaren själv. I dessa framgår mötet mellan vild natur och bysantinsk arkitektur på ett slående sätt. Så mycket om andlighetens innehåll får vi oss kanske inte till livs, men det kan nog inte heller presenteras i en bok av detta slag, den kan nog bara erfaras på plats, och där kan Athos, det heliga berget vara en utmärkt vägvisare.

PER-ARNE BODIN

Sven H. Gullman: Athos det heliga berget.
Norma 2004.  


Heligare än andra?

Athos är en fascinerande plats - men är den verkligen närmare himlen?

På den grekiska halvön Athos, eller "det heliga berget" som den kallas, lever i dag ca 2 000 munkar ett liv som stått nästan stilla i flera hundra år. De första munkarna slog sig ner här redan på 700-800-talet, men kanske fanns det eremiter här redan på 400-talet. Så sent som 1913 bodde 8 000  munkar på ön.

Sven H Gullman har besökt Athos vid nio tillfällen sedan 1996, studerat dess historia och fromhetsliv och skrivit en bok om ön, den första omfattande presentationen på svenska. Trots den något torftiga stilen och de otaliga upprepningarna är boken en fascinerande berättelse om hängivenhet och uthållighet.

Athos-munkarnas avsikt är att dra sig undan världen. Gullman visar med tydlighet att det är en fåfäng uppgift. Genom historien har halvön upplevt sin beskärda del av politiska strider, krig, lagbrott, mutor och lögner. Förbud mot tv-apparater och svordomar hjälper föga när konflikterna finns i själva klostren. "Man kan inte gömma sig för Gud", brukar det heta. Boken om Athos visar att det inte heller går att gömma sig för världen. 

Det finns ett problem med denna bok, som ofta gör sig gällande när svenskar skriver om ortodox och katolsk spiritualitet: den överdrivna vördnaden. Det är visserligen begripligt att man vill "ta igen" all den respektlöshet det lutherska Sverige visat mot andra kristna traditioner allt sedan Gustav Vasas tid, men också dumdristigt och naivt. Ett exempel: Sedan år 972 är kvinnor förbjudna att beträda Athos mark. En lokal religiös tradition värd att respektera, tycker Gullman, men inte utan att i så fall acceptera att regeln bryter mot Schengenavtalet som gör det möjligt för alla EU:s medborgare att resa fritt inom unionen (ett avtal som Athos är undantaget från). 

Gullman skriver att "kvinnogrupper i Grekland och på andra håll velat avskaffa kvinnoförbudet som diskriminerande". Kan det vara annat än diskriminerande? Speciellt om man som Gullman skriver: "Athos … är närmare himlen än någon annan asketisk plats". Vad för slags teologi och människosyn bejakas om man menar att förbudet mot att kvinnor ska få besöka den plats i världen som är närmast himlen är värt att respektera? 

Ett annat exempel: "Klosterlivet innebär i grunden en enda sak, att leva i Gud och för Gud, och här blir alla världsliga intressen och åsikter ointressanta". Tanken att munken - till skillnad från andra troende? - lever helt för Gud upprepas per automatik i många böcker. Men är det inte dags att problematisera det påståendet? Är det inte snarast en dualistisk, rent av gnostisk, tanke att bön är heligare än arbete, eller att odla en vacker örtagård innanför klostermurarna är heligare än när bonden plöjer potatisåkern? Den som lever i kloster har valt ett sätt, men det gör det väl inte automatiskt mer heligt än någon annans sätt? 

Att munkarna på Athos tycker att "alla världsliga intressen och åsikter är ointressanta" visar sig ibland vara både komiskt och skrämmande. Gullman skriver att efter jordbävningen i Grekland 1999 skickades en undergörande ikon från Athos till området. En ikon! (Jesus - som inte var munk men ändå ganska helig - gav nödställda mat, fanns hos dem, såg dem) Ibland blir heligheten kanske viktigare än omsorgen.

Tomas Einarsson

Tillbaka

 


Inom men ändå långt från det vanliga Europa. Bohusläningens recensent Britt Nordberg har läst en informationstät bok om det märkliga munksamhället Athos, dit inga kvinnor får komma.

Kristen historia belyst från exklusiv utsiktspunkt.
Sven H. Gullman: Athos. DET HELIGA BERGET. Norma 2004.

Den grekiska kartan är ett äventyr att studera både för ögat och fantasin med sin söndertrasade kustlinje, sin örikedom som sträcker sig ända till den turkiska kusten, sina många historiskt klingande ortnamn och havet ständigt närvarande. En av de mest karaktäristiska formationerna på kartan är den treuddade halvön Chalkidiki i norr. Den ostligaste av dessa uddar, Athos, skiljer sig från de andra två, Kassandra och Sithonia, först och främst genom att inte ha några vägar men däremot en tät uppräkning av namn, närmare bestämt namnen på tjugo huvudkloster. Fler eller färre än så skulle det aldrig få bli, beslutades år 1574. Det äldsta ännu blomstrande klostret, Megistis Lavras, grundades redan 963.

Denna unika drygt tusenåriga munkrepublik, detta ortodoxins andliga centrum, som en tid under 1900-talet var på gränsen att dö ut har under senare decennier på nytt visat sig livskraftig, med bibehållet kvinnoförbud och sitt religiösa regelverk som letar sig tillbaka till kristendomens begynnelse. I dag lär runt 2 000 munkar ha vigt sig åt detta liv, en siffra som lär vara på uppåtgående men knappast nå upp till den på cirka 8 000 från 1800-talets slut.

Landsvägen slutar där halvön börjar, i staden Ouranoupoli. Här hindrar både kraftiga stängsel och vaktpost vidare framfart för andra än anställda på den heligförklarade udden, krönt av berget Athos som reser sig, oftast snöprydd, som mest 2 033 meter över havet. Pilgrimer, alltså tillfälliga manliga besökare med särskilt tillstånd och pass, hänvisas till båtar för vidare transport. Kvinnor har aldrig tillåtits sätta sin fot i denna autonoma munkrepublik med sin Gudsmodersdyrkan, även om politiska påtryckningar gjorts.

Ingen människa har därför fötts men desto fler dött där, konstaterar Sven H. Gullman i sin lärarnitiskt informativa och faktaspäckade bok, Athos. Det heliga berget. Här ges också noggrann vägledning för den man som till äventyrs önskar söka tillträde till Athos.

Sommarbohusläningen Sven H. Gullman kan uppvisa nio sådana tillstånd sedan 1996, det senaste för besök i juni 2003, då han tilläts stanna längre än de fyra dagar som utgör regel. Och han har använt tiden väl, tycks det, med tanke på all den information som han nu delger hugade läsare, som tidigare inte haft tillgång till någon motsvarande skrift på svenska.

Inom, men ändå så långt bortom EU och Schengenavtal, råder på Athos fortfarande den julianska kalendern och bysantinsk tid och ett andligt liv som till och med en egyptisk ökenfader från 300-talet skulle känna sig hemmastadd i, enligt Gullman.

Boken är späckad av egna upplevelser och iakttagelser utöver en noggrann myt- och historiebeskrivning, som förirrar sig in i antikens mytologi. Allt sakligt förmedlat. Det hela kan stundom bli väl mycket av redovisning med ett flöde av namn och årtal. Det gäller inte minst avsnittet där vart och ett av de tjugo klostren beskrivs med inflytande från den övriga ortodoxa världen, Ryssland, Bulgarien och Serbien.

Å andra sidan är det en historieskrivning rik på dramatik, bränder, piratöverfall, plundring, märkliga under, korståg och religiösa stridigheter. Kostsam blev inte minst den strid som uppstod redan på 700-talet då en religiös riktning ville förbjuda ikoner och all kyrklig bildkonst, varpå oskattbara värden förstördes. Striden blossade fram och åter i dryga 100 år tills den avblåstes år 842 - tack vare en kvinna, kejsarinnan Theodora. Sedan dess har Athos blivit berömt inte minst för sin värdefulla skatt av ortodoxa ikoner.

Efter denna genomgång framstår det som ett rent under att alla klostren fortfarande finns där, somliga återuppbyggda fler än en gång. Hur detta byggande på svårtillgängliga klipphyllor egentligen gått till avstår Gullman från att gå in på, tyvärr. Inte ger han heller någon riktig överblick över klosterrepublikens omvittnat rika konstinnehav. Även om det finns speciallitteratur i det ämnet så kunde hans bok gärna ha ägnat det ett sammanfattande kapitel.

Gullmans bok har framför allt sitt stora värde som välskriven och välmatad handbok. Den öppnar inte bara dörrar till ett så slutet samhälle som Athos utan belyser också Europas östorienterade kristna historia från en helt exklusiv utsiktspunkt.

Britt Nordberg

Tillbaka

 


Hellenika, Föreningen Svenska Atheninstitutets Vänner

Om Athos på svenska
Sven H. Gullman: Athos. DET HELIGA BERGET. Norma 2004.

 Litteraturen om Athos, den autonoma munkrepubliken i nordöstra Grekland och den ortodoxa kyrkans andliga centrum, är mycket stor - på de stora språken. På svenska har det fram till i år saknats en allsidig introduktion men den bristen är nu avhjälpt med Sven H. Gullmans "Athos. Det Heliga berget". Författaren har själv besökt Athos flera gånger, han har trängt in i litteraturen och han besitter den grundläggande vilja till inlevelse och förståelse utan vilken ett fullödigt porträtt av fenomenet Athos aldrig kan åstadkommas.

Ett centralt avsnitt i detta sammanhang handlar om "Att leva på Athos", det är lärorikt och det är tänkvärt. Ju mer man som besökare vet och kan ta till sig av det som möter en på denna plats, desto rikare blir upplevelsen. Att Gullman som gammal skolman vill förmedla sina insikter till läsarna för att få även oss att förstå är uppenbart. Frågan om han lyckas blir till slut beroende på läsaren.

Gullmans bok innehåller annars "allt", inklusive de praktiska råden till besökaren. Han utreder givetvis bakgrunden till kvinnoförbudet och han ägnar vederbörligt utrymme åt halvöns ofta turbulenta historia alltifrån antiken över den tid för över tusen år sedan då de första klostren grundades fram till våra dagar då klosterlivet upplever en renässans. Vad han inte ger sig på att försöka beskriva är konsten, arkitekturen och bokskatterna. Här finns annan litteratur, menar han (vilket må vara riktigt, men särskilt lättåtkomlig är den inte.)

De tjugo huvudklostren och de mindre anläggningar som kallas sketer får alla var sitt fullmatat avsnitt. Gullman avstår från att ge de olika klostren en mer personlig karakteristik vilket kunde ha varit intressant. De är ju i många avseenden olika varandra, t ex vad gäller atmosfär och attityd gentemot ickeortodoxa besökare. När hans skriver om Vatopediou, kloster nummer två i den interna hierarkin, nämner Gullman f ö The Friends of Mount Athos, "en ekumenisk organisation som lämnar finansiellt stöd till restaurering av ikoner". Som gammal medlem i denna vänförening vill jag gärna protestera mot denna snäva beskrivning. Sällskapet har långt vidare syften och dess innehållsrika hemsida (med nyttiga länkar) kan rekommenderas alla som redan har eller genom Gullmans bok får ett intresse för Athos. Sök på sällskapets namn på internet!

Liksom Graham Speakes "Mount Athos. Renewal in Paradise", som jag hade tillfälle att skriva om i Hellenika nummer 1 för 2003, är Gullmans bok en saklig och objektiv redogörelse. Det finns en annan genre av Athosböcker där författaren på ett personligt sätt förmedlar sina egna upplevelser och jag skulle vilja komplettera Gullmans omfattande litteraturförteckning med att nämna en av de allra finaste bland dessa, Erhart Kästners klassiker Die Stundenrommel vom heiligen Berg Athos. Den finns också på engelska under titeln Mount Athos. The call from sleep men har inte översatts till svenska.

Boken är rikt illustrerad med Gullmans egna foton - värdefullt är att han har haft möjlighet att fotografera inne i klostren, vilket normalt inte är tillåtet för besökaren. Men nog är det synd att fotona i en del fall inte är så väl återgivna (förlaget och tryckeriet får väl ta på sig skulden för den röd- eller blåaktiga tonen).

Slutintrycket måste ändå, trots en eller annan randanmärkning, bli mycket positivt. Äntligen har vi en så gott som komplett bok på svenska om Athos! Nödvändig att medföra för den som beger sig dit, men värd att läsa av många fler. Stimulerande att ta del av för alla som intresserar sig för Grekland, för ortodoxin och munkars liv, för andligt liv överhuvudtaget och för en udda med högst vital enklav med medeltida ursprung nästan mitt i Europa.

Och stor heder åt småförlag som ger ut böcker som denna!

Weste Westeson

Tillbaka

 


Läsning inför Athen OS

En stillsam läsning inför OS i Athen erbjuder Sven H Gullmans "Athos.  Det heliga berget". Här har vi den första boken på svenska om den märkliga munkrepubliken i norra Grekland med dess mer än tusenåriga historia, dess kloster, munkar, traditioner och dagliga liv.
Athos är inget vanligt turistmål och den som vill åka dit får underkasta sig en viss byråkrati.
Men Gullman har besökt Athos flera gånger, han har trängt in i den rika litteraturen i ämnet och han har den förståelse och den sympati för fenomenet som krävs av den som vill ge ett fullödigt porträtt. Kanske har skildringen en tendens att då och då bli väl detaljrik och kanske kunde man i en del fall ha synpunkter på bildernas kvalitet och storlek. Men nog är det en värdefull bok som vi nu äntligen fått om ortodoxins Heliga Berg.

Weste Westeson

Tillbaka

 


Kvinnor göre sig icke besvär

 Bestämmelsen att fritt röra sig över gränserna inom den Europeiska Unionen är inte hundraprocentigt gällande. Att komma till Athos, Det heliga berget, är omöjligt för kvinnor. En särskild paragraf i det så kallade Schengenavtalet anger nämligen att det för all framtid är förbjudet för kvinnor att beträda territoriet.

Vad är då Athos? Ja, rent geografiskt är det en av tre landtungor, den östligaste, på halvön Chalkidiki i nordöstra Grekland. Den är 57 kilometer lång och sju till tio kilometer bred, en mycket otillgänglig skogsbeklädd bergstrakt med områden på betydligt högre höjd än 1 000 meter men med en enorm flora, inte mindre än 1 400 olika växter.

Det är emellertid inte därför Athos är känt. Det är för den andliga geografin med tjugo kloster och ett antal andra andliga gemenskaper befolkade av idel män. Ingen kvinna göre sig besvär, trots att hela halvön och dess gudsboningar står under beskydd av Den heliga jungfrun, Maria, Gudsmodern!

De första munkarna slog sig ner på Athos troligen redan på 400-talet, i varje fall på 600-talet. Det äldsta ännu fungerande klostret, Megistis, Lavras, grundades för mer än tusen år sedan, år 963.

Detta och mycket annat om Athos får man veta i boken Athos Det heliga berget. Författarens namn är Sven H. Gullman, som gjort flera besök i olika kloster och som verkar veta vad han skriver om.

Författaren redogör bland annat mycket detaljerat och årtalsspäckat för Athos´ historia och dess utveckling till religiöst centrum inom den ortodoxa kyrkofamiljen. Det har varit såväl uppgång som nedgång. För hundra år sedan fanns det 8 000 munkar på Athos.

Detta antal sjönk oroväckande fram till 1970-talets början, då det bara levde 1 163 munkar i klostren.

Sedan dess har en kraftig vitalisering ägt rum med ett 70-tal nykomlingar årligen. Om antalet munkar i dag föreligger olika uppgifter, mellan 1 600 och 2 200, troligen omkring 2 000!

Munkarna ägnar en tredjedel av dygnet åt vardera bön och gudstjänst, arbeta samt vila. Men eftersom även arbetet utförs under ständig bön, kan man säga att all vaken tid i klostret är gudsdyrkan. Den inleds redan klockan tre på morgonen med en längre liturgi, fyra à fem timmar lång. Ytterligare ett långt gudstjänstpass sker på kvällen. Däremot bryts inte dagsrytmen som i katolska kloster av tidegärder vid bestämda klockslag.

Athos är ett självstyrande område inom Grekland med egen regering och eget parlament, där varje kloster har sin representant. Klosterrepubliken leds av en förste tillsyningsman, en så kallad protespitat.

Även om mycket sker så som det alltid har skett, är inte munkarna främmande för modern teknik. Klostren har egna hemsidor, utnyttjar internet, förses med elektrisk ström genom solceller och så vidare. En hel del av transporterna inom området sker med hjälp av helikopter.

Ett långt avsnitt i boken upptas av beskrivningar av de enskilda klostren. Ett av dessa är Vatopediou. Det är nummer två enligt den speciella rangordning som råder. Till detta kloster kommer den engelske tronföljaren, prins Charles, på regelbundna besök, hittills detta år enligt uppgifter i brittisk press redan tre gånger. Prinsen av Wales har nämligen en stark dragning åt ortodoxt trosliv, vilket i och för sig inte är underligt. Hans far, Philip Mountbatten, var ju ortodox bekännare, innan han konverterade till Church of England i samband med giftermålet med den blivande drottning Elisabeth.

Författaren ger även praktiska tips om besök på Athos. Antalet besök, omfattande högst fyra dagar med viss möjlighet till ytterligare någon dag, är dock starkt begränsat. 120 ortodoxa bekännare samt tio övriga per dag!

Belysande illustrationer, karta, register och klargörande ordlista förhöjer bokens värde. Ett tips till eventuella läsare är att börja med ordförklaringarna; de grekiska begreppen används nämligen flitigt i den löpande texten.

Till slut ett citat från en av munkarna på Athos, som illustrerar det fromhetsliv som är det centrala i de olika klostren och som går som en röd tråd genom hela framställningen i boken Athos, det heliga berget:

"Det finns ett ordspråk: `du måste dö innan du dör för att inte dö när du dör´. Att lära sig dö är inte lätt, det är ett livslångt arbete, en daglig kamp. Livet i klostret hjälper oss att bli fria från personliga begär och plågor. Vi är här för att finna oss själva. Varje munk måste lära känna sig själv i djupet. Först därefter kan han nå kontakt med Gud".

GÖRAN ÅBERG

                                                                                        Sven H. Gullman
                                                                    Athos  Det heliga berget
                                                                                  Norma förlag  

Tillbaka

 


Med patos om Athos

Åh, detta heliga berg. Ständigt lika lockande och frånstötande och lockande igen. Hur ofta tänkte jag mig inte dit? Athos! Som en sekulär pilgrim skulle jag resa, långsamt, ensam vandra genom skogarna och under klosterbibliotekens tunga marmorvalv. I eftertankens tecken. Men, nej. Sven Lindqvist låg nog närmast sanningen: "Jag fann en primitiv klubb för excentriska ungkarlar, ett ålderdomshem för stelnade fanatiker och förslöade bukmänniskor."

Så skrev han i "Hemmaresan" (1959), om de ortodoxa munkarnas otillgängliga halvö sydost Saloniki, och han var bara en i raden. Åtskilligt har skrivits genom åren, ofta kritiskt, ibland föraktfullt, om detta berg dit inga kvinnor beviljas tillträde, men först nu finns på svenska en utförlig beskrivning av de tjugo klostren och deras mer än tusenåriga historia. Sven H Gullman har besökt området många gånger och sålunda författat Athos Det heliga berget (Norma, 192 s).

Gullman tycks mig vara en mild människa. Lojal som en korgosse går han där på åsnestigarna mellan klostren på denna besynnerliga landtunga och framställer tillvaron där som en lisa. Man tror honom. Fast nog är det lite udda. Inte bara kvinnor är portade (undantag från Schengenavtalet), det är förbjudet att vissla också, "likaså positivspelare och musikanter, rökning, oanständigheter och fylleri". Inte ens kortbrallor kan man ha. Omväxling alltså, fridfull kanske, vad vet jag.

Om detta lockar till besök (protestanter beviljas tillträde) är Gullmans bok ett fynd, för han är noggrann och närsynt saklig, låt vara att han medvetet förbigår det intressantaste, som är naturen och bokskatterna. Men klostren kan han, och deras historia - som ofta är dramatisk och spännande, särskilt politiskt. Ryssar och slaver av alla slag, samt greker förstås, har häckat här och intrigerat sedan urminnes tid, under trycket från påvar och pirater.

Detta är en bok för de redan frälsta, bokstavligen, för dem som bortser från klostrens roll i Balkankrigen och benhårda motstånd mot ekumenik. Fallenhet för vidskepelse kan säkerligen förhöja läsupplevelsen, samt överseende med att relikskrinens träbitar från Kristi kors nu är så många att de skulle kunna försörja en finsk massafabrik. Nu är jag orättvis. Det här är en lärorik bok. Aningen okritisk bara. Huruvida lopporna ännu är stora som räkor, vilket Sven Lindqvist rapporterade, framgår inte.

FREDRIK SJÖBERG

kultur@svd.se

 Tillbaka


Bibliotekstjänst 2004/13. 

Athoshalvön i nordöstra Grekland är en självstyrande munkrepublik och den ortodoxa kyrkans Heliga Berg. För första gången finns nu en bok på svenska om Athos som beskriver dess mer än tusenåriga historia, klostren och den interna förvaltningen, munkarnas liv och de procedurer besökaren (endast män accepteras!) har att rätta sig efter. Däremot har författaren, som han själv påpekar, avstått från att fördjupa sig i klostrens konst och arkitektur. Sven H. Gullman har studerat den omfattande litteraturen om Athos och han har gjort många besök där. Han äger den grundläggande förståelse och sympati utan vilka inget fullödigt porträtt kan ges av fenomenet Athos och hans bok fyller, för att ta till den slitna klyschan, verkligen en lucka. Författaren har själv tagit de foton som illustrerar framställningen. En litteraturlista, välbehövliga ordförklaringar och ett utmärkt register avslutar. - Weste Westeson.

Tillbaka