Ligger Surte i Bohuslän?

Ligger Surte i Bohuslän? Frågan kan verka egendomlig och svaret måste vara självklart. Det vet väl alla att Surte liksom Nödinge ligger på den östra sidan av Göta älv och således i Västergötland. Älven har ju i alla tider bildat gräns mellan Bohuslän och Västergötland och före 1658 utgjorde den riksgräns mellan Norge och Sverige. Skulle man fråga surtebor idag är sannolikt svaret att samhället hör till Västergötland. Men en och annan av den äldre stammen inte bara anar att det ligger en hund begraven i frågan utan vet också besked. Å andra sidan är det bara att plocka fram en karta, inte den allra senaste, utan en som är tryckt för bortåt tio år sedan. Där framgår det klart och tydligt att landskapsgränsen går mitt i älven. Kan man då inte lita på en sådan karta?

Äldre karta över Bohuslän

Karta från slutet av 1600-talet skiljer sig från dagens

I Vikarvets årsbok 2000-2001 medverkar professor Armin Lindquist, Lysekil, med artikeln ”Anteckningar om Gripenhielms karta över Bohuslän samt några andra kartor”. I en ficka på insidan av bokens bakre pärm medföljer en kopia av den nämnda kartan som sannolikt tillkommit i början av 1690-talet eller ev något tidigare. Carl Gripenhielm var en högt uppsatt ämbetsman som vårdade sig om att lantmätarna skulle ges en högre teoretisk utbildning. Därigenom skulle tillförlitligheten i kartmaterialet öka. Nedan ses ett utsnitt i den nämna kartan. Det visar området på bägge sidor om Göta älv just där denna delar sig och Nordre älv fortsätter åt sydväst. I skärningspunkten syns Bohus slott och Kungälv. Det som överraskar är att ett stort nästan rektangulärt område öster om älven innefattas i Bohuslän. I en Explicatio Notarum intill anges vad de olika gränslinjerna betyder. Den som omgärdar det nämnda området kallas ”En lands skillnad” och har samma utseende som riksgränsen norrut i landskapet. Linjerna kan inte tydas som ”En härads skillnad” då dessa är betydligt mindre. Gränsmarkeringarna har inte förändrats efter Bohusläns införlivande i Sverige utan har bevarats sedan tiden före 1658.

Ville norrmännen säkra det närmaste området öster om Bohus slott utom skotthåll från svenskarna eller fanns det ekonomiska skäl till att införliva det?

Landområdet på östra sidan av älven är sedan gammalt känt som Skårdals skate. Ordet ”skate” har grundbetydelsen ”topp” som i trädtopp men har även använts i andra sammanhang. I det här fallet menas en ”sockendel som skjuter in i och i visst avseende tillhör en annan socken eller härad eller län” (SAOB, 1973). Skaten omfattade de två byarna Skårdal och Norra Surte och hade formen av en triangel. Kartan från ca 1690 är egentligen missvisande eftersom området där är rektangulärt. Samtidigt som det hörde till Norge och ingick i Bohuslän var det en del av Nödinge socken i Starrkärrs pastorat som var svenskt. Skatteuppbörden tog norrmännen hand om. I praktiken innebar det att bönderna fullgjorde sin plikt genom att ro över till Bohus slott och till kommendanten där leverera spannmål som hade malts vid Surte kvarn. Däremot är det svårare att fastställa när området blev en norsk enklav. Uppgifter om 1200-talet har länge ansetts som obestyrkta men kunde det vara möjligt att annekteringen går tillbaka till den tid när Bohus slott började anläggas på Bagaholmen, dvs efter 1308? Forskare vid Göteborgs universitets historiska institution menar att Skårdals skate hörde till Norge åtminstone från 1200-talets slut. Det tidigast kända dokumentet tycks vara från unionskungen Kristian I:s tid. För att bli erkänd i Sverige lovar han 1476 att till detta land återställa bl a Skårdal och Surte, något som inte genomförs. Sonen Hans utfäster sig på samma sätt 1483. Detta tyder på att de svenska myndigheterna hade varit tvungna att acceptera norsk överhöghet men aldrig givit upp hoppet att återfå enklaven.

Uppgifterna om 1200-talet kan vara tillförlitliga

Axel Emanuel Holmberg (1817-1861) uppger i sin bok Bohusläns historia och beskrifning (1842-1845) att Skårdalen, där Surte ligger, skall ha varit norskt åtminstone sedan Magnus Lagabötes tid. Denne var kung i Norge mellan 1262 och 1280. Holmbergs tillförlitlighet har i olika sammanhang med rätta ofta satts i fråga. Nu visar det sig att forskare vid Göteborgs universitet anser att uppgiften om 1200-talet har fog för sig. Ingen tycks dock vare sig på norsk eller svensk sida ha ägnat frågan något djupare intresse. Ändå är det ett spännande spörsmål – en norsk enklav i Västergötland, ett område i detta landskap som formellt ingår i Bohuslän. Men om man nu befinner sig på osäker mark, skulle det ligga nära till hands att förknippa erövringen av Skårdalen med skyddet av fästningen på Bagaholmen.

Tuve- och lundbybor på Hisingen inte bohusläningar

Området vid Göta älvs mynning hade länge varit en tummelplats för danska, norska och svenska intressen. Älven utgjorde gräns mellan Norge och Sverige. Danmark sträckte sig sedan gammalt upp till Halland. Svenskarna hade lagt beslag på en smal landremsa som även innefattade en ögrupp utanför älvmynningen. Den norsk – svenska uppgörelsen om Hisingen ledde till en för våra dagar intressant gränsreglering som består än i dag. Även om det faller utanför ramen för denna artikelserie, kan det kanske vara intressant för läsarna att veta lite mer om detta. En blick på hur församlingarna (tidigare kallade socknar) där förhåller sig till varandra, visar att församlingsgränserna på Hisingen (som för övrigt ursprungligen bestod av två öar) fortfarande utgör den gamla riksgränsen mellan Norge och Sverige. Före freden i Roskilde 1658 hörde Lundby och Tuve socknar till Sverige medan övriga, dvs Backa, Säve, Björlanda och Torslanda – förutom Rödbo nära Kungälv – ingick i Norge. Skall man vara riktigt noga så innebär detta fortfarande att de som i vår tid bor i Tuve och Lundby församlingar på Hisingen inte kan kalla sig bohusläningar utan västgötar, däremot alla de övriga. Det är sannolikt inte heller känt bland den stora allmänheten vilka öar utanför Göteborg som ryms inom Bohuslän. Till vårt landskap hör de som ingår i Göteborgs norra skärgård, dvs bl a Öckerö, Hönö och sydligast Fotö. Gränsen kom att gå mellan Fotö och Vinga som alltså ligger i Västergötland.

Bohus slott krävde ett skyddsområde

Håkon V Magnusson, kallad Hålägg, regerade i Norge åren 1270-1319. Tillnamnet Hålägg betyder ”den högbente” eller ”långbente”. Sannolikt väckte han uppseende med sin längd; de flesta var i allmänhet ganska korta till växten. Prefixet – hå hade vid denna tid formen -há (uttalas med långt a-ljud) som betyder ”hög”. ”Lägg” känner vi igen från det engelska ”leg” = ben. Vad som direkt föranledde kungen att anlägga en befästning på Bagaholmen där älven delar sig i två armar känner man mycket väl till. Det hade länge varit spänt i relationerna mellan norrmän, danskar och svenskar just i detta område. Lite längre ned i Nordre älv låg på Ragnhildsholmen mitt emot Kongahälla fästet Mäklaborg som den norske kungen hade anlagt i mitten på 1200-talet. Den svenske hertigen Erik Magnusson, Magnus Ladulås son, var förlovad med Håkon V:s dotter och fick av sin blivande svärfar bl a Mäklaborg i förläning. Det dröjde inte länge förrän det uppstod allvarliga förvecklingar mellan dem, och för att minska Mäklaborgs betydelse beslöt kungen anlägga en borg på Bagaholmens högsta krön. Detta hände 1308. Till att börja med byggdes fästet i trä men efter hand blev det en riktig borg av sten. Läget var strategiskt väl valt och borgen Bagahus, senare förkortat till Bahus, kom att spela en viktig politisk och militär roll. Det kom för övrigt aldrig att erövras. En blick på kartan visar att det låg i norskt intresse att pacificera ett tillräckligt stort landområde på andra sidan Göta älv, lätt att försvara från fästningen.

Genom att behärska detta yttre skyddsområde kunde man på norsk sida dessutom ta upp tull på varor som passerade enklaven eftersom hela området tillhörde Norge. Effektiv bevakning och avspärrning genom nedslagna pålar i älven gjorde det möjligt att avkräva tull av fartyg på väg till Lödöse. På samma sätt kunde norrmännen ta upp tull av vägfarande. I en avskrift av Äldre Västgötalagen från omkring 1325 eller något tidigare omtalas en gränsläggning där namnet Surtubaergh – som sannolikt betyder Surte berg eller bergen i Surte -förekommer. En förklaring till varför namnformen Bahus kunde bli Bohus (på norska Båhus) kan kanske intressera läsekretsen. Orsaken finns att söka i de ljudförändringar som ägde rum under medeltiden. Ordet båt hette ursprungligen bater med långt a i uttalet. Samma sak var det med gås (gas) och räkneordet åtta som stavades atta med långt a i förstavelsen. Långt a gick undan för undan över till att uttalas som å. När namnformen Bagahus (fästet på Bagaholmen) förkortades till Bahus, uttalades från början vokalen a långt. Efter hand övergick a-ljudet till å-ljud och namnet kom att uttalas Båhus. Det är denna stavning som fortfarande används i norska språket och som är den ”riktiga”. Eller rättare sagt, det svenska Bohus skulle egentligen uttalas som i norskan med öppen vokal i prefixet och inte sluten.

Gränsreglering 1554 bekräftar att Skårdals skate var en del av Norge

Vid vissa tidpunkter hade de svenska och danska myndigheterna anledning att göra en översyn av riksgränsen. En sådan ägde rum år 1554 och man började söderut med gränsen mellan Sverige och de danska landskapen Blekinge, Skåne och Halland. Så småningom kom man till Göta älv och Skårdals skate. I dokumentet räknas de tio gränsmärken upp som omger den norska enklaven. Först nämns Gåsholmen i älven. Landhöjning och uppslamning har gjort att den numera är en del av den östra stranden och kallas Gåsakullen. Nästa gränsmärke var den nuvarande Brattåsen, som då hette Kielsberget och ligger mellan södra och norra Surte. Avrinningen från Surtesjön till älven går genom en ås, vars branta sluttning, Surtelid, fastställdes som ytterligare ett gammalt gränsmärke. Synemännen vandrade vidare, och via Moenn, som det fortfarande stavas, en sandslätt som länge har varit sandtag till Surte glasbruk, fortsatte de till Skårdals by, vidare till Vikens gamla herrgård och därefter ned till Göta älv. Riksgränsen mellan Norge och Sverige var härigenom ännu en gång för alla fastställd och dokumenten underskrivna. Det norska Bohuslän sträckte sig in på svenskt och västgötskt område.

Politiskt viktigt område

Denna norska enklav var en nagel i ögat på svenskarna som vid olika tillfällen försökte erövra den. På 1640-talet var området skådeplatsen för omfattande strider. Mera därom i nästa och avslutande avsnitt.

Strider på 1640-talet mellan norrmän och svenskar

Surteområdet fortsatte att vara ett irritationsmoment för de svenska myndigheterna som inte kunde förlika sig med tanken att det skulle tillhöra Norge, sedan länge i praktiken Danmark. Och ändå var det ett faktum. För att stärka försvaret anlade norrmännen i juli 1644 en skans. Befästningen stod under ledning av Hannibal Sehested som var en framträdande dansk politiker. Han hade två år tidigare blivit ståthållare i Norge och ansvarade för de danska operationerna under det dansk-svenska kriget 1643 – 1645. Som läsaren erinrar sig gick det illa för Danmark då och i freden 1645 i Brömsebro avträddes Halland till Sverige på 30 år. Detta blev slutet för Danmark som stormakt. Tretton år senare förlorade det en tredjedel av sin areal. Striderna vid Surte böljade fram och tillbaka men i slutändan fick svenskarna övertaget. Som kanske en kuriositet kan nämnas att danskarna hade uppfört en krog i Surte. Detta kan uppfattas som oskyldigt men på svensk sida misstänkte man att den senare skulle förvandlas till ett tullhus. Stämningen var tidvis inflammerad, och vid ett tillfälle, 1621, fördrev kommendanten på Bohus, Jens Sparre, av okänd anledning ett par skårdalsbönder från deras gårdar. Kanske hade de hjälp svenskarna på något sätt.

Skårdals skans viktig också efter 1658

Det faktum att Bohuslän genom freden i Roskilde 1658 överläts till Sverige innebar inte att befästningen vid Surte hade spelat ut sin militära roll. De följande åren, i stort sett ända fram till Karl XII:s död 1718, var det oroligt på västkusten och danska styrkor fick tid efter annan det militära övertaget. I juni 1678 belägrade danska styrkor Bohus slott. Skansen mittemot älven fick då lämna underhåll och rustades därför upp. Men fästningen på Bagaholmen, som från grundandet 1308 aldrig hade intagits av främmande trupper, stod även nu emot angreppet. Fredsprotokollet 1658 visar klart och tydligt att området hade varit norskt. Under Älvsborgs län skulle läggas ” … de här på denna sidan älven liggande norska byar Surte och Skårdal”. Men därav blev intet.

Surteområdet ansågs tillhöra Bohuslän också efter 1658

Efter freden i Roskilde borde surteområdet äntligen ha kunnat bli betraktat som en del av Västergötland men så blev det inte. Det kom att ingå i förvaltningsområdet för den svenske generalguvernören i Bohuslän och lydde närmast under kommendanten på Bohus. Administrativt var läget komplicerat. De två byarna norra Surte och Skårdal ingick i Nödinge socken som tillhörde Älvsborgs län. Vid upprepade tillfällen gjorde myndigheterna i det nybildade Göteborgs och Bohus län utan framgång energiska försök att förmå bönderna där i de två byarna att betala sina avgifter till detta län. Vid en kommunalstämma i Nödinge så sent som 1883 krävde dessa att få behålla sina bänkplaster i Starrkärrs kyrka utan kostnad, i annat fall ville de till Nödinge och Älvsborgs län. Befolkningen i Nödinge socken uppgick då till 1 100 och nära hälften tillhörde ”den bohuslänska avdelningen”. Jordägarna ville även i fortsättningen tillhöra Bohuslän, däremot inte arbetarna vid Surte glasbruk. Detta kan säkert förklaras med att böndernas gårdar hade gått i arv under långa tider och att bönderna hade en bohuslänsk identitet, medan glasbruksarbetarna var inflyttade utan rötter i trakten. Bönderna kände sig som bohusläningar, för övriga var det likgiltigt.

Så här ser en aktuell karta ut. Den visar klart och tydligt att ett område på den östra älvstranden ingår i Bohuslän. Det har inte varit möjligt för författaren till denna artikelserie att få reda på vem som har gjort Lantmäteriet i Gävle uppmärksamt på att kartan över Sverige under lång tid har varit missvisande just i denna detalj. Förfrågningar på Lantmäteriet och vid Göteborgs universitets historiska institution har inte lett till något resultat. Den som fick artikelförfattaren att intressera sig för saken var en tjänsteman på Lantmäteriet i Göteborg. Kartan är även i övrigt intressant. Här kan läsaren tydligt se hur den gamla riksgränsen mellan Norge och Sverige fortfarande avspeglar sig på Hisingen och i skärgården utanför. Alla församlingar på ön utom Lundby och Tuve hörde till Norge och ingår fortfarande i Bohuslän. Gränsen västerut går mellan Fotö och Vinga.

Efter artikelseriens slut är det lättare att besvara frågan i rubriken. På kartan ses ordet Surte på gränsen. Av de två gamla byarna ingick Norra Surte i Norge och Södra Surte i Sverige. Hela det nutida samhället Bohus ingår i enklaven. Svaret på frågan måste bli att kanske hälften av Surtes befolkning kan räkna sig som bohusläningar. Har detta mer än kuriositetsintresse? Det finns på ett par platser i Sverige föreningar för bohusläningar i förskingringen. I Stockholm är Bohusläns Gille, där undertecknad är styrelsemedlem och klubbmästare, synnerligen aktivt. Det kommer f ö att fira hundraårsjubileum 2007 och förberedelserna är i full gång. En surtebo som bor i stockholmsområdet kan nu ansöka om inträda i gillet. Vem kommer först? Gillet har en läsvärd hemsida: www.bohusgillet.se.

Default image
Sven H. Gullman